Amina, 16, nekas plats på gymnasiesärskolan: ”Ingen tar ansvar”

Amina älskar skolan och den sociala gemenskapen. Hon har sett fram emot att börja gymnasiesärskolan nu i augusti. Men under sommaren stod det klart att ingen gymnasiesärskola kommer att erbjuda någon plats.

– Att min dotter som 16-åring inte är välkommen till en skola kunde jag inte föreställa mig. Ingen verkar ta ansvar för att ungdomar i särskolan också får gymnasieplats. Alla hänvisar till någon annan, säger mamma Karin Öljemark.

Hemkommunen Burlöv saknar särskola

Familjen bor i Burlövs kommun mellan Lund och Malmö. Dottern har gått i en grundsärskola i Lund, eftersom hemkommunen inte har någon egen grundsärskola. Hon har en omfattande funktionsnedsättning, men är trots det en energisk, social och utåtriktad person.

Under våren sökte dottern till gymnasiesärskolans individuella program i Lund respektive Malmö.

I slutet av april fick familjen besked om att vare sig Lund eller Malmö tar emot elever från andra kommuner.

”Ingen bryr sig om särskoleeleverna”

– Jag har varit i kontakt både med Skolverket och Skolinspektionen men allt vänds tillbaka till hemkommunen. För mig är det en häpnadsväckande nonchalans att ingen bryr sig om dessa barn. Ungdomarna har funnits på särskolor runt om i kommunerna men ingen har tagit ansvar för att de en dag också måste kunna erbjudas en gymnasieplats.

Lund stoppar elever från grannkommuner

Hennes dotter är inte den enda särskoleeleven som drabbats av haveriet med gymnasiesärskoleplatser. Flera andra ungdomar i Lunds kranskommuner nekas också gymnasieplatser, trots att Lund tidigare tagit emot särskoleelever från andra kommuner.

– I år har Lunds kommun sagt stopp, efter att ha tagit emot elever i många år, och bestämt att platserna ska begränsas till kommunens egna invånare, säger Karin.

Daglig verksamhet istället för gymnasium?

Trots Karins alla kontakter med ansvariga både i kommunen och på myndigheter som Skolverket har det inte gått att lösa problemet att hennes dotter hindras från att gå i gymnasieskola.

Hon har fått höra att gymnasieskolan inte är obligatorisk, och att det är upp till kommunerna själva att ordna samverkansavtal med kommuner som har särskoleplatser.

– Kommunens förvaltningschef har föreslagit att jag ska kontakta daglig verksamhet, säger Karin.

Saknar rätt till skolplacering

Karin har försökt hitta en klausul i lagstiftningen som skulle kunna hjälpa hennes dotter att bli antagen till antingen Malmö eller Lunds gymnasiesärskola. Om Amina hade kunnat söka till gymnasiesärskolans nationella program hade hon kunnat åberopa personliga förhållanden eftersom hon gått i grundsärskola i Lunds kommun. Hon skulle då haft rätt till en plats.

– Men denna regel gäller inte för Amina eftersom hon har så omfattande funktionsnedsättningar att hon endast kan komma i fråga för det individuella programmet, säger Karin.

– Jag har vänt mig till både Skolverket och Skolinspektion och frågat varför man gör en så stor åtskillnad vad gäller de olika programmen inom gymnasiesärskolan men svaret är att hon är hemkommunens ansvar. Jag anser att det finns en diskriminering mot ungdomar som endast kan ingå i det individuella programmet.

Utan samverkansavtal, ingen skola för Amina

Vad tycker du om Skolverkets besked?
– Varje gång jag lyft det faktum att vår hemkommun saknar såväl grundsärskola som gymnasieskola, har svaret varit att kommuner ska ha tecknat samverkansavtal och då ingå i en samarbetsregion. Det tycks inte föresväva Skolverket att det kan saknas samverkansavtal, eller att vissa kommuner inte vill ingå samverkansavtal.

”Alla tycker att de gör rätt”

Vilken hjälp har ni fått med att lösa problemen?
– Som förälder till ett barn med flerfunktionsnedsättningar så är man inte van att ”få” något. Hela livet går ut på att be om saker, att fråga om vilka möjligheter som finns, eller att söka och åter söka efter information kring vad ens barn kan ha rätt till.

– Hela sommaren har jag använt för att söka lösningar men hittills har det inte lett någon vart. Alla tycker sig göra rätt utifrån sina mandat, men det blir så katastrofalt fel för en ung person som redan fått acceptera ett begränsat liv.

”Jag har alltid tänkt att det löser sig”

Vad tänker du om framtiden?
– Min dotter är en glad, alert och social person. Jag har alltid tänkt att saker och ting kommer att lösa sig för henne och trots en viss oro för de nedskärningar och inskränkningar som successivt sker för personer inom LSS, så har vi i vår familj försökt förhålla oss till det som är gott och fungerar nu.

– Högstadiet har kanske inte var den mest utvecklande perioden i min dotters skolgång men hon har stortrivts och alltid varit glad och bejakande. Vi såg mycket fram mot att hon skulle få gå i gymnasiet och att det skulle bli ett lyft för henne att träffa lite äldre elever och kanske få nya förebilder.

– Visst har tankarna snuddat vid vad som väntar efter gymnasiet och kommande vuxenliv, men för mig har det varit självklart att vi löser det då. Mycket beror ju på hur hon utvecklas nu under de sista tonåren, och vilka förmågor som kommer till uttryck när hon mognat. Hon har en tydlig vilja och en stark personlighet så jag har alltid känt att hon kommer kunna gå sin egen väg.

Stor oro för att Amina ställs utanför gemenskap

– Min stora oro idag är hur hon kommer att påverkas när hon nu ställs utanför skolans sociala sammanhang, utan tillhörighet och inget samspel med jämnåriga. Det är inte omöjligt att hon kommer tappa sina glöd och sitt driv utan den gemenskap hon är van vid och som betytt så mycket. Det känns som om tillvaron plötsligt står och väger.

Läs även om utredningen föreslår namnbyte för gymnasiesärskolan:
Särskolan byter namn och får läsa-skriva-garanti

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *