LSS-skolan lektion 14: Kontinuitet

En av lagens viktigaste principer hotas just nu av hårda omprövningar
Harald Strand är författare till LSS-skolan här på HejaOlika. Foto: Linnea Bengtsson.
Annons (artikeln fortsätter nedanför)
Annons för Värna

 

2016-06-13

En grundbult i LSS är principen om kontinuitet, för att den enskilde ska känna trygghet i stödet. Men både kommuner och Försäkringskassan misshandlar principen genom att göra ständiga omprövningar, trots att behoven ofta inte har förändrats.

LSS-skolan har tidigare tagit upp de grundläggande principerna i LSS samt principerna om jämlikhet och självbestämmande. Här fortsätter Harald Strand LSS-skolan med principen om kontinuitet.

 

Så här står det i LSS-lagen

7 § Personer som avses i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1-9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Personer som avses i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till insatser enligt 9 § 10. Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

 

Så här står det i LSS-propositionen

Andra stycket, som handlar om de allmänna krav som ställs på insatser enligt lagen, anger som en kvalitetsnivå på insatserna att den enskilde genom insatserna skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. I enlighet med vad Lagrådet förordat har även vad som står i lagrådsremissens lydelse av 6 § om att insatserna skall vara varaktiga och samordnade flyttats till detta stycke. Den enskilde måste kunna lita på att insatser ges så länge behov föreligger. Kontinuiteten skall garanteras. Insatserna skall vidare vara samordnade, dvs. inte ses isolerade från varandra. Av 6 § framgår att samarbete även skall ske med andra samhällsorgan och myndigheter.

Till kvalitetsaspekterna hör också att insatserna enligt samma stycke skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas enligt närhetsprincipen. dvs. så att de är lätt tillgängliga för de människor som behöver dem.

Insatserna skall utformas så att de ökar den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Insatserna får inte ges formen av ett beskyddande omhändertagande där den enskilde själv spelar en passiv roll. Det bör eftersträvas att den enskilde själv tar aktiv del i beslut om olika insatser. Såsom framhållits i motiven till 6 § skall sålunda den enskildes eller den enskildes familjs önskemål om t.ex. vem som skall utses till kontaktperson eller hur korttidsvård skall utformas, tillgodoses i största möjliga utsträckning.

Principen om kontinuitet innebär att den enskilde eller hans eller hennes familj skall kunna känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras.

 

Så här står det i Handikapputredningen SOU 1991:46

Den avgörande kvaliteten hos en helhetssyn på och kontinuitet i stöd och service är att tillämpningen ses ur den enskildes perspektiv. Det är han/hon och i vissa fall anhöriga som kan bedöma om insatserna planeras och genomförs på ett sätt som svarar mot individuella praktiska och psykosociala behov. Det finns anledning att betona detta, eftersom begreppen ibland utsatts för en enligt vår mening felaktig användning. Begreppen har ensidigt avsett organisationens, institutionens eller verksamhetens perspektiv.

Kontinuitet

I våra direktiv talas om att stöd skall kunna tillförsäkras barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder. En viktig del i detta är att kunna garantera en kontinuitet som förmedlar trygghet till den enskilde och hans/hennes närstående. Man skall kunna hysa tilltro till att insatserna varar och att tillvaron är överblickbar. Det gäller både i kortare och i ett längre perspektiv. I snävare bemärkelse handlar det om att stödet idag inte skall upphöra eller förändras om inte brukaren själv deltagit i ett sådant beslut. I ett längre perspektiv handlar det om att våga planera för en framtid och kunna lita till att samhället tar ett långsiktigt ansvar för att förverkliga handikappolitiska mål.

Helhetssyn

Helhetssynen innebär att personlig integritet och individualitet respekteras. Ingen skall bli betraktas som ett vårdobjekt eller hanteras som om en funktionsnedsättning är hans/hennes enda egenskap.
En helhetssyn innebär vidare att stödet skall planeras och ges med utgångspunkt i att den enskildes hela tillvara skall fungera.

 

Hur ser verkligheten ut idag?

Kontinuitet är en av de viktiga grundläggande principerna i LSS! Begreppet kontinuitet innebär att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns, vilket bidrar till att göra tillvaron mer överblickbar för den enskilde.

I en snävare bemärkelse handlar det om att stödet inte skall upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut. I ett längre perspektiv handlar det om att våga planera för en framtid och kunna lita på att samhället tar ett långsiktigt ansvar för att förverkliga funktionshinderpolitiska mål.

Utan kontinuitet försvinner tryggheten för individen och, med den, möjligheten att känna att hen har de goda levnadsvillkor som lagen utlovar.

Vi ser att denna grundbult i LSS misshandlas av myndigheter som är satta att försvara lagen! Försäkringskassan (FK) gör ständiga omprövningar av assistans och numera gör handläggare hos kommuner detsamma för övriga LSS-insatser. Detta trots att individernas behov objektivt sett oftast inte har förändrats.

Men om behoven kvarstår så får jag väl oförändrat stöd efter lite onödig byråkrati? Nej, den tryggheten finns inte, då riktlinjer kan ha ändrats eller så har den nye utredaren bara en annan syn på behov.

Att nya myndighetschefer gör omprövningar, och då bara ger korta beslut, har inget stöd i lagen. Ändå ser vi det om och om igen i olika kommuner. En motivering som framförs är att ”vi vill bara pröva lagen och våra beslut i domstol”. Det är en cynisk syn på hur omsorgen om de sköraste kommuninnevånare skall se ut. De ansvariga i kommunerna är väl medvetna om att de med sina stora resurser vinner runt 90 procent av alla mål i Förvaltningsrätterna (FR).

Vi ser just nu hur det sker i en kommun i Stockholms län. Alla insatser som går att säga upp omprövas och de nya besluten avviker så kraftigt att den enskilde själv eller god man/anhörig tvingas att överklaga till FR. Många orkar inte, utan får acceptera det nya beslutet. Av de första 30 målen i Förvaltningsrätten under 2016 vann kommunen alla! Att det är orimligt verkar inte oroa varken kommunens ansvariga politiker eller ansvariga för FR?

När nyligen en enskild person vann sitt mål i Förvaltningsrätten, så nöjer sig inte kommunen med denna prövning (trots vad man tidigare hävdat) utan överklagar till nästa instans Kammarrätten. Det här visar att det ansvariga kommunalrådets egentliga skäl till ”omprövningar” är att spara pengar på LSS-personernas bekostnad i form av ett sämre liv. Till saken hör att kommunalrådet nu vet att det inte sparas några pengar för sin kommun då LSS-utjämningssystemet ser till att alla kommuner betalar lika per kommuninnevånare. Men den personliga prestigen är väl viktigare än några inte så synliga kommuninnevånare?

Det vanligaste argumentet vid ändrade beslut är i stället ”att vi följer bara lagen”. Ofta hävdar kommunerna att lagen är otydlig, vilket den inte är om man som jag läser förarbetena. Detta är en normal procedur för att tolka lagar! Det finns vissa problem för ”rättvisefolket” att vissa personer måste ha mer för att uppnå lika levnadsvillkor som vi andra. Det andra är att lagen gäller individuella behov, dvs. det går inte att jämföra två individers insatser med varandra. I alla domar jag ser i FR verkar detta faktum oftast glömmas bort. Verkligt prejudicerande domar i LSS borde vara sällsynta. Ändå används många både av kommunerna och av juristerna i FR.

Ett numera välkänt exempel från HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) är där en person som bott 20 år i samma gruppbostad och deltagit i 26 år i samma dagliga verksamhet blir tvingad att lämna både hem och daglig verksamhet. Skälet var att majoriteten av domstolens ledamöter bedömde att den långa tid som personen i fråga hade bott på samma ställe inte utgjorde ett hinder för att densamme kan tillförsäkras goda levnadsvillkor genom den nya verkställigheten med ny gruppbostad och ny daglig verksamhet. Det kommunala självstyret vägde tyngst. Det glädjande var att domstolen var skiljaktig, att ett justitieråd ville döma till den enskildes förmån.

Vad innebär det då att följa LSS-lagen?

Naturligtvis borde det vara att kommunens ansvariga sökte stöd i lagens förarbeten, om de har svårt att tolka lagtexten. Propositionen täcker faktiskt de flesta okarheter vi kan ha i själva lagtexten. Ibland med hjälp av förarbetet till denna, nämligen 1989 års Handikapputredning. Likaså kan de söka stöd i lagens mål och intentioner som i kort är att kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors liv som möjligt och i gemenskap med andra.

Målet ska uppnås genom att den enskilde garanteras särskilt stöd och särskild service så att svårigheter i den dagliga livsföringen kan undanröjas samt genom att de kvalitetskrav på verksamheten som anges i lagen tillgodoses.

Redan tidigt fastslog Regeringsrätten, i flera domar, att resursbrist inte var skäl till avslag av en insats och att kommunens egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde har en lagstadgad rätt till insats. Att avvända besparing eller budgetavvikelse som skäl till avslag av insatser är alltså att icke följa lagen!

Ansvariga kan inte fortsätta hänvisa till att ”Vi följer bara lagen” och ”Det är bara att överklaga”. Det är ord utan mening och cyniskt mot de utsatta personerna som behöver LSS-insatser, och deras utarbetade anhöriga. Det är dessutom oärligt, då det egentligen handlar om att minska kostnader.

Det innebär också att man glömmer innebörden av ordet kontinuitet: att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns, att stödet inte ska upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut. Allt fler beslut är tidsbestämda, inte på grund av att man tror behovet ska förändras utan för att kommuner och Försäkringskassan har ”riktlinjer” som säger så.

Principen kontinuitet måste få ett stakare genomslag i alla beslut om LSS insatser. För hur skall de som berörs annars känna den trygghet som lagen var tänkt att ge!

 

Källor

Proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade; Riksdagen.se

1989 års Handikapputredning

INTRA LSS-lagen om stöd och service (kompendium 2013)

ReclaimLSS.org

   

Harald Strand

Lägg till ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
Skriv in din kommentar här.
Genom att skicka in det här fomuläret så accepterar du Molloms användarvillkor.