16 steg mot ett riktigt jobb

Ung person med funktionsnedsättning och dåliga betyg söker jobb. Är det någon idé att försöka? Absolut! Här går vi igenom 16 steg mot en riktig anställning. Vi ger praktiska tips inte bara för dig som är ung jobbsökare utan även för föräldrar, skolpersonal, arbetsgivare och handläggare. Men också lite förklaringar till varför det ibland inte blir som man tänkt sig, eller varför det går frustrerande långsamt.

Ge inte upp, utan försök på nytt.

Kanske kan vår guide ge dig nya idéer. Eller ge dig mer koll på hur arbetsmarknaden fungerar. Hur du utnyttjar de möjligheter som finns och undviker de vanligaste missarna.

Till vår hjälp för att hitta rätt har vi haft bland annat Erik Lindell, ansvarig för Furuboda Arbetsmarknad, Stefan Lahti, vd för Misa, Lars Ahlenius, ansvarig för Stockholms stads Open Eyes, och Ann-Kristin von Euler, chef för Stockholms läns speciella arbetsförmedling för unga med funktionsnedsättningar.

Med rätt stöd kan alla få jobb

Om alla fick stöd utifrån sina behov skulle ingen behöva gå utan jobb på grund av funktionsnedsättning.

– Kom ihåg att det finns väldigt mycket stöd, både för att klara fysiska hinder och den psykosociala miljön, säger Erik Lindell.

Börja med att kolla upp Arbetsförmedlingens webbsida som har fakta om allt som har med subventionerade anställningar, stöd och hjälpmedel att göra.

Du hittar informationen via länken ”Extra stöd” på www.arbetsformedlingen.se

Att ha med myndigheter, som Arbetsförmedlingen, att göra kan ibland vara lite krångligt och inte alltid får man trevligt bemötande.

Men att ha bra koll på stöd och hjälpmedel minskar risken för gnissel i maskineriet. Man kommer in i systemet snabbare.

Identitetsfråga

Kanske har man en funktionsnedsättning, men inte vill kännas vid den.

– Man kan ha en stark identitet som går ut på att man inte har någon funktionsnedsättning och kan känna sig kränkt av att arbetsförmedlaren tycker att man har nedsatt förmåga.

Men det kan också vara motsatt problem, att man upplever att man inte får någon förståelse för en funktionsnedsättning, säger Erik Lindell.

– Genom Arbetsförmed­lingen kan man få tillgång till psykolog, arbetsterapeut och få utredningar om förmågor, utlåtande om dyslexi eller vad det är som gör det möjligt att öppna för olika åtgärder. Man behöver få en funktionshinderkod. Om man har med sig egna läkarutlåtanden kan det gå fort, annars kan det vara en frustrerande lång process med kö till specialister.

– Man kan uppleva att inget händer medan man varken får ersättning eller besked på veckor eller månader. Då kan man få bilden av att det inte finns någon hjälp att få.

Bakgrunden avgör typ av rätt

Vilka rättigheter man har beror på bak­grunden. Kommer du direkt från gymnasiet eller har du aktivitets­ersättning?

1. Om du kommer direkt från skolan görs en första bedömning av arbetsförmågan när du skriver in dig på Arbetsförmedlingen. Beroende på vad man då berättar hamnar man i olika sökande­kategorier.

2. Den som har aktivitetsersättning har redan gått igenom en process hos Försäk­ringskassan som visat att arbetsförmågan är begränsad.

Då får man inte automatiskt något stöd från Arbetsförmedlingen, eftersom Försäkrings­kassan har ansvaret.

Gör klart för din handläggare på Försäk­rings­­kassan att du vill ha jobb så att du kan sluta med aktivitetsersättning på sikt. Det bör inte vara något problem att få Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att ställa upp med hjälp tillsammans. Dessa myndigheter har ett program kallat ”Fördju­pad samverkan” för att hjälpa dig hitta en egen försörjning.

Utnyttja alla kontakter och nätverk som du har!

Det är ofta den snabbaste och enklaste vägen ut i arbetslivet.

– Har man haft en praktikplats via skolan ska man gå till den arbetsgivaren och höra. Föräldrarna har ofta ett jobb där det kan finnas möjligheter på någon annan avdelning, det behöver inte vara precis intill förälderns egen arbetsplats, utan en plats hos någon som föräldern känner. Sådana kontakter skapar ringar på vattnet, säger Ann-Kristin von Euler.

Du måste inte avslöja allt på en gång

Vad ska man berätta om sin funktionsnedsättning när man söker jobb? Det beror på. Kanske inget alls. Åtminstone inte vid den allra första kontakten.
– Det är bättre att prata om vad man kan och vad man är bra på. Det andra får komma senare, säger Stefan Lahti.

Först bra kontakt
Hans erfarenhet är att många unga faktiskt börjar med att prata alltför mycket om saker som de inte kan när de kontaktar en arbetsgivare.

– Om man har en funktionsnedsättning kan det vara viktigt att informera om det också, men först ska man få till en bra kontakt och skapa ett intresse. som försäljare ska man inte börja prata om priset, säger Lahti.

Många hinder handlar egentligen BARA om fördomar och attityder. Därför har det stor betydelse hur man själv är som person och vilken inställning arbetsgivaren har.

Skapa förståelse

Avdramatisera funktionsnedsättningen. Det är viktigt för att underlätta mötet med arbetsgivaren. Skapa förståelse för de hinder som finns och kunskap om hur man kan kompensera dem. Arbetsgivare vill oftast hjälpa till, om de bara är medvetna om behovet.

– Om man har ett synligt handikapp är det bra om man pratar om det uppenbara, för att ta udden av eventuella reservationer från arbetsgivaren. Det kan vara knivigare med osynliga funktionsnedsättningar som man inte vill prata om, men vår erfarenhet är ändå att det är bra att ta upp även dessa, säger Erik Lindell.
– Kanske har man ett minnesproblem som gör att man inte kommer ihåg enkla instruktioner, om man inte skriver upp dem. Även om man tycker att det är pinsamt att behöva använda block och penna, är det enklast att göra klart att man behöver anteckna. Själv vill man kanske dölja vissa saker, men oftast blir det enklare om man säger som det är.

”Varför sa du inte det, här är block och penna” blir den naturliga reaktionen, säger Erik Lindell.

”Jag måste fixa ett första möte för att visa vem jag är!”

Den största utmaningen är ofta att få till det första mötet med en arbetsgivare. Om bara intresset är väckt går det ofta att lösa praktiska frågor.

– Det första mötet är viktigt för att få en chans att berätta vem man är, att man är en person att satsa på. Det är egentligen detsamma för alla, men tröskeln för att få till ett möte är högre om man har en funktionsnedsättning, säger Erik Lindell.

– Om man är öppen, glad och gåpåig får man förr eller senare kontakt, men ibland krävs att andra hjälper till med att öppna dörrar och förklara fördelarna för arbetsgivare, säger Lindell.

Hjälp med kontakterna kan man få via Arbets­förmed­lingens SIUS-konsulenter eller via organisationer och företag som Furuboda och Misa.

Vissa arbetsförmedlare är jättebra på att ha många kontakter med arbetsgivare och kan inspirera dem att anställa personer med olika stöd, andra är sämre. Arbetsförmedlingen har lovat bli bättre på att bygga goda relationer med arbetsgivare. Har du tur så får du hjälp av en riktigt engagerad och entusiastisk arbetsförmedlare.

Som arbetssökande bör man förstås själv ta så mycket ansvar som möjligt, för att bygga upp självförtroendet, men ibland är det viktigt att få hjälp med att skapa kontakter.

Försök att skapa ett samarbete

Gör ditt bästa för att skapa ett gott samarbete med handläggarna på Arbets­förmedlingen och/eller Försäkringskassan.

– Ofta kan man känna sig utlämnad. Det är lätt hänt att man hamnar i en rävsax och blir beroende av samarbetsförmågan hos en myndighetsperson. Det kan vara en jobbig situation som gör att man tappar tålamodet. Men om man har en positiv inställning kan det gå fortare att få det stöd man vill ha, säger Erik Lindell.

Ha inställningen att personen du träffar kan hjälpa dig – men ha inte överdrivna förhoppningar om hur snabbt det kommer att gå. Man måste vara medveten om att anställda på myndigheter som Arbetsförmedling och Försäkringskassa styrs av regelverk som begränsar deras handlingsfrihet.

Många unga har en negativ attityd till myndigheter. Ibland kanske det finns personliga erfarenheter som förklarar detta. Men mycket beror på missförstånd. Eller på den allmänna debatten, där myndigheter ibland orättvist får skulden för brister i samhället.

Många är skeptiska

– Många unga har en väldigt skeptisk inställning till myndigheter, sa Hillevi Engström, arbetsmarknadsminister, när hon nyligen besökte en arbetsförmedling.

– Ungdomar kommer inte för att de inte tror att de kan få hjälp. Det är viktigt att ändra på denna bild. När vi har hög ungdomsarbetslöshet är det viktigt att ungdomarna får kontakt med en förmedlare och får hjälp, sa Hillevi Engström.

Ett långsiktigt mål – och många delmål

Det är bra att ha stark vilja och tydliga mål. Men glöm inte att vara lite flexibel i dina ambitioner.

Det är klokt att låta din handläggare på Arbets­för­med­lingen hjälpa till med att konkretisera och förtydliga målen. Släkt och vänner kan också vara bollplank. Det är lätt att fastna i en inställning om man inte diskuterar sina planer med andra.

När du väl är inskriven hos Arbetsförmedlingen startar olika processer, som ibland kan vara lite fyrkantiga. Så om du ångrar ditt val av målbild eller plötsligt vill testa helt andra saker kan det bli problematiskt att snabbt byta spår. Samtidigt är det nödvändigt att ha igång processerna hos Arbetsförmed­lingen, för att komma vidare på vägen mot jobb.

En målbild får inte enbart vara ett fjärran, övergripande mål. Skapa delmål, som kan uppfyllas steg för steg. Då får man också chansen att känna att man gör framsteg. Och under tiden finns möjlighet att ändra det slutliga målet.

– Om du jobbar med delmål har du större chans att uppfylla dem och du får belöning genom känslan att lyckas. Till slut upptäcker du att du uppfyllt dina mål och är redo för något helt nytt, säger Erik Lindell.

Glöm inte att delmål kan vara mycket grundläggande saker, som att vakna vid en viss tid, våga åka buss varje dag och sköta rutinsaker.

Professionell coach

Ibland kan man behöva en professionell coach för att formulera mål och delmål. Det kan vara en SIUS-konsulent från Arbetsför­medlingen eller skolans SYO, studie- och yrkesvägledare.
Fördelen med en professionell rådgivare är att han eller hon är friare känslomässigt och vågar ifrågasätta. Det kan vara extra viktigt för en ungdom med funktionsnedsättning. Om man har aktivitetsersättning kan man prata med handläggaren på För­säk­ringskassan för att få hjälp att hitta en coach.

Praktik får inte innebära vad som helst

Är det alltid bra med praktik? Nej, inte alltid. Praktik och arbetsträning får inte innebära vad som helst, utan bör ligga i linje med dina intressen. Men kräv inte att praktiken blir exakt det som du helst vill ha.

Realistisk
Inriktningen måste vara realistisk. Om målet är att hitta ett högt kvalificerat arbete kanske man inte är redo att direkt börja praktisera på det jobbet.

Men praktiken kanske kan förläggas till samma arbetsplats, under samma tak, i samma miljö.

Den som är tekniskt intresserad kanske inte kan programmera databaser under praktiktiden, men väl hjälpa till med enklare uppgifter på it-företaget. Och samtidigt lära känna de som jobbar med programmeringen.

Skapar kontaktnät

Praktiken är inte bara värdefull som träning inför jobb, utan skapar också ett kontaktnät.
– Skolan behöver ha ett mer aktivt samarbete med arbetsmarknaden. Ut och praktisera mer! Håll kontakt med dataföretag om elever går elprogrammet. Skapa kontakter! uppmanar Lars Ahlenius.

Det börjar redan i skolan…

Vägen till en anställning börjar i skolan, men ofta får elever med funktionsnedsättning inte den hjälp som behövs att förbereda sig. Behoven upptäcks för sent.

Det finns goda exempel, där Arbetsförmedlingen besöker skolor för att hjälpa elever som behöver extra stöd, men det är fortfarande lite ovanligt.

– Om Arbetsförmed­lin­gen hjälper till på skolan sparar man stora resurser i nästa steg, säger Erik Lindell. På Furuboda Arbetsmarknad har vi haft ett nära samarbete med arbetsförmedlare som tillsammans med elever har upprättat handlingsplaner som sträcker sig ett år efter gymnasieexamen. När dessa elever slutar skolan och går till

Arbetsförmedlingen finns det redan en handlingsplan med idéer om nästa steg, säger Erik Lindell.

Kan ta initiativ

Elever och föräldrar kan själva ta liknande initiativ, menar Lindell. Inget hindrar att man redan under gymnasietiden kontaktar Arbetsför­medlingen och säger att man vill ha stöd i framtiden (även om det inte är säkert att man direkt får förståelse hos Arbets­förmedlingen).

Ibland anordnar Arbetsförmed­lingen informationsmöten för avgångselever och då kan man också passa på att flagga för behoven.

Problemet för Arbetsför­medlingen är att det är så många elever det handlar om. Utan skolans hjälp är det svårt att hitta de som behöver extra stöd.

Många pratar om att skolan och Arbetsförmed­lingen ska stärka sina band och samarbeta mer än idag. Men det är oklart när så sker.

Föreslå ett möte

Ett sätt att skapa ett sådant samarbete är att man som elev vänder sig till skolans SYO-konsulent och föreslår ett möte med Arbetsförmed­lingen. Be SYO ta initiativ!

Många varnar för riskerna med att det blir ett uppehåll mellan skola och arbetsliv.

– När du avslutat utbildningen ska du genast skriva in dig på Arbetsförmed­lingen, så att det inte går 2-3 år mellan. Om du inte gör det direkt missar du den naturliga övergången från skola till arbetsliv. Senare kommer din utbildning inte att kännas lika aktuell, säger Erik Lindell.

På samma sätt bör man se upp med aktivitetsersättningen. Den ger inte heller någon naturlig övergång, till skillnad från studiebidrag som upphör när man slutar skolan.

Jag behöver en bra utbildning för att kunna konkurrera om jobben

En bra utbildning är ofta nyckeln till en anställning. Men många unga med funktionsnedsättningar har inte lyckats så bra i skolan.

– De har haft mycket annat än skolarbete att tänka på. Fokus har inte varit att få den bästa utbildningen utan att klara sitt liv i vardagen. Men resultatet blir att man har fått dåliga betyg och hamnar i en dubbelt dålig sits. Om man sitter i rullstol och har dåliga betyg står man sig ganska slätt på dagens arbetsmarknad, säger Lars Ahlenius.

Han är besviken över att se hur dåligt rustade många elever blir i gymnasieskolan.

– De elever som kommer från RH-gymnasier och har stora rörelsehinder kan vara briljanta, men de flesta av dem har ändå inget slutbetyg.

Det finns många trösklar att ta sig över.

– Att satsa på en god utbildning är det viktigaste man kan göra. Med slutbetyg, och ett papper som visar vad man kan, har man mycket bättre förutsättningar, säger Lars Ahlenius, som uppmanar alla att prioritera upp utbildningen.

Supported Employment är vanligaste metoden

För att vara säker på att man får kompetent hjälp bör man välja en etablerad metod som bygger på evidens, det vill säga att den har bevisat att den fungerar.

Används av Misa Supported Employment är den kanske vanligaste metoden. Den används bland annat av Arbetsför­med­lingens egna SIUS-konsulenter och av företag som Misa.

Forskning kring metoden bedrivs både i Örebro och Lund.

Beskrivningen här intill kommer från Stefan Lahti på Misa. De flesta som får hjälp hos Misa är redan sysselsatta inom daglig verksamhet. Misa börjar med att kartlägga vad personen vill jobba med. Därefter letar man upp praktikplatser. Man försöker hitta en, två eller flera platser att provjobba på.

Livslång praktik

– Vi pratar tidigt med arbetsgivaren om att det slutliga målet med praktiken är att uppnå en anställning. Annars finns risk att det blir en livslång praktik. Det är viktigt att arbetsgivaren är med på detta från början, säger Stefan Lahti.

– Sedan stöttar vi personen på jobbet och minskar stödet successivt. På slutet besöker vi kanske arbetsplatsen bara någon gång per vecka. Om vi får till en anställning försöker vi också ordna att det finns ett personligt biträde, så att anställningen kan hålla i långa loppet. Om man har intellektuella eller psykiska funktionsnedsättningar måste man räkna med att det krävs ett livslångt stöd, säger Stefan Lahti.

Metoden Supported Employment består av fem steg

1. Överenskom­melsen. Coachen och deltagaren kommer överens om vad som ingår i uppdraget.

2. Yrkesprofilen. Hitta resurser, styrkor, strategier och bedöm vilket behov av stöd som finns.

3. Jobbsökande och matchning.

4. Arbetsgivar­engagemang. Se även till att kollegorna på den aktuella arbetsplatsen hjälper till att få allt att fungera för den jobbsökande.

5. Långsiktigt stöd på och utanför arbetet.

Intresset ökar – men långsamt

Allt fler arbetsgivare tar ställning för mångfald och mot diskriminering. Intres­set ökar för att anställa personer som har funktionsnedsättningar. Men det går sakta.

– Man kan matcha och kompetenslyfta hur mycket som helst om det inte finns arbetsgivare som välkomnar personer med funktionsnedsättningar. Det är en stor skuta som ska ändra riktning. Ibland känns det som att man kör en Ålandsfärja med en väldigt liten paddel, säger Lars Ahlenius.

Som ansvarig för projektet Open Eyes inom Stockholms stad är han en av de som kämpar för att snabba på utvecklingen, fast han tycker det går frustrerande långsamt. Kanske skönjer han ändå ljuset i tunneln, sedan arbetsmarknadsministern under sommaren signalerade att statliga bolag ska bli bättre på att anställa.

25 deltog
Misas årliga konferens om mångfald och företagande visar också att intresset växer. Förra året deltog 25 arbetsgivare och i år var det över 60. På konferensen möts arbetsgivare och arbetssökande för mingel och föreläsningar.

Intensivt jagande

Bakom varje anställning ligger dock ofta ett intenstivt jagande.

– Vi får kanske ringa 40-50 arbetsgivare för att få napp. Om vi inte hade så goda arbetsgivarkontakter skulle vi inte lyckas så bra. Våra förmedlare är så entusiastiska och det är en stämning som sprider sig, även till arbetsgivarna, säger Ann-Kristin von Euler vid Arbetsförmedlingen Unga funktionshindrade i Stockholm.

– Vi jobbar verkligen hårt med att arbeta upp arbetsgivarkontakterna. Vi försöker hela tiden informera om vilka möjligheter som finns. Våra handläggare är otroligt duktiga på att motivera arbetsgivare att ta emot sökande och få arbetsgivare att göra en insats.

Jag vågar säga nej till bidrag

Många ungdomar som har beviljats aktivitetsersättning oroar sig för att bli av med den.

Och det finns unga som tackar nej till jobb, av rädsla för att förlora denna ekonomiska trygghet.

Ofta är föräldrar eller gode män allra mest rädda för att ersättningen ska försvinna.

– Det är viktigt att man vågar ta språnget och släppa aktivitetsersättningen, säger Stefan Lahti. Det kan kännas som mycket pengar för en 20-åring, men när man närmar sig 30 är det inte lika mycket och då hamnar man i en fattigdomsfälla. Här borde politiker finna sätt som gör det lättare att våga ta språnget och ändå ha en trygghet att falla tillbaka på.

Sämre än för 30 år sedan

Utsikterna på arbetsmarknaden har drastiskt försämrats för unga med funktionsnedsättningar de senaste 30 åren.

I slutet av 1970-talet fick 60 procent av eleverna från yrkessärskolan någon form av anställning. Många av dem fick helt vanliga jobb utan särskilt stöd. År 2006 beräknas endast cirka 17 procent av eleverna ha gått vidare till ett jobb och bara cirka tre procent fick jobb utan någon form av stöd.

Ense om behov

Samtidigt är politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter ense om att det krävs krafttag för att vända utvecklingen.

Och många experter, som Misas vd Stefan Lahti, menar att man snabbt kan förbättra läget. Han tror att 10-20 procent av alla ungdomar som idag har daglig verksamhet årligen kan hitta ut på den ordinarie arbetsmarknaden. Efter bara några år skulle arbetsmarknaden i så fall se betydligt mer gynnsam ut för unga med funktionsnedsättningar.

Ökat med 50 procent

Under det senaste decenniet har insatsen daglig verksamhet ökat med 50 procent till att omfatta totalt mer än 30 000 personer. Bara någon procent av den dagliga verksamheten är inriktad på att deltagarna ska övergå till arbete och anställning.

– Åtminstone hälften av all daglig verksamhet borde göras inriktad på anställning, anser Stefan Lahti. Då skulle 10 000 personer i daglig verksamhet kunna komma ut i anställning de närmaste tio åren. Inom Misa har vi redan sett att våra metoder fungerar eftersom vi årligen får ut 8-9 procent av våra deltagare varje år.

En rekommendation till de tusentals unga som varje år går ut gymnasiesärskolan, för att börja på daglig verksamhet, ska kräva att denna är inriktad på
anställning.

Kan då alla unga få hjälp att hitta jobb?

– Ja, svarar Stefan Lahti utan att tveka. Alla kan finnas på arbetsmarknaden, det är bara en fråga om rätt stöd. Problemet är att samhällets stöd varierar. Det är en kamp att hitta arbetsplatser, en kamp att hitta och få stödet och det är en kamp att få personligt biträde för att behålla en anställning.

– Olika arbetsförmedlingar ser olika på detta. Hos vissa är det okej med personligt biträde medan andra säger tvärnej. Men människor är olika och tänker olika, så om man får nej ska man gå vidare till en annan arbetsförmedlare eller till chefen, säger Stefan Lahti.

Får inte ge upp

Slutsatsen är att unga, och deras föräldrar, aldrig får ge upp.

– Det finns arbete för alla och alla behövs. Många gamlingar går snart i pension och då kommer många fler att behöva anställas. Så ge inte upp. Även om man inte mår bra just nu kanske man mår bättre om ett halvår och kan göra ett nytt försök. Ibland fungerar det inte att hitta ett jobb, alla får inte jobb. Men då är man välkommen att göra ett nytt försök lite senare, säger Ann-Kristin von Euler på Arbetsför­-
medl­ingen vid Globen i Stock­holm.

Släpp taget!

Engagerade föräldrar är ofta det viktigaste stödet, men de har en svår roll. Som förälder måste man också våga släppa taget.

– Föräldrar påverkar både positivt och negativt men det kan vara svårt för föräldern själv att se ibland, säger Erik Lindell.

Föräldrar ska förstås hjälpa till så gott det går, men det är ungdomen som måste uttrycka vad han eller hon vill.

– På möten är det bra om föräldrar är så passiva som möjligt. Man måste hjälpa till om något blir tokigt men se upp med att lägga behov eller önskemål i munnen på den person det handlar om, säger Erik Lindell.

På samma sätt gäller det för handläggare att försöka ignorera föräldrar eller personliga assistenter som ”lägger sig i för mycket”.

Följer med

Inom Furubodas projekt Stegen in i arbetslivet, SIA, är det ofta Furubodas medarbetare som följer med som stöd på möten, istället för föräldrarna.

– För handläggare på en myndighet är det ofta allför engagerade föräldrar som är jobbigast. Självklart behöver det inte vara negativt att föräldrar trycker på – det kan vara ett sätt att få saker att hända. Men det finns också en risk att handläggaren tycker att en gåpåig förälder bara ställer till problem, säger Erik Lindell.

– Man bör vara engagerad på ett sätt som ger handläggaren förtroendet att lösa problemen. ”Jag är engagerad och orolig, men jag vet att du som professionell kan dra de slutsatser som krävs.” Ha en halvt ödmjuk inställning. Ställ inte bara krav att ”han ska ha jobb i morgon” utan lägg ansvar på handläggaren och visa förtroende. ”Jag hoppas vi kan ha fortsatt kontakt, jag är engagerad och vill följa utvecklingen.”

Gå däremot inte bakom ryggen på ungdomen genom att exempelvis säga att ”berätta inte att jag ringt, men GÖR SÅ HÄR…”

Fastän man gör detta av välvilja hjälper det troligen inte ung­domen att komma vidare i sin utveckling.

Ansök om personligt biträde

Att få stöd att hitta ett jobb behöver inte vara så svårt, men ännu viktigare – och svårare – är att få till stånd ett fortsatt stöd på arbetsplatsen. Ett sätt att skapa kontinuerligt stöd på det nya jobbet är att ansöka hos Arbetsförmedlingen om insatsen personligt biträde.

Kan hjälpa många

– Det är en utmärkt insats som kan hjälpa många att behålla jobbet, säger Stefan Lahti. Tyvärr används den ibland felaktigt som en extra ”muta” till arbetsgivare, som tar emot pengarna utan att använda dem för att ge stöd. Det bästa är att köpa in stöd från en pedagog som har rätt kunskap för att klara de situationer som kan uppstå.

Många knep underlättar anpassningen på nya arbetsplatsen. När Lars Ahlenius hjälper unga in på arbetsplatser handlar det ofta om anpassade tider, korta pass under en övergångsperiod och tät uppföljning.

– Man måste få möjlighet att börja i den takt man klarar av och man måste få handledning. Många är ambitiösa och vill verkligen ut och jobba, men om man suttit hemma i fem år är deltid ett väldigt stort steg. Det behövs människor runt omkring som förstår och kan stötta. Om de finns så är det väldigt få som inte lyckas, säger Lars Ahlenius.

Arbetsförmedlingen Unga funktionshindrade i Stock­holm ställer upp med stöd under det första anställningsåret.

– Om det dyker upp problem så försöker vi hjälpa till. Om vi har SIUS-konsulenter inkopplade åker de ut till arbetsplatsen. Detta stöd finns under ett år, sedan går det förhoppningsvis bra. Det händer att arbetsgivaren ringer och frågar om hjälp även senare, men det är inte alltid vi kan hjälpa till då, eftersom vi hela tiden har många nya sökande, säger Ann-Kristin von Euler.

Lägg inte skulden på dig själv

Det är samhällets fel att många inte kan ha ett vanligt jobb, men daglig verksamhet behöver inte vara sämre.

Dagens svenska samhälle skapar massor av hinder för unga som har funktionsnedsättningar. Och för vissa grupper är det extra svårt att få stöd.

Alla har inte rätt till daglig verksamhet enligt LSS och utestängs därför från arbetsgemenskap och utvecklande sysselsättning.

När LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, infördes 1994 var syftet att alla som berördes av lagen skulle få rätt till ”daglig verksamhet” på sikt. Men fortfarande står många LSS-berättigade utan denna rätt.

Fler ska få rätt

RBU:s ordförande Agnetha Mbuyamba har länge slagits för att fler ska få rätt till daglig verksamhet.

– Utvidga daglig verksamhet så att alla kan utveckla det man är bra på, tillsammans med andra i en gemenskap där man stimulerar varandra, säger Agnetha Mbuyamba.

Så länge som dessa unga vuxna inte har rätt till daglig verksamhet vill vare sig kommunen eller någon annan instans ta ansvar, menar Agnetha.

– Ingen är intresserad av gruppen! Om man inte har rätt till daglig verksamhet
har man ingen ”peng” med sig och ingen är intresserad av att hjälpa till med att skapa möjligheter till utveckling eller försörjning, säger hon.

Unga vuxna

Agnetha Mbuyamba vill särskilt uppmärksamma de unga vuxna som sannolikt inte kommer att kunna ha ett lönearbete.

– Alla barn har skolplikt oavsett nivå, från träningsskola till vanlig skola. Men sedan, när man går ur skolan, har samhället ingen skyldighet alls att hjälpa och stödja! Vem ska titta barnen i ögonen och säga att ”om några år får ni inte vara med längre”?

– Sverige har haft god ekonomi många gånger och kunnat satsa på den här gruppen men har aldrig gjort det. Det är så fegt att man har övergett den här gruppen, säger Agnetha Mbuyamba.

Hon efterlyser en politisk ledare som vågar ta initiativ.

– I förlängningen blir det billigare med meningsfull sysselsättning. Alla utredningar visar att ohälsa kostar pengar. Samtidigt kan inte alla ha lönearbete. Men det behöver inte vara sämre med daglig verksamhet. Gemen­skap och aktivitet är bättre än passivitet, säger Agnetha Mbuyamba.