Känslor i skolan

Det är närmast ofattbart att praktiskt taget all undervisningstid i grund­skola och gymnasium ägnas åt att träna intellektuella färdigheter medan inte en enda lektionstimme ägnas åt emotionella färdigheter, skev professor Carl-Gerhard Gottfries i en debattartikel förra året.

Jag kan inte annat än att hålla med. Det är obegripligt att känslor har så lite värde i dagens utbildning. Känslor är något som vi själva ska lära oss att hantera, utan någon som helst vägledning. Och det tycks inte fungera så bra, med tanke på det som dagligen väller över oss från nyheterna.

Frustrerade känslor som inte fått någon möjlighet att bearbetas, ageras ut och orsakar våldsamheter och grymheter. Kanske hade några av dessa händelser inte behövt ske om dessa personer tidigt i livet fått möjligheten att reagera, diskutera och härbärgera sina känslor i en trygg och omhändertagande miljö.

Dag efter dag ser jag på nyheterna den ena hemskheten efter den andra. Människor begår de mest horribla vidrigheter mot varandra, och jag förundras över var all denna ondska kommer från. Jag varken vill eller kan tro att människan föds med en sådan ondska.

För mig känns det som om mycket av den ondska som drabbar vår värld, i grund och botten handlar om känslor som inte har kunnat bearbetas på något vettigt sätt. Känslor som förtrycks under allt för lång tid, och som sedan imploderar och tar sig uttryck i de mest groteska former.

Känslor föds vi alla med. Det är något som vi alla får med på köpet i den stunden som vi blir människor på jorden. Därför är det för mig oerhört konstigt att det inte finns någon träning för unga människor att lära sig att studera och hantera sina egna och andras känslor. Känslorna exploderar i människor i en viss ålder. Man blir arg, ledsen, rädd, glad, förälskad och kär.

Fortfarande lär varken skolor eller kloka vuxna ut några metoder att hantera allt som bubblar upp. Vad ska man göra med alla dessa känslor? Skolan lär ut färdigheter, för att man ska kunna läsa, skriva och räkna. Men känslorna får man lära sig att hantera bäst man vill. Kanske beror oviljan att studera känslor på att de vuxna själva inte har så bra koll på sina egna känslomässiga reaktioner?

För mig så känns det helt ologiskt att det inte finns ett skolämne, som lär barn och ungdomar att ta hand om sitt eget känsloliv. Det borde vara lika självklart som att man lär sig att räkna ut hur många procent av en lön som ska betalas i skatt.

Känslorna har en låg prioritet i vårt samhälle. Det forskas ytterst lite om känslor, och ändå så är det vanligare med känslor än med någonting annat i en människas liv. Vi känner något hela tiden. Känslorna har dessutom en central del i vår utveckling. Vi utvecklas genom det vi känner.

Tänkandet är det som prioriteras i skolan. Vi vet i dag att hjärnan är en muskel som mår bra av att motioneras under hela livet. Att läsa, fundera, diskutera eller bara lösa korsord kan vara bra sätt för en människa att gymnastisera sin muskel uppe i skallen. Men det inte många tänker på är att även känslorna behöver sin övning, för att män­niskan ska kunna fungera socialt genom hela livet.

Är det fel på just mig som känner så mycket?

Man behöver träna sin förmåga på att uttrycka sina känslor. Att ta reda på mer om vad man känner, hur man känner det och hur man upptäcker när en känsla inte längre finns kvar. När människan står ensam med sina obearbetade känslor, så kan man lätt bli förvirrad och osäker. Kanske är det fel på just mig som känner så mycket?

Jag är övertygad om att man i framtiden kommer att blicka tillbaka på år 2016, och säga ”på den tiden hade man inte ens börjat med känsloträning i skolorna”. För enligt mig så är det nödvändigt för människorna att bli bättre rustade för att hantera både sina egna och andras känslor. Annars riskerar vi ett allt mer frustrerat och aggressivt samhälle, fullt av individer som är fullproppade av obearbetade känslor. Jag tror att vi kan bli lika duktiga på att förstå och uttrycka våra känslor som vi är på att tänka abstrakt.

Det är känslorna som styr människors beteende och ju mer otränad man är, desto mer primitivt blir vårt sätt att leva. Känslorna är inte människans fiende. Det är genom känslorna som vi lär oss vad vi tycker om saker som sker i våra liv.

Kanske kan vi börja med att på ett lekfullt sätt låtsas uttrycka våra känslor, för att lära oss hur det påverkar både oss själva och vår omgivning. Jag kan se framför mig att man i idrotten i skolan, körde ett pass ”räddfotboll” där alla ska vara rädda för både motståndare och boll. En annan dag kan de spela ”ilskabasket” eller ”ledsengymnastik”. Då skulle jag själv gärna vara med en dag och gråta en skvätt över kullerbyttorna och de romerska ringarna.

  

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *