När vi ska boka biljetter får gemenskapen sig en rejäl törn
Kulturminister Alice Bah Kuhnke är nog en minister med lite nytänk. En minister med lite skinn på näsan. Kanske inte som framstående politiker, men av livet. Någon som faktiskt vill stå lite mer för hela den där ”alla-ska-vara-med”-grejen, skriver Anneli Khayati i denna krönika.
KRÖNIKA. Nyss hemkommen efter en weekend i New York. En överraskning från min man. Då det var just min man som som bokade resan, ingick det (som av en slump) även en biljett till en hockeymatch.
New York Rangers med Henrik Lundqvist i spetsen spelade för fullsatt Madison Square Garden. Lite kul, tänkte jag och OM det var. Vilken stämning och vilken gemenskap!
En period in i matchen kommer jag på mig själv med att stå upp och klappa med i heja-ramsorna, skrika för fulla muggar och skaka tass med mina nya Rangers-kompisar runt omkring mig.
Jag som inte ens är särskilt hockeyintresserad.
Och det är just dit jag vill komma. Hur sport, musik och annan kultur verkligen förenar människor. Strunt samma om du är gammal eller ung, rik eller fattig, ett hängivet fan eller en glad amatör som jag. På arenan håller vi på samma lag, beundrar samma idoler och upplever. Tillsammans.
För en tid sedan presenterades Sveriges nya regering. Den minister som för många var mest överraskande var nog vår nya kulturminister; Alice Bah Kuhnke.
Kulturminister – vilken ära att få representera Sveriges kulturliv!
När jag hörde Alice namn tänkte jag att det där blir nog bra och när jag någon vecka senare såg Alice i ett kort inslag i ”Livet är en schlager” på Cirkus, blev jag än mer övertygad. Det här är nog en minister med lite nytänk. En minister med lite skinn på näsan. Kanske inte som framstående politiker, men av livet. Någon som faktiskt vill stå lite mer för hela den där ”alla-ska-vara-med”-grejen. För trots att både sport, bio och konserter och allt annat som hör kulturlivet till förenar så finns det några saker kvar att jobba på.
Samma kväll som den nya regeringen avslöjades, meddelades det också att pojkbandet ”One Direction” kommer att spela på årets Idol-final. Alice får ursäkta, men det blev ett betydligt större ”WOW” i vår TV-soffa än när den nya regeringen presenterades.
Efterfrågan på biljetter till evenemanget är stort och i vårt fall behövs både rullstolsbiljett och ett gäng ordinarie biljetter. Och det är här den verkliga gemenskapen får sig en törn. För det är nu vi tvingas splittra på vår familj, eller i det här fallet, på ett kompisgäng.
Inte för att vi vill, utan för att ingenting annat går.
För att citera en man med prickig skjorta i den omtalade Idol-juryn:
−Det här känns inte särskilt 2014!
År 1955 vägrade Rosa Parker att ge upp sin plats för en vit man på en buss. Trött på att inte bli inkluderad. Jag vill inte dra liknelsen så långt, men det kan vara bra att veta att år 2014 umgås rullstolsburna med gående personer. Det betyder att det måste finnas utrymme för ALLA att kunna välja plats på ett bra sätt. Att det måste finnas möjlighet att få sitta bredvid någon annan än sin assistent.
På en del arenor är dessutom assistentens plats BAKOM rullstolsplatsen.
Jag menar hallå – vilken härlig upplevelse vi fick dela!
År 2014 borde det på alla arenor dessutom finnas en flyttbar ramp (som kan placeras ut efter var scenen är placerad) och därmed låta alla personer få möjlighet att vara på parkett.
Det borde även år 2014 finnas en hiss eller trapphiss på Stockholms alla teatrar.
(Tror man att det förstör interiören kan man ta en fika på ”Blå porten” på Djurgården för inspiration)
Det borde år 2014 vara självklart att kunna boka en biobiljett på internet, oavsett om man är i behov av rullstolsplats eller ej.
Jag var för en tid sedan på konsert i London och O2-arenan. Utöver en fantastisk konsert bjöd arenan på stor inspiration till hur Sveriges arenor skulle kunna förbättras. Vid entrén var en av diskarna betydligt lägre än de andra. Detta möjliggjorde även för rullstolsburna eller kortväxta att nå upp till disken. Väl på plats blev vi ombedda att ta kontakt med en vakt som stod utanför vår sektion om vi behövde uppsöka toalett. Denna toalett visade sig vara utrustad med både lift och brits och var dessutom mycket rymlig.
Platserna vi fick var placerade i mitten av arenan. Som en bred läktare där många fick plats och med lösa stolar som kunde flyttas runt. På andra arenor i bland annat USA finns bänkar placerade på olika sektioner med extra utrymme för att kunna ha en rullstol bredvid så att en familj eller ett kompisgäng kan sitta tillsammans.
Det är också väldigt vanligt att man placerar rullstolsplatserna i ett hörn eller högst upp på arenor, teatrar, allsång på Skansen etc.
Jag tror att om min gamle 80-talsfavorit från ”Dirty dancing” (som själv tillbringade sina sista år i rullstol) hade sett detta då hade han gått fram med beslutsamma steg, dragit sin hand genom håret och vänligt men bestämt sagt:
– No one puts baby in a corner!
Jag hoppas och tror att vår nya regering 2014 inte heller gör det!
Anneli Khayati
Anneli är konsultchef på ett bemanningsföretag och författare till flera barnböcker. Är gift, har tre barn i åldrarna 8, 12 och 13. Hon gillar att skriva och umgås med med vänner och familj.