Alla diskriminerar

Jag har en utmaning till alla som läser det här.
Att försöka se livets mirakel i allting.
Och då menar jag i allting.

För det är så lätt att diskriminera. Faktum är att vi alla diskriminerar.
Det är ofta lätt att se att andra gör det, men faktum är att vi alla diskriminerar olika saker i vår omvärld. Tänk en stund på det.

Hur ska man vara för att vara okej?

När blir någon för fet, för påträngande, för rik, för sexig eller varför inte för måttlig?

Vi bär på våra idéer angående vad som är okej och inte.

Vad är bra och vad är dåligt?

Utan att lägga märke till det har vi tagit till oss en norm över hur människor bör vara.

Kanske har någon lite mer öppet sinne än någon annan, men i grund och botten bär vi alla liknande grundläggande åsikter.

Att börja se sitt eget diskriminerande är inte helt lätt. Det kräver både mod och självinsikt. Att ärligt erkänna för sig själv vilka fördomar och attityder man bär på kan vara både smärtsamt och chockerande.

Därför kan man börja med att träna på något enkelt.

Tänk på ljud till exempel.

Om man blundar och lyssnar uppmärksamt och låter ljud få vara precis så som de är. Slappna av och lyssna i tystnad. Då har jag upptäckt att det för mig är mycket lättare att känna stillhet i naturen till exempel. Eller i ett fridfullt rum. Kanske med lugn musik i bakgrunden.

Men den stora utmaningen är att göra det på bussen. I rusningstrafiken. Med nyheter på TV. I väntrummet på sjukhuset.

Det är mycket svårare – för då störs i alla fall jag av ljuden på ett annat sätt. Jag diskriminerar ”oljuden”. Jag vill att det ska upphöra så att jag får stillhet för mina öron.

Och den stora utmaningen är alltså att se miraklet i allt.

Både ljud som inte känns vackra eller bekväma och sånt som du ser som dina ögon inte tycker om att se.

Bara låta det få vara som det är. Och se att det finns någonting vackert även i det som till en början kan tyckas vara fel.

För jag tror att det är där någonstans som vi kan lära oss någonting om hur världen kan förändras.

Världen förändras sällan genom att ta bort det som är. Det handlar däremot ofta om att finna ett förhållningssätt till det som redan finns.

När jag ser på konflikter av olika slag i världen, så undrar jag om det är där många fastnar. Man vill förändra det som är. Sällan vill någon förändra sin egen attityd till det man ser.

Och eftersom de som står på andra sidan av konflikten tänker precis likadant så blir det en låsning. Ingen vill ändra på sig men man krigar för att den andre ska ändra sin syn på verkligheten.

För handen på hjärtat: Den enda man verkligen kan ändra på är sig själv.

Man kan erbjuda argument för att försöka påverka andra att vilja ändra på sig. Men det har enligt vår historia sällan skapats genom våld eller tvång.

Men för att nå till så omfattande mål som krig och omvärldens orättvisor så behöver vi kanske först börja med något enkelt i oss själva.

Många av oss reagerar starkt när någon utrycker sig nedlåtande mot handikappade, sjuka eller gamla. Då tycker jag att det är intressant att även rikta blicken mot sig själv och se vilka attityder jag bär på som jag i dagliga livet tar för givet. Vad är det jag diskriminerar i min omvärld? Och kan jag lära mig att med större ödmjukhet acceptera även det som till en början tycks vara obekvämt?

Jag hävdar inte att det är enkelt. Tvärtom så tror jag att det är oerhört svårt.

Annars skulle det inte behöva tränas på något så enkelt som omvärldens ljud.