Nyheter

Acceptera aldrig fördomar

Intervju med Lou Rehnlund publicerad i Föräldrakraft nr 5, 2011.
lourehnlund besk 670

 

Jag vågade utmana rädslan och är inte rädd längre, även om social fobi alltid blir en del av min person. Föräldrakraft träffar Lou Rehnlund, som beskriver den förändring hon genomgått som ett mirakel.

Nästan hela livet hade Lou Rehnlund lidit av social fobi. Hon hade försökt hjälpa sig själv på otaliga sätt, när hon äntligen fick professionell behandling. Plötsligt, en dag, upptäckte hon att ”det är inte jobbigt”.

– Jag vågade utmana rädslan och var inte rädd längre, berättar Lou Rehnlund.

Lou beskriver sin egen förändring som ett mirakel, samtidigt som den i högsta grad är verklighet.
– Jag trodde att jag aldrig skulle bli fri, säger Lou.

Utåtriktat liv
Idag lever hon ett mycket utåtriktat liv, driver en uppmärksammad modellbyrå, och är i högsta grad en ­offentlig person. Utan att känna den ångest och panik hon tidigare upplevde.

Men är du verkligen inte rädd längre?
– Jo, jag är fortfarande rädd, men nu är det inte rädslan som styr mitt liv. Förut var jag och rädslan ett, nu kan jag se den och förhålla mig till den.

Vad är jobbigast för dig idag?
– Min största utmaning är att vara människa, det är jobbigt, säger Lou med ett stort skratt.

– Jag jobbar på att bli så bra människa som jag kan, att lära mig att handla rätt. Det svåra är att man inte alltid vet. När jag hamnar i svåra situationer känner jag ändå en grundläggande tillit till livet och tänker att utmaningar är till för att jag ska växa.

Kunde inte gå ut
Alla har väl en släng av social fobi, brukar det heta, men för Lou var det så svårt att möta och prata med andra människor att hon inte ens kunde gå ut ur bostaden, när det var som värst.

Att handla i en affär var en skräckupplevelse. Hon kunde bara tänka att alla skulle tycka att hon var konstig och udda.
– Det uppstår en negativ spiral med överkänslighet och en känsla av värdelöshet som gör att man inte söker arbete, eller inte byter jobb, för att man inte klarar av att gå på någon intervju.

Länge förstod Lou inte att hon hade social fobi. Hon kände inte ens till diagnosen.
– Det började i 20-årsåldern, säger Lou, men tillägger efter viss tvekan att det egentligen kom tidigare.
– På högstadiet vågade jag inte räcka upp handen och blev röd i ansiktet. Jag var blyg som barn.

För ett par år sedan såg hon en annons i en tidning med rubriken ”Lider du av social fobi?”.
– När jag läste om diagnoskriterierna tänkte jag ”herregud, det är ju jag som beskrivs”.

Hon ansökte om att gå med i studien på Karolinska och efter en intervju fick hon veta att hon var ”ett solklart fall”.
– Det var en enorm lättnad att få ett namn på det jag hade och se alla konstigheter beskrivna. Det handlade om saker jag tyckte var jättelöjliga, till exempel att jag tyckte det var hemskt att ha någon bredvid mig när jag körde bil.

 Alla dessa konstigheter, som jag trott jag varit ensam om, hade Karolinska lyckats ringa in till ett fenomen. Jag var inte ensam längre, utan det fanns en massa andra som hade samma sak.

Studien gick ut på att deltagarna skulle behandlas med KBT, kognitiv beteendeterapi, antingen på sjukhus eller via internet. Lou hamnade i gruppen som skulle ha behandling på internet, och hon gladde sig åt att slippa åka till sjukhuset flera gånger i veckan.

Men det blev ändå mycket jobbigare än hon hade räknat med. De tolv kursdelarna måste klaras av i ordning. Faktatexter skulle pluggas in, uppdrag utföras, den egna rädslan skattas och jämföras över tid och deltagarna skulle utmana sin rädsla genom att utsätta sig för svåra situationer.

–  Innan man fick gå vidare till nästa steg måste man skriva ett prov som gicks igenom av en behandlare. Det var avgörande att det fanns en person som såg vad jag gjorde. Annars hade det blivit som när jag köpt böcker om personlig utveckling, jag skulle ha läst och förstått, men kanske inget mer.

Attackerad
Kursen attackerade Lou från många håll – intellektuellt, vetenskapligt och känslomässigt.
– Det kändes som hjärntvätt, minns Lou.

Olika beteenden, som man gör för att dölja sin sociala rädsla, beskrevs obönhörligt.
– Jag kände att jag inte kunde smita, de hade ringat in mig. Mina beteenden blev uppenbara. Till exempel att jag alltid började rota i handväskan för att avleda uppmärksamheten, när jag blev nervös på tunnelbanan. Även när jag satt i möte och kände mig skakig skulle jag alltid leta efter något.

– Inget av dessa ”säkerhetsbeteenden” hade fungerat, jag blev aldrig mindre osäker av dem. Men jag hade hållit detta inom mig själv och försökt jobba med mig själv på en miljon sätt.

Behandlingen ledde till att Lou utvecklades i trappsteg. Plötsligt en dag upptäckte hon att ”det här är inte jobbigt längre”.
– Jag kunde utsätta mig för en situation och märka att jag inte var rädd längre.

Hur kunde det komma sig?
– Jag hade vågat utmana rädslan. Förut hade jag varit så rädd för att bli rädd.

– Jag hade också panikångest. Kroppens alarmsystem slog på, som om någon hotade att slå ihjäl mig. Jag kunde börja skaka helt okontrollerat. Det kunde kännas som att få en hjärtattack och jag trodde jag skulle dö. Men det pågår bara några sekunder, kroppen orkar inte längre, berättar Lou.

Rädslan för att få en panikattack var det värsta, minns hon.
– Man sitter på bussen och tänker att ”nu får jag en ångestattack”. Men jag lärde mig att tänka att några sekunder klarar jag. Det viktigaste av allt är att vara närvarande och stanna kvar. I stället för att fly tänker jag att det är okej att vara rädd, för det är det som händer just nu. På något sätt gör det att paniken tappar sitt grepp.

Under lång tid före KBT-behandlin­gen på Karolinska hade Lou jobbat intensivt på egen hand med personlig utveckling. Hon hade exempelvis deltagit i psykoterapi, alternativa terapiformer, healing och akupunktur.

– Idag är jag tacksam för de här åren. Jag blir inte fri, utan detta blir alltid en del av min person. Jag är väldigt känslig. Jag ser fördelar på ett andligt plan. Om jag inte hade haft social fobi och min känslighet hade jag inte sökt och funnit. Jag har läst massor av litteratur som fått mig att inse att det finns en mening. Utan detta hade jag ”gått på” och inte lärt mig att värdera saker som ödmjukhet och att hjälpa andra människor. Nu, när jag jobbar med andra som har funktionsnedsättningar, kan jag bidra med det som har hjälpt mig.

En lyckad patient
Hon blev en så ”lyckad” patient hos Karolinska att hon blev efterfrågad som ett gott exempel på hur social fobi kan behandlas.

– Först ville jag inte vara symbol som patient, men när SVT ville göra en dokumentär med bland annat Ted Gärdestads bror och en tjej som hade klinisk depression, kände jag att det var ett bra sammanhang. Vi skulle prata ut ordentligt och det skulle synas tydligt att jag kunde sitta där i TV och vara darrig men att det ändå var okej.

Programmet ingick i UR:s programserie ”Tema Psyket” och kan fortfarande ses på webben för Utbildningsradion. Under den här tiden medverkade Lou även i TV4 Nyhetsmorgon för att berätta om behandlingen på Karolinska.

Självkänslan är central för den som har social fobi, men även i samband med andra funktionsnedsättningar.
– Jag tror att det är självkänslan mer än funktionsnedsättningen som skapar hindren. Man utgår ifrån att jag är mindre värd, så det är ingen idé att försöka ta sig fram inom arbetslivet och samhället i övrigt, säger Lou.

Lou upplevde tidigare att hon alltid skulle vara en sämre människa än andra. Det ledde bland annat till att hon inte vågade dejta.
– Att dejta var aldrig något som kunde handla om mig. Tanken att sitta framför en man var omöjlig. Om någon kom fram och sökte kontakt var jag tvungen att gå därifrån. Det grundade sig i känslan att ”när han får se hur jag är kommer han aldrig att vilja ha mig ändå”, förklarar Lou.

– Jag har mött så många fantastiska människor som inte kommer ut, för att de har fostrats in i en föreställning om att de aldrig kan leva som andra. I skolan tycker många lärare synd om barnen, istället för att ha inställningen att det inte är någon skillnad, ”rullstolen är bara dina ben, gå hem och läs dina läxor”.

Lou lägger nu all energi på att skapa självkänsla hos både unga och vuxna som har funktionsnedsättningar. Hon har förverkligat drömmen om att skapa en modellagentur, först Funkisbyrån i föreningen JAG:s regi och nu Funkimodels, som är en fristående verksamhet inom företaget Frösunda.

Turnerar med modeller
Under hösten pågår ett intensivt turnerande med Funki models. När vi träffas i september har Lou Rehnlund fått ett hundratal anmälningar från unga och gamla som vill vara modeller och gå catwalk med modekläder i några av landets största köpcentra.

– Det känns lite jobbigt att behöva sålla bland alla som anmält sig. Alla får visa upp sig på scenen, men jag måste välja ut vilka som ska visa kläder från butik. I Stockholm har jag 50-60 anmälda men bara 15 platser. Men jag tror att alla förstår att jag väljer utifrån mångfald, så att det blir en blandning av åldrar och bakgrund, säger Lou.

Att delta i modellverksamheten är inte bara en spännande upplevelse, utan innebär en snabbkurs i självkänsla.

– När jag coachar modellerna börjar jag med att berätta om mig själv och vad jag har gått igenom. Jag pratar om att ifrågasätta och identifiera rädslor, att fundera över vad som är det värsta som kan hända.

Likna förebild
På den lilla kursen får man träna på att efterlikna sin egen förebild.

– Om jag vill vara som Madonna, då ska jag försöka föreställa mig att jag är henne på catwalken. Det är kanske inte så enkelt, men det finns många verktyg man kan använda sig av. Framförallt ska man ifrågasätta sina egna tankemönster. Vem har bestämt att jag ska vara osäker? Vill jag ändra på det? Det finns ju förklaringar, på något sätt får vi en belöning av att vara som vi är. Det kanske kan vara att jag har valt en offerroll för att man vill att någon ska ta hand om mig. Vi har bara en dag med coachning, men då får man med sig tankar om hur man kan öppna upp sig för att tänka i nya banor. Många känner igen sig i våra övningar – vi är så lika varandra, säger Lou.

Catwalk funkar
Catwalk har, enligt Lou, visat sig vara en framgångsrik väg att jobba för att förbättra självkänslan.

– Många har kommit och berättat att deras självkänsla har blivit mycket bättre efter att ha gått catwalk. En 17-årig kille sa att han nu vågade räcka upp handen på lektionerna.

– Jag blev förvånad, eftersom jag inte hade tänkt att det skulle påverka självkänslan så mycket. Det viktigaste hade varit att alla som ville skulle få synas.
– Då förstod jag att många hade varit jätterädda för att vara modeller och att det hade varit en stor utmaning för dem att gå catwalk.

Lou drog slutsatsen att fler måste få chansen att stärka sin självkänsla på det här sättet. Idén föddes om att alla elever i landets särskolor ska få prova på. De senaste månaderna har Lou arbetat fram ett program som hon vill erbjuda alla särskolor.

– Vi riktar oss till alla särskoleelever men först vill vi göra ett pilotprojekt med ett mindre antal elever, för att se att det verkligen fungerar.
Tanken är att anordna catwalks, ungefär som Funkimodels gör idag i Sveriges köpcentra, men först olika övningar för att handskas med rädslor.

– Vad kan jag göra när jag blir rädd? Enda sättet att förändra är att acceptera att rädslan finns där. Man kan säga till folk att ”jag är lite nervös, bara så ni vet”.

Öppnar för fler
Målet med skolprojektet är att öppna vägen för fler att ta steget ut i samhälle och arbetsliv.

– Idag tycker jag att det är mycket ”rullstolscurling” och för lite fokus på att lyfta personen som sitter i rullstolen. Bara för att man har en funktionsnedsättning finns ingen anledning att ifrågasätta att man kan jobba. Se på David Lega och Mikael Andersson, ingen ifrågasätter dem.

Lou säger att hon vill utarbeta en metod som verkligen fungerar.
– Det räcker inte med att läsa böcker för att stärka självkänslan. Livet är inte en ”quick fix”. Meningen med livet är att arbeta med sina svårigheter, de finns för att jag ska utvecklas som människa. Det är en livslång process men behöver inte vara så svårt.

– Vi har valt att rikta in oss på unga med funktionsnedsättningar, en förbisedd grupp som är underrepresentad i arbetslivet, en generation som döms ut redan som barn.

Var livrädd
För inte så länge sedan var Lou själv livrädd för att träda fram. Idag lever hon efter devisen att aldrig förminska sig själv.

– Jag har äntligen förstått att jag inte hjälper någon genom att själv vara liten. Om jag ska stötta mina modeller kan jag inte själv sitta och trycka. Genom att själv ta plats hjälper jag dem.

Din känslighet, hur upplever du den idag?
– Jag är väldigt känslig för andra människors känslor. Samtidigt är jag så offentlig i de projekt jag jobbar med, så jag måste leva med att andra tycker saker om mig, jag har ju själv åsikter om kändisar jag ser.

– Man väljer sina utmaningar. Jag ville starta en modellagentur, så det är precis som det ska vara. Det har hjälpt mig och jag är glad att jag kan vara en förebild för många som är lika rädda. Jag vill inspirera andra att våga, säger Lou Rehnlund. +

 

Annons
  • Annons för Fremia
  • Annons för Särnmark
  • Annons från Minicrosser
  • Annons för JAG
  • Etac R82 Stingray sulky
  • Annons för STIL
  • Annons för HD Motion
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för CJ Advokatbyrå

[kadence_element id=”41923″]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *