Analys: Rättvis vård i framtiden kräver att en öppen debatt startar nu
Går den offentliga vården och därmed välfärdssamhället mot en krasch till följd av ökade vårdbehov och små möjligheter att öka skatteintäkterna? Det scenariot tas ofta till intäkt för att medborgarna själva måste stå för en allt större del av vårdkostnaderna. Men utvecklingen behöver inte innebära en uppdelning i fattiga och rika, sjuk och friska.
Tvärtom – utrymmet för innovationer och effektiviseringar är så stort att, om aktörerna inom både den offentlig sektor och den privata hälso- och vårdbranschen bara vill, kan behoven för alla tillgodoses bättre än någonsin.
Oron för hur det ska gå med välfärden har växt i takt med nya rapporter om hur snabbt befolkningen åldras och den arbetsföra andelen blir allt mindre. Många tror att det blir svårt att rationalisera vården – produktionen kan ju knappast flyttas till lågprisländer.
Samtidigt har nya behandlingsmetoder, läkemedel och vacciner utvecklats i snabbt takt och innovationstempot tenderar att bli ännu högre. Med ny organisation av vården kan personalen sannolikt producera betydligt mer. Läkare använder i snitt bara halva arbetstiden åt patienterna, enligt vissa bedömningar.
Stora förändringar kommer att krävas, men inte nödvändigtvis drastiska nedskärningar och försämringar för de fattigaste och mest utsatta som så ofta blir förlorare när samhällets finanser saneras. Så blev fallet när stora delar av skolhälsan, barnavårdscentralerna och andra viktiga resurser för barn och unga sopades bort i början av 90-talet. Eller när finansieringen av bostadsbyggandet kraschade med bortsopade räntesubventioner som konsekvens.
Systemskiftet för den allmänna pensionen innebar en revolutionerande förändring mot ökat ansvar för den enskilde att spara ihop till pensionen men kunde trots det genomföras utan någon omfattande debatt – av den enkla anledningen att förlorarna, framförallt åldersgrupperna som föddes under mitten av 50-talet inte fick någon chans att opponera sig. Genom att reformen förhandlades fram av en liten elit och att starka partiledare kunde förankra överenskommelsen hos en riksdagsmajoritet – med minimal debatt – ställdes väljarna inför fullbordat faktum.
Möjligen har eliten även när det gäller vården tänkt sig ett systemskifte utan öppen debatt, med uppenbar risk för att medborgarna i slutändan ser sig uppdelade i vinnare och förlorare. I så fall riskerar de svagaste grupperna åter att konkurreras ut av grupper med starkare lobbyorganisationer.
En öppen debatt är ett bättre sätt att reformera vården med målet att den offentligt finansierade vården ska tillgodose alla angelägna behov lika effektivt för fattiga och rika.
Utan tvekan kommer politikerna att känna stor press att spara och kapa subventioner inom olika områden. Tandvården är redan privatfinansierad till stor del och när det gäller glasögon är finansieringen nästan helt och hållet privat. Det har blivit allt vanligare och naturligare att betala själv. Men följdaktligen har utsatta grupper alldeles för dålig tandvård och dåliga glasögon.
En ståndpunkt som kommer att bli allt vanligare är att vi för ”att rädda välfärdssamhället måste omtolka likabehandlingsprincipen”. Ställda mot väggen kommer politiker att pressas att acceptera neddragningar för de som inte kan betala ur egen ficka. Men så behöver det inte bli.
Med en öppen debatt om hur framtidens vård ska utformas på ett så rättvist sätt som möjligt finns goda möjligheter att lösa problemen. Innovationer och effektiviseringar är inte de enda verktygen. Om den höga arbetslösheten kan sänkas ser det betydligt ljusare ut både för samhällsekonomin och vården.
Vårdens och välfärdssamhällets framtid måste börja diskuteras öppet nu. Omställningen kommer att ta tid och ju längre debatten dröjer desto mindre blir handlingsutrymmet.
