7 övergripande rättigheter i funktionsrätts-konventionen

Avsnitt 3 av Funktionsrättskonventionen 2021, en uppföljning:

Vilka är de övergripande rättigheterna i artiklarna 5–11?

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning består av ett förord och 50 artiklar. Artiklarna 1–4 beskriver de grundläggande principerna. Artiklarna 5–30 är rättighetsartiklar.

Rättighetsartiklarna går metodiskt igenom olika områden, bland annat hälsa, utbildning, familjeliv, habilitering och rehabilitering, arbete, rättsligt skydd, sport och fritid.

Rättigheterna i artiklarna 5–9 förtydligar även vissa av principerna i artikel 3. Artiklarna 5–9 tar upp övergripande områden som är viktiga för förverkligandet av alla rättigheter.

Artikel 5: Jämlikhet och icke-diskriminering

Konventionsstaterna ska erkänna att alla människor är lika inför lagen och enligt lagen. Alla utan något undantag är berättigade till lika skydd och lika förmåner.

Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Staterna ska garantera personer med funktionsnedsättning rättsligt skydd mot all diskriminering. Det skall vara ett effektivt skydd som erbjuds.

För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.

Positiv särbehandling som är nödvändig för att påskynda eller uppnå faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning ska inte betraktas som diskriminering enligt denna konvention.

Artikel 6: Kvinnor med funktionsnedsättning

Konventionsstaterna erkänner att kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är utsatta för flerfaldig diskriminering och ska därför vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de får tillgång till alla mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.

Konventionsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att kvinnor fullt ut kan utvecklas, gör framsteg och stärka den egna förmågan i syfte att garantera att de kan åtnjuta de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som beskrivs i denna konvention.

Artikel 7: Barn med funktionsnedsättning

Konventionsstaterna ska vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning till fullo åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn.

I alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet.

Konventionsstaterna ska säkerställa att barn med funktionsnedsättning har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem, varvid deras åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad på lika villkor som för andra barn. För att kunna utöva denna rättighet ska erbjudas ett stöd anpassat till funktionsnedsättning och ålder.

Artikel 8: Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning

Konventionsstaterna ska vidta omedelbara, effektiva och ändamålsenliga åtgärder för att höja medvetandet i hela samhället om personer med funktionsnedsättning, för att främja respekten för deras rättigheter och värdighet

Vidare ska Konventionsstaterna bekämpa stereotypa uppfattningar, fördomar och skadliga sedvänjor med avseende på personer med funktionsnedsättning, däribland sådana som grundas på kön och ålder.

Konventionsstaterna åtar sig dessutom att höja medvetandet om kapaciteten att bidra hos personer med funktionsnedsättning.

Konventionen slår fast att människor med funktionsnedsättning har rätt att påverka utvecklingen i frågor som berör dem på alla samhällsnivåer.

Åtgärder i detta syfte innefattar följande:

a) att initiera och genomföra verkningsfulla kampanjer för att höja allmänhetens medvetande och positiva inställning till rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, samt främja erkännande av färdigheter, meriter och förmågor hos personer med funktionsnedsättning samt av deras bidrag på arbetsplatserna och på arbetsmarknaden.

b) att på alla nivåer i undervisningssystemet uppmuntra en inställning präglad av respekt för rättigheterna för personer med funktionsnedsättning.

c) att uppmuntra alla massmedier att framställa personer med funktionsnedsättning på ett sätt som är förenligt med denna konventions syfte.

d) att främja utbildningsprogram som ökar medvetenheten om personer med funktionsnedsättning och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning.

Artikel 9: Tillgänglighet

För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut kunna delta på alla livets områden, skall konventionsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och till kommunikation som innefattar även IT-system, samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten både i städerna och på landsbygden.

Dessa åtgärder, som ska innefatta identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet, ska bland annat gälla:

a) byggnader, vägar, transportmedel och andra inom- och utomhusanläggningar, däribland skolor, bostäder, vårdinrättningar och arbetsplatser, samt

b) information, kommunikation och annan service, däribland elektronisk service och service i nödsituationer.

Konventionsstaterna ska även vidta ändamålsenliga åtgärder för att:

a) utveckla, utfärda och övervaka tillämpning av miniminormer och riktlinjer för tillgänglighet till anläggningar och service som är öppna för eller erbjuds allmänheten,

b) säkerställa att enskilda enheter som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,

c) erbjuda intressenter utbildning i frågor som gäller tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,

d) utrusta byggnader och andra anläggningar dit allmänheten äger tillträde med anvisningar i punktskrift och i lättläst och lättbegriplig form,

e) erbjuda former av assistans och annan personlig service, däribland ledsagare, lektörer och yrkesverksamma teckenspråkstolkar, för att underlätta tillgänglighet till byggnader och andra anläggningar som är öppna för allmänheten,

f) främja andra ändamålsenliga former av hjälp och stöd till personer med funktionsnedsättning för att säkerställa deras tillgång till information,

g) främja tillgång för personer med funktionsnedsättning till ny informations- och kommunikationsteknik och nya system, däribland Internet.

h) främja utformning, utveckling, tillverkning och distribution av tillgänglig informations- och kommunikationsteknologi på ett tidigt stadium så att de blir tillgängliga till lägsta möjliga kostnad.

Artikel 10: Rätten till liv

Varje människa har rätt till livet och varje land skall säkerställa att människor med funktionsnedsättning får denna rätt på samma villkor som andra.

Artikel 11: Risksituationer och humanitära nödlägen

Konventionsstaterna ska, i enlighet med sina åtaganden enligt internationell rätt, innefattande den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna, vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa skydd och säkerhet för personer med funktionsnedsättning som är i risksituationer, däribland väpnad konflikt, humanitära nödlägen och naturkatastrofer, men även det vardagsnära som till exempel brandlarm.

 

Hur fungerar konventionens rättigheter i Sverige?

Åtagandet i konventionen är mer omfattande än den utövas i verkligheten av myndigheter.

Konventionen är inte svensk lag och frivillig att implementera på kommunal nivå. Det finns för få indikatorer hur väl Sverige följer konventionen Kunskapen om Konventionen brister både bland myndigheter och allmänhet (precis som med LSS).

I FN:s övervakningskommittés första rapport 2014 pekade man ut vissa specifika problemområden avseende artiklarna 5–11. De beskrivs nedan:

Artikel 5: Jämlikhet och icke-diskriminering

Kommittén uttrycker oro över att det nya lagförslaget, som klassificerar bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, undantar mindre företag.

Kommittén uttrycker oro över att principen underlåtenhet att göra skälig anpassning inte har en allmän tillämpning i den svenska statens rättsliga ramverk och att myndigheter på olika nivåer i förvaltningen inte är bundna av denna lagstadgade skyldighet.

Kommittén yrkar på att konventionsstaten ser över lagförslaget så att det överensstämmer till fullo med bestämmelserna i artikel 5 i konventionen. Kommittén yrkar också på att konventionsstaten vidtar alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning föreskrivs i hela samhället, såväl i offentliga som yrkesmässiga sammanhang, utan undantag och i överensstämmelse med principen om lika möjligheter för alla. Kommittén yrkar vidare på att konventionsstaten antar en juridisk definition av skälig anpassning och införlivar den i alla relevanta författningar så att den kan tillämpas i alla delar av förvaltningen, inklusive den rättsliga och den administrativa.

Kommittén uttrycker oro över de system som hanterar flerfaldig diskriminering, till exempel funktionsnedsättning kombinerat med kön eller etnicitet och anser att de behöver utvecklas mer.

Kommittén rekommenderar att konventionsstaten undersöker om den struktur som för närvarande används för att hantera situationer av flerfaldig diskriminering är lämplig.

Artikel 6: Kvinnor med funktionsnedsättning

Kommittén uttrycker oro över att det finns begränsad kunskap om att kvinnor med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av sitt kön. Och i vilken utsträckning kvinnor och flickor med funktionsnedsättning diskrimineras jämfört med män och pojkar. Det är också bekymmersamt att studier, politik och handlingsplaner som rör personer med funktionsnedsättning saknar ett genusperspektiv.

Kommittén rekommenderar att konventionsstaten säkerställer att ett genus- och funktionshinderperspektiv genomsyrar lagstiftning, politik, undersökningar och planer samt aktiviteter för tillämpning, utvärdering och övervakning samt tjänster. Vidare rekommenderas att konventionsstaten vidtar effektiva och särskilda åtgärder för att förhindra flerfaldiga former av diskriminering av kvinnor och flickor med funktionsnedsättning.

Artikel 7: Barn med funktionsnedsättning

Kommittén uttrycker oro över rapporter som pekar på att barn med funktionsnedsättning utsätts för mer våld än andra barn, och att det finns en bristande medvetenhet hos personer som arbetar med barn.

Kommittén rekommenderar konventionsstaten att utveckla forskning och insamling av uppgifter och statistik om våld mot barn med funktionsnedsättning. Konventionsstaten rekommenderas vidare att förstärka sina strategier och initiativ för upplysning och utbildning av föräldrar och personal som arbetar med barn samt att öka medvetenheten hos allmänheten om riskerna.

Kommittén uttrycker oro över rapporter som påvisar hög förekomst av psykisk ohälsa, psykosociala problem och sjukdomar bland ungdomar, samt att elevhälsan har för lite resurser och att det tar lång tid att få tillgång till skolans psykologer samt att få psykosocialt stöd.

Kommittén rekommenderar att konventionsstaten avsätter mer resurser till elevhälsan för att säkerställa att barn har tillgång till och får lämpligt stöd vid psykosocial och psykisk ohälsa samt lämplig psykiatrisk vård inom rimlig tid.

Kommittén uttrycker oro över att barn med funktionsnedsättning inte är regelmässigt delaktiga i beslut som rör deras liv och att de ofta saknar möjligheter att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem.

Kommittén rekommenderar att konventionsstaten säkerställer skyddsåtgärder och vidtar ytterligare åtgärder för att barn med funktionsnedsättning ska ha rätt att komma till tals i alla frågor som rör dem.

Mina kommentarer

Allt fler barn med stora funktionsnedsättningar förlorar sin personliga assistans. Detta rimmar illa med att barnets bästa ska beaktas. Att hänvisa till ”föräldraansvaret” är knappast förenligt med konventionstexten. Enligt LSS ska också barnets bästa komma i första hand vilket framgår av LSS § 6a. Sedan år 2020 har Barnkonventionen blivit egen lag i Sverige.

Andra problem är bland annat att stödet i skolan till barn med olika funktionsnedsättningar minskar, dvs. inte följer behovet. Media har rapporterat att barn med olika neuropsykiatriska diagnoser är hårt drabbade.

Artikel 8: Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning

Kommittén uttrycker oro över allmänhetens bristande kunskaper om olika funktionsnedsättningar, relevanta faktorer och behov av skälig anpassning som avser funktionsnedsättningar. I synnerhet inom utbildningssystemet och hos offentliga beslutsfattare.

Kommittén uppmanar konventionsstaten att utarbeta strategier för att öka allmänhetens kunskap om olika funktionsnedsättningar och att förstärka såväl en positiv som en informativ bild av män och kvinnor med funktionsnedsättning som värdiga, oberoende och kapabla individer. Att de har alla de mänskliga rättigheter som erkänns i konventionen. Detta i syfte att undanröja sociala och kulturella hinder som diskriminerar i det offentliga livet. Kommittén rekommenderar vidare att särskilda program inrättas, i samråd med organisationer för personer med funktionsnedsättning, för att öka medvetenheten hos anställda i offentlig sektor och hos privata aktörer inom omsorg och utbildning. Kommittén uttrycker oro över bristen på främjande av innehållet i konventionen till anställda inom dessa områden. Framför allt gäller detta de nya begrepp som har införlivats i systemet för mänskliga rättigheter som skälig anpassning och diskriminering på grund av funktionsnedsättning.

Kommittén rekommenderar konventionsstaten att genomföra återkommande, regelbundna och kontinuerliga nationella kampanjer och andra utbildningsinsatser som riktar sig till offentliganställda och privata aktörer för att göra det möjligt för dem att sätta sig in i det allmänna och specifika i konventionens innehåll.

Mina kommentarer

Funkofobi, d v s nedlåtande attityder mot personer med funktionsnedsättningar ökar i Sverige. Regeringen underlåter att uppmärksamma såväl ökad funkofobi som andra allvarliga problem som till exempel det dåliga hälsotillståndet, den höga arbetslösheten, den dåliga ekonomin och att personer med funktionsnedsättningar är underrepresenterade vad gäller deltagande i sociala och kulturella aktiviteter. Enligt en rapport från MFD, Myndigheten för delaktighet, är psykisk och fysisk ohälsa tio gånger vanligare än genomsnittet för hela befolkningen. Konkreta åtgärder för att motverka allt detta har hittills varit en bristvara.

Artikel 9: Tillgänglighet

Kommittén uttrycker oro över att regler som gäller tillgänglighet i byggnader inte följs, och noterar att offentlig upphandling inte används för att till fullo främja tillgänglighet.

Kommittén rekommenderar att konventionsstaten säkerställer att kommuner och lokala myndigheter uppmärksammar principen om tillgänglighet i syfte att anpassa relevanta lokala och regionala regelverk, till exempel byggregler och lokala byggnadsordningar i enlighet med artikeln.

Kommittén rekommenderar vidare att kommunerna och de lokala myndigheterna har nödvändiga medel och vägledning för att följa upp, utvärdera och säkra full tillgänglighet till byggnader samt att behoven av skälig anpassning för personer med funktionsnedsättning på lämpligt sätt integreras i den kommunala planeringen. Kommittén rekommenderar konventionsstaten vidare att krav på tillgänglighet inkluderas systematiskt i alla avtal om offentliga upphandlingar.

Kommittén uttrycker oro över att offentligt material som publiceras av stat, regioner, landsting och kommuner sällan publiceras i tillgängligt format, inklusive nya lagar och andra författningar.

Kommittén uppmanar konventionsstaten att komplettera regelverket om den offentliga sektorns ansvar att tillhandahålla sin information och kommunikation i tillgängliga format.

Mina kommentarer

Som påtalas i konventionstexten är myndigheter dåliga på att göra all information tillgänglig för alla. Ett exempel är att synskadade påpekar att vanliga skärmläsare inte kan läsa av PDF-filer.

Något vi sett under pandemin är att den digitaliseringen ökat med krav på till exempel avancerad mobiltelefon med bland annat BankID. Lösningar som utesluter en stor grupp med funktionsnedsättningar.

Ett annat exempel är att kontanter utesluts alltmer som betalningsmedel samt att tillgången till kontanter i praktiken numera begränsas till bankomater som kräver kreditkort. Något som alla inte kan få då det kräver både underskrift och förståelse av villkor. Nästan alla kan hantera kontanter men många kan inte hantera vare sig betalkort eller elektronisk betalning.

Artikel 10: Rätten till liv

Kommittén är djupt oroad över det höga och ökande antalet självmord bland personer med funktionsnedsättning, inklusive pojkar och flickor i konventionsstaten.

Kommittén yrkar på att konventionsstaten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att förhindra, identifiera och hantera risksituationer för självmord hos personer med funktionsnedsättning.

Artikel 11: Risksituationer och humanitära nödlägen

Kommittén uttrycker oro över bristen på information om konventionsstatens insatser för att minska risker och dess beredskap för att ge personer med funktionsnedsättning det stöd som behövs i händelse av katastrof.

Kommittén rekommenderar att konventionsstaten åtar sig att säkerställa att åtgärder för förebyggande av risker vid katastrofer är fullt tillgängliga och inkluderande för personer med funktionsnedsättning, och att vidta åtgärder för att säkerställa sin beredskap för att ge personer med funktionsnedsättning det stöd som krävs i händelse av en katastrof. Här har pandemin visat på stora brister (min kommentar).

Hur överensstämmer konventionens artiklar 5–11 med LSS?

Jämlikhet enligt i FN-konventionen och i målparagrafen i LSS är tydligt beskrivna i båda. Möjligen är förbud mot diskriminering tydligare uttryckt i FN-konventionen.

Någon motsvarande paragraf som artikel 6 i FN-konventionen om kvinnor med funktionsnedsättning finns inte i LSS. I LSS anges bara att funktionsnedsättning har lika värde som de utan funktionsnedsättning oavsett kön.

Barnperspektivet är tillfört i LSS och överensstämmer med FN-konventionen. Barnkonventionen är nu lag i Sverige.

Att öka medvetenheten om frågor som rör funktionsnedsättningar är ett krav i LSS och i FN-konventionen. Det är betydligt tydligare uttryckt i FN-konventionen. Listan på åtgärder föreskriven i konventionen borde kanske tillföras i stycket ”särskilda uppgifter för kommunen”, 14 och 15 paragraferna i LSS. Att det sedan inte varken fungerar i FN-konventionen eller i LSS är något kontrollerande myndigheter måste jobba på.

MFD har ett tydligt regeringsuppdrag att informera och sprida kännedom om konventionen och att bristande tillgänglighet är en form av diskriminering.

Vi kan väl konstatera att personer med funktionsnedsättningar är dåligt representerade i media och i viktiga samhällsfunktioner. Ingen diskussion om orsaken till detta finns. Det är ett stort problem då egen erfarenhet i princip är nödvändig för att förstå vad olika funktionsnedsättningar innebär och att vissa hamnar utanför, inte minst ekonomiskt.

När det gäller artikel 9 tillgänglighet så skrev jag lite i förra avsnittet, artikel 2 definitioner, om övergripande krav som skälig anpassning och vad det innebär, och om universell utformning av produkter, miljöer, program och tjänster. Kraven på tillgänglighet är betydligt skarpare i FN-konventionen. Att det inte har samma framträdande vikt i LSS beror nog på att de specifika insatserna är viktigast i LSS, för att LSS-gruppen ska få ett liv som andra. Det är ändå en brist i uppfyllande av LSS mål. Vi har vi noterat bland annat fysiska hinder, kommunikationshinder och inte minst hinder att få tillgång till vårdinrättningar. Artikel 9 diskuteras mycket och förhoppningsvis kommer dessa hinder att genomlysas i framtiden.

Artikel 10 om rätten till liv är inte uttryckt på samma sätt i LSS. LSS säger i sitt mål ”ett liv som andra med goda levnadsvillkor”. Dock är nog tydligheten i detta avseende bättre i LSS.

Artikel 11 har ingen motsvarighet i LSS.

Vad säger ”Respekt för rättigheter” om rättighetsartiklarna 5–11?

Respekt för rättigheter är civilsamhällets granskning av hur Sverige lever upp till funktionsrättskonventionen. Nedan citerar vi ur rapporten från april 2020, som kan laddas ned från Funktionsrätt Sveriges webbplats.

Artikel 5: Jämlikhet och icke-diskriminering

Rekommendationerna från 2014 om förändringar i diskrimineringslagen har inte genomförts fullt ut. Flera undantag finns kvar när det gäller bristande tillgänglighet, till exempel ansvar för fastighetsägare när någon hyr en butik, för bostäder och för offentlig verksamhet. Inga åtgärder har vidtagits för att stärka det rättsliga skyddet mot flerfaldig och intersektionell diskriminering.

(anm. förklaring enligt wikipedia: Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ras/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion. Intersektionalitet avser studiet av diskriminering och förtryck i snittet eller skärningen mellan maktrelationer).

Det saknas kunskap om till exempel hbtqi-inkludering och situationen för personer med funktionsnedsättning.

Det saknas även uppdrag och forskning om förekomst av trakasserier, förolämpningar och hatbrott som omfattar personer med funktionsnedsättning.

I takt med splittrat ansvar och att den ekonomiska situationen försämras för personer med funktionsnedsättning blir det också allt svårare att känna till sina rättigheter och vart man ska vända sig.
Och att få tillgång till rättigheterna när man inte har råd att anlita ett juridiskt ombud. I Sverige saknas tillräckliga rättsmedel till enskilda för att kunna kräva upprättelse för diskriminering.

Den ansvariga myndigheten Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder endast ett fåtal av de anmälningar som inkommer vilket leder till lågt förtroende hos rättighetsbärare. Myndigheten tolkar den svenska lagen restriktivt när det gäller aktiva åtgärder mot bristande tillgänglighet. Anmälningar leder sällan till en bedömning eller ersättning för diskriminering.

Det som inte redan är reglerat i tillgänglighetslagstiftningen har svagt skydd i diskrimineringslagen där befintliga regelverk används som vägledning för vad som underlag för prövning.

DO:s fokus på tillsyn, tillsammans med avsaknaden av förslag kring ändrade regler om rättshjälp och rättegångskostnader, gör att Sverige inte kan sägas leva upp till sina internationella åtaganden kring rätten att inte bli diskriminerad och rätten till effektivt rättsligt skydd i enlighet med EU-rätten.

Artikel 6: Kvinnor med funktionsnedsättning

Det finns fortfarande betydande hinder för att kvinnor och flickor med funktionsnedsättning ska garanteras sina rättigheter.

Inte sällan orsakas de hinder som begränsar människors rättigheter av ekonomiska faktorer. Kvinnor med funktionsnedsättning är överrepresenterade i den grupp vars disponibla inkomst understiger 60 procent av medianinkomsten, vilket är den relativa fattigdomsgränsen. Det är bara en av många negativa bilder av läget i Sverige för kvinnor och flickor med funktionsnedsättning, trots konventionens fastslagna rättigheter.

Olika villkor för män och kvinnor gäller också på arbetsmarknaden. Det får en direkt effekt på levnadsvillkor och ekonomiska villkor. Det finns en tydlig skillnad mellan hur män och kvinnor får del av samhällets stöd och insatser på arbetsmarknadsområdet.

Trots vetskap om den utsatta situationen för flickor och kvinnor med funktionsnedsättning saknas konkreta åtgärder och positiva resultat när det gäller att systematiskt öka jämställdhet och förhindra våld. Även kunskapsläget brister när det gäller utsattheten för våld för kvinnor med funktionsnedsättning. Det saknas fortfarande systematiskt insamlade och uppdelade data för att kunna göra en intersektionell analys.

Läs gärna om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning på Kunskapsguiden.

Artikel 7: Barn med funktionsnedsättning

Barnkonventionen blev svensk lag 2020.

Artikel 8: Medvetandegöra situationen för personer med funktionsnedsättning

Regeringen agerade skyndsamt på FN:s rekommendation 2014 och gav medel och uppdrag till Myndigheten för delaktighet, MFD, Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen, 2015–2017, för att öka medvetenheten. Uppdraget har dock inte resulterat i mätbara resultat eller återkommande, regelbundna och kontinuerliga satsningar.

I jämförelse med satsningar för att sprida kunskap om andra ratificerade konventioner har satsningarna på information och medvetandegörande om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning varit mycket begränsad.

Hänvisning till konventionen är heller inte systematiskt integrerad i utredningar, politik och relevanta yrkesutbildningar. Det saknas även systematisk uppföljning av medvetenhet och kunskap om rättigheterna. Insikten om ett rättighetsperspektiv för personer med funktionsnedsättning har inte fått genomslag i regering, riksdag, regioner, kommuner, rättsväsende, offentlig eller privat sektor.

Artikel 9: Tillgänglighet

Riksdagen har beslutat att universell utformning, borttagande av befintliga hinder och undanröjande av diskriminering är inriktningar för funktionshinderpolitiken. Trots detta saknas en handlingsplan för att ta bort befintliga hinder för tillgänglighet.43 Därutöver har tillsyn och uppföljning av tillgänglighet i myndigheter, regioner och kommuner försämrats och kompetens om tillgänglighet saknas i många myndigheter och kommuner.

Detta försvårar möjligheter för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till, förstå och använda sig av sådant som är att betrakta som viktiga samhällsfunktioner.

De problem som uppmärksammades av kommittén 2014 kvarstår! Tillsynen av Enkelt avhjälpta hinder brister och ärenden kan bli liggande i upp till tio år i vissa kommuner! Det finns fortfarande luckor i lagstiftning och normer och regelverk inkluderar inte alla funktionsnedsättningar. Därutöver deltar inte ansvariga myndigheter i arbetet för att ta fram standarder för tillgänglighet inom byggd miljö som kan användas på den gemensamma marknaden.

En kartläggning av hinder inom kollektivtrafiken visar på stora brister trots lagstiftning om tillgänglighet på området sedan 1979.
När det gäller diskriminering kvarstår bland annat en lucka i lagen för den som hyr en lokal, eftersom fastighetsägaren inte kan göras ansvarig för bristande tillgänglighet vilket begränsar förutsättningar att vidta åtgärder för tillgänglighet och mot diskriminering.

Artikel 10: Rätten till liv

Få av FN:s rekommendationer 2014 om förebyggande av självmord bland personer med funktionsnedsättning har genomförts. De förebyggande insatserna är fortsatt otillräckliga och kunskaperna om suicidprevention håller inte tillräckligt hög nivå. Risken för suicid är fortfarande betydligt högre för personer med funktionsnedsättningar än för andra och den positiva trenden med minskad suicid omfattar inte ungdomar och unga vuxna. Det har under de senaste åren förekommit ett antal tragiska dödsfall både på grund av suicid och olycka, med koppling till brister i vård, omsorg och personers möjlighet till ett självständigt liv. Det finns också studier som indikerar att brister gällande kunskaper om funktionsnedsättning, rutiner och uppföljning inom vården innebär att dödligheten i somatiska sjukdomar är högre för personer med vissa funktionsnedsättningar.

Även inom polis och kriminalvård behöver insatser göras för att minska risken för övervåld och dödsfall. Polisens kompetens i bemötande av personer med funktionsnedsättning måste säkerställas.

Artikel 11: Nödsituationer och humanitära risklägen

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och de organisationer som ansvarar för krisberedskap i nödsituationer och att säkerställa information till allmänheten, har inget tydligt uppdrag i instruktion eller regleringsbrev om åtaganden som rör tillgänglighet och rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det finns inga särskilda krav på tillgänglighet i de kanaler som ska förmedla viktigt meddelande till allmänheten, vilket är särskilt viktigt i kommunikation till och med personer med talsvårigheter, nedsatt kognitiv förmåga och behov av teckenspråk.

Post- och telestyrelsen har haft ett uppdrag att se över möjligheterna att kommunicera vid nödsituationer, utan att de på ett systematiskt sätt inbegripa och ta del av funktionshinderrörelsens erfarenheter inom området.

Fler artiklar om detta ämne

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Från Livets möjligheter 2022: Sex berättelser om vilket stöd som anhöriga behöver