HejaOlika om gästkrönikör

KRÖNIKA. I skuggan av Nils. Jag brukar skoja om att det skulle bli namnet på min självbiografi om jag någonsin skulle skriva en sådan. När Nils hör det skrattar han så att han kiknar.

KRÖNIKA. Institutioner är inte nödvändigtvis hus eller byggnader i fysisk bemärkelse. Det kan lika gärna ligga i osynliga strukturer. I sättet att se på människovärde, skriver Wenche Willumsen.
KRÖNIKA. Jag tillhör dem som anser att bilderböcker har en viktig roll att spela. De ska bilda, utan att utbilda. De ska ge barn chansen att träffa människor som de inte möter i sin vardag.
KRÖNIKA. Att förutspå framtiden kan ingen – men att förutse sin dag eller vad man kommer hem med från affären, det kan de flesta. Jag har kommit hem med hundar, katter, någon annans skor… utan att kunna förklara hur det gått till.
KRÖNIKA. Kvinnan bakom disken ser mig inte trots jag dundrar in med min permobil. Hon är djupt koncentrerad i sina papper. Jag säger hej, hon svarar mig inte, jag säger återigen hej. Vår gästkrönikör Rebecca Segerberg berättar om dagen hon slutade "ta skit" och startade företaget Underbara Lingon.

KRÖNIKA. I vår familj finns en extra medlem, nämligen Herr Dyslexi. Han syns inte, men finns alltid med oss. Först tyckte vi inte om honom, ville inte ha honom hos oss, ville att han skulle flytta. Men nu har vi förstått att han är ganska okej och han är en del av vår familj.

Jag heter Johan Klinthammar och jobbar som föreläsare, personlig assistent och som egen arbetsgivare för min sons assistans.

Jag känner mig tom. Som ett skal som ser bra ut på utsidan, men innerst inne finns ingenting, bara ett mörker av oro. Jag vill bara känna mig som alla andra, men hur jag än gör så förblir jag alltid mig själv.

KRÖNIKA. Kulturminister Alice Bah är nog en minister med lite nytänk. En minister med lite skinn på näsan. Kanske inte som framstående politiker, men av livet. Någon som faktiskt vill stå lite mer för hela den där ”alla-ska-vara-med”-grejen, skriver Anneli Khayati i denna krönika.

Snälla, ge mig mitt privatliv tillbaka. Så tänker jag ibland, när jag känner mig alltför invaderad av hjälpande och stödjande myndighetspersoner. Inget ont om dem – jag är oändligt tacksam för det stöd jag får, skriver Ingela Jönsson, gästkrönikör.