15 frågor om psykisk hälsa

Stöd från omgivningen betyder mycket för den psykiska hälsan. Här delar Patrik Johansson med sig av sina erfarenheter kring unga personer med utvecklingsstörning, men många av tipsen är generella och gäller alla.

1. Vad är psykisk hälsa?
Att man kan känna sig accepterad och får vara med utifrån sina egna villkor.

Att mina potentialer lyfts och är i fokus, alltifrån att uppleva glädjeämnen och närhet, till att få vara självständig och att få göra sådant som man tycker om och vill göra, i stort och smått.

2. Hur upptäcker man psykisk ohälsa hos någon med utvecklingsstörning?
Var uppmärksam på förändring i personens beteende, som förändrade sov- eller matvanor. Att hon eller han börjar dra sig undan, bli inåtvänd, stilla, ledsen, agiterande eller visar självskadetendenser.

Men också utagerande beteenden, som att vara hotfull eller aggressiv.

3. Handlar förändrat beteende alltid om psykisk ohälsa?
Nej, det finns även livssituationer eller stunder där ett annorlunda beteende vanligtvis är en sund reaktion, och det kan ibland vara svårt att uppfatta skillnaden.

För vissa diagnoser är något ”symtomatiskt” helt vanligt och ovanliga beteenden kan också ingå i diagnosen.

4. Hur förebygger man psykisk ohälsa? Vilka friskfaktorer finns?
Genom att nätverket skaffar kunskap om funktionsnedsättningen, så att krav, förväntningar, stimulansnivå, strukturer och bemötande blir på rätt nivå, och att nätverket och personen själv kan hantera det som är annorlunda.

5. Vad kan jag som förälder göra?
Ta reda på vad funktionsnedsättningen innebär. Försök sätta dig in i hur ditt barn tänker och känner, och försök ha en öppen och samarbetande kommunikation med det övriga nätverket runt ditt barn.

Arbeta med att hantera dina egna känslor kring barnets funktionsnedsättning. Kontakta habiliteringen för att få hjälp.

6. Vad kan jag som personal göra?
Lär dig vad funktionsnedsättningen innebär och dess konsekvenser. Försök sätta dig in i hur personen tänker och känner.

Använd tydligt utformade arbetsbeskrivningar om vem som gör vad, när, hur och varför.

Arbeta för ett gemensamt bemötande och ha en öppen och samarbetande kommunikation med anhöriga och personal på andra verksamheter. Kontakta habiliteringen för att få handledning.

7. Vad är ett ”hjälpjag”?
Ett ”hjälpjag” är en förlängd arm både fysiskt och psykiskt. Personal och föräldrar skapar ofta omedvetet en struktur som blir ett stödjande ”hjälpjag”. När stödet försvinner kan omgivningen bli förskräckt över personens reaktioner.

Det upplevs som att personens förmågor minskar, trots att det egentligen är stödet runtomkring som ändrats.

8. Vilka vanliga risksituationer finns?
Vanliga risksituationer är alla typer av förändringar i livet. Det kan vara ett nytt sammanhang, som att flytta till boende eller börja på daglig verksamhet. Det kan också vara att personens sociala nät förändras, att någon försvinner, en relation ändras, eller att en personalgrupp byts ut. Eller att man drabbas av en fysisk sjukdom.

Dålig kunskap om funktionsnedsättningen hos nätverket leder till att bemötandet inte blir anpassat. Det leder också till otydliga rutiner, förhållningssätt och arbetsbeskrivningar. Detta ökar risken för psykisk ohälsa.

9. Varför kan förändringar vara svåra att klara?
Det handlar om att man utsätts för överkrav – en tillvaro med situationer och krav som inte är greppbara eller hanterbara utifrån personens kognitiva förmåga.

Det kan också handla om att man undanhålls möjligheter att styra sin situation efter eget sinne trots att man skulle kunna det. Eller att man har ett bra hjälpmedel som man inte får använda självständigt, utan blir överkörd av en okunnig omgivning.

10. Vilken roll har nätverket?
Nätverket, det vill säga vård- och omsorgspersonal, kontakt- och stödpersoner, samt anhöriga, är personens ”hjälpjag” eller förlängda arm. Nätverket kan se saker i större sammanhang och bör vara en social trygghet och ”reflektionsyta”.

Nätverket är därför mycket avgörande i hur en person – utifrån sin förmåga – bedömer sig själv, sin funktionsnedsättning, sin direkta tillvaro och sitt liv.

11. Hur skapar man ett nätverk?
Begär att en individuell plan sätts upp av LSS-handläg­garen. Då kallar handläggaren alla ”aktörer”, för att mötas, samverka och skapa ett gemensamt dokument där det blir tydligt vem som står för vad, när, hur och varför.

Psykolog eller kurator på habiliteringen kan ge råd och stöd till de olika parterna och vara med på, eller uppmana till, nätverksmöten.

12. Vad är ett nätverk?
Ett nätverk är en social krets som kan ombesörja goda levnadsvillkor med hjälp av kunskap och värme.

Ett fungerande nätverk skapas genom att nätverket omkring personen är pålästa, engagerade och intresserade, och har en bra kommunikation sinsemellan.

13. Vad gör man om personerna i nätverket inte orkar?
Då bör psykologen, eller någon annan nyckelperson, försöka inspirera nätverket att se det som är roligt och spännande.

Personalgrupper kan be att få psykosocial handledning på sin arbetsplats, och anhöriga kan få individuellt stöd på
habiliteringen.

14. Vad ska nätverket tänka på?
Att personen ska vara i fokus. Att allt som görs och planeras måste utgå från att det ska passa henne eller honom. Utgå från frågan: Vad vill personen i livet som vi gemensamt ska arbeta för?

Allt som är viktigt för personen – familj, släkt, kultur, vänner, intressen, glädjeämnen, resmål, aktiviteter – ska finnas med.

15. Hur får man kontinuitet?
Genom bra dokumentation om vem som ska gör vad, varför, när och hur. När någon i nätverket försvinner eller byts ut behöver man ha överföringsmöten så att den nya personen får ta del av den kunskap som finns.

Om detta lyckas, får den nya personen samma värdegrund och ”gör” på samma sätt som sin företrädare.