Snart kan Emmelie uppfinna sina egna hjälpmedel
I höst startar ett projekt på Högskolan i Halmstad, där du som hjälpmedelsanvändare får vara med och ta fram ditt eget skräddarsydda hjälpmedel. Föräldrakraft var på plats när Emmelie Bengtsson, 33, fick smygtitta på den nya 3D-verkstaden.
Emmelie är lite frustrerad. Sedan hennes bindvävssjukdom gav sig till känna ordentligt för sex år sedan har vardagen varit upp och ned. Sjukdomen gör att hon bara kan belasta kroppen korta stunder för att inte något ska gå ur led.
Hon har haft svårt att över huvud taget ta sig hemifrån för att kunna lämna och hämta sina barn och för att sköta sitt arbete. Lång väntan på hjälpmedel och bostadsanpassning har gjort att maken Ingemar har tillverkat både ramper och annat för att Emmelie ska kunna fortsätta vara så självständig som möjligt.
De hjälpmedel som hon hittills fått förskrivna löser en del av hennes behov, men långt ifrån alla. Vissa timmar under veckan får hon visserligen hjälp av en ledsagare, men hon skulle allra helst vilja klara sig själv med hjälp av smarta hjälpmedel.
På Högskolan i Halmstad pågår idag intensiva förberedelser för invigningen av ett så kallat FAB-LAB, en verkstad där diverse maskiner, bland annat 3D-skrivare, inom kort ska finnas tillgängliga för både studenter, näringsliv och privatpersoner som vill utveckla nya produkter.
Här startar också under hösten ett projekt där just hjälpmedelsanvändare ska få möjlighet att vara med och utveckla nya hjälpmedel från idé till färdig produkt.
Lokalen för ändamålet, på utsidan fortfarande anonym, är en före detta tentasal, som nu gjorts om från grunden. Industridesignern och universitetsadjunkten Martin Bergman är en av initiativtagarna till den nya verkstaden, som kommer att användas av många av högskolans studenter.
– Även i de teoretiska ämnena, som matte till exempel, ska studenter kunna gå från teori till praktik här inne. Vi hoppas att det ska bli en naturlig del av studenternas vardag.
Arbetet börjar oftast med en skiss på papper eller en modell, så kallad mockup, i till exempel lera. Modellen ställs på ett snurrande stativ och kan sedan skannas av i X-, Y- och Z-led och ritas upp automatiskt i ett 3D-program. I datorn kan skissen modifieras ytterligare, innan den skickas till en 3D-printer som bygger upp den i någon av de valbara material som finns, oftast olika typer av flytande plast.
Martin visar upp några små exemplar av olika saker som tillverkats i 3D-skrivarna, bland annat en fisk och ett litet slott, men säger att storleken kommer att få mindre betydelse framöver. Den största skrivaren här i rummet kommer att kunna tillverka saker i formatet 600x600x600 millimeter, men de flesta produkter görs i flera små delar och fogas sedan samman.
I verkstaden finns även avancerade symaskiner och skrivare som skär med laser i till exempel plast och trä. Här kommer också finnas redskap för bland annat gjutning samt en elektronikhörna där till exempel textilmaterial kan tillföras nya egenskaper.
Han beskriver processen som ”trial and error”.
– Det är ett kreativt, explorativt kaos. Här kan vi skapa prylar som är helt individanpassade.
Någon har sagt att industrialismen håller på att dö, och så är det kanske. Bara fantasin sätter gränser.
Som industridesigner vill han att nya produkter ska vara estetiskt tilltalande och lätta att använda; ”ett barn ska kunna förstå hur man gör”, och utgå från den som har störst behov; ”usability, funkar det för den med störst behov, funkar det för alla”.
Emmelies dröm är att kunna komma ut i skog och mark och Martin berättar om en idé som ännu är i sin linda; en fyrhjuling i flera delar, som är enkel att ta med sig. Emmelie ser drömmande ut och säger att hon hoppas att den går fortare och är bättre på terrängkörning än hennes elrulle, som häromdagen gjorde så att hon hamnade i diket när hjulen spann runt så fort grusvägen började luta.
Drömmen om ett terränggående hjälpmedel är något som maken Ingemar redan börjat laborera med där hemma, så att Emmelie kan ta sig ut i skog och mark och göra det hon älskar, nämligen plocka kantareller.
Bengt-Göran Rosén, professor i maskinteknik på Högskolan i Halmstad, är tillsammans med forskarkollegan Henrik Barth, initiativtagare till projektet ”Easy life with 3D” som finansieras med medel från Vinnova.
I höst bjuder han in hjälpmedelsanvändare som kommer att få möjlighet att delta i innovationsprocessen, från behov till idé, produkt och lansering av ett skräddarsytt fysiskt hjälpmedel.
– Hjälpmedel som utvecklas idag tas fram genom traditionella innovationsprocesser med krav på volym. Skräddarsydda lösningar från användarens perspektiv har hittills varit för dyra att ta fram. Men med de nya avancerade skrivarna och modern scanningsteknik kan vi producera individanpassade hjälpmedelslösningar på ett kostnadseffektivt sätt.
Bengt-Göran vill locka fram entreprenören i oss alla och genom olika workshops kommer den som vill få hjälp att utveckla ett eget hjälpmedel med utgångspunkt i sina egna behov och förutsättningar.
– Vad händer om man sammanför teknik, material och användaren? Det blir personligt, tillbaka till användaren. Istället för att tänka, vilka maskiner har vi och vad kan vi göra i dem, utgå ifrån frågan ”Vad behöver jag?”. Det är en demokratiseringsprocess som vi alla har nytta av.
Emmelie säger att många hjälpmedel verkar vara framtagna av människor som inte själva är hjälpmedelsanvändare. Att istället ta vara på de bästa resurser som finns, det vill säga användarna själva, borde vara självklart.
– Vem annars vet bäst vad jag behöver? Att själv få vara med och påverka, att få inblick och vara delaktig, gör att jag känner att jag får makt över min egen framtid. Hjälpmedel handlar om att återfå sin självständighet. Att ha en assistent är inte att vara självständig för mig. Jag vill hellre ha smarta hjälpmedel, till exempel i duschen, än en person som hjälper mig. På det sättet kan jag behålla min integritet intakt.
Hon säger att det inte är alla som trots allt har en sådan tur som hon, som har en man som behärskar de flesta verktyg och maskiner, och som kan laga saker och hitta på egna lösningar. De allra flesta är beroende av en hjälpmedelstekniker så fort något händer.
– Man är så otroligt utlämnad. Jag vill ju klara mig själv. Hela livet har jag försökt anpassa mig till en norm där jag ändå inte passar in.
Men sedan sjukdomen gick in i en ny fas bestämde sig Emmelie för att strunta i alla normer. Hon började därför smycka sin kropp med tatueringar och färgade håret klarrött.
– Nu när jag ser mig i spegeln ser jag något annat än bara en trasig kropp, jag ser ett konstverk, säger hon och ler.
Precis som med hennes lekamen vill hon att hennes hjälpmedel ska vara estetiska, som en accessoar eller ett smycke.
Hon och Bengt-Göran kommer överens om att hålla kontakten så att hon kan vara med när projektet drar igång på riktigt. Hon kommer förmodligen att hänga på låset.
OM FABLAB
FABLAB står för Fabrication Laboratory och är en öppen verkstad med en rad olika produktions- och prototypmaskiner där vem som helst ska kunna tillverka nästan vad som helst och få hjälp att kommersialisera framtagna prototyper genom gränsöverskridande samarbeten.
Konceptet kommer från USA och är kopplat till den så kallade ”maker-rörelsen” som utgår från att människan vill förstå hur saker är konstruerade, dela med sig av sina idéer och uppfinna saker tillsammans med andra. Idag finns FABLABs på många håll i världen.
FABLAB i Halmstad kommer att hålla öppet för alla onsdagar och torsdagar kl 17-20 från och med 1 september.
Läs mer på www.hh.se/fablab
EASY LIFE WITH 3D
Är ett projekt där hjälpmedelsanvändare bjuds in att med hjälp av avancerade 3D-skrivare och modern scanningsteknik utveckla egna fysiska, skräddarsydda hjälpmedel som kan förenkla deras vardag.
Projektansvarig är Bengt-Göran Rosén, professor i maskinteknik på akademin för ekonomi, teknik och naturvetenskap, Högskolan i Halmstad. Projektet finansieras av Vinnova.
För mer information kontakta bengt-goran.rosen@hh.se