Anders väntade på att rampen skulle hissas ned – Då gick tåget

Musikal-aktuelle Uppsalabon Anders Eriksson bokade sin SJ-resa till Östersund en vecka i förväg, han ringde dagen innan och kollade att allt var klart men när han väntade på att rampen skulle hissas ned till hans permobil så gick bara tåget iväg. Det slutade med en taxiresa som blev mycket dyr för SJ.

Anders är en av de unga uppsalabor som vet hur det är att åka tåg med rull­stol, hur bra det kan fungera men hur illa det också kan gå om inte allt klaffar.

Idag är Anders 27 år, och driver ett assistansbolag. För tillfällen arbetar han faktiskt, lite till sin egen förvåning, som musikalartist. Han har en statistroll, men är också ersättare för en av huvudrollsinnehavarna i ”Livet är en schlager” på Cirkus i Stockholm.

Till jobbet åker han nuförtiden bil, eftersom han bor lite utanför stan, i Almunge, och har egen bil numera.

Men ska han resa längre så tar han gärna tåget:

– Det är smidigt och går fortare och är skönare än att åka bil, man kan använda tiden till att vila eller jobba lite på vägen, säger Anders, som också brukar vara mycket nöjd med bemötandet ombord.

Men en gång för några år sedan gick det riktigt illa med tågåkandet, den gången kom han inte alls med:

– Jag skulle till Östersund på ett kundmöte, jag driver ett eventbolag också, och hade bokat biljett veckan innan. Jag ringde också dagen innan för att vara säkert på att det fanns en rullstolsplats bokad, och det gjorde det. Tåget skulle gå 7:15 och jag var där i god tid, men tåget var försenat. Det stannade bara en halv minut och ingen kom ut för att hissa upp rampen, berättar Anders.

Nu var detta inte vilken resa som helst utan ett möte som han måste vara med på, så Anders stod på sig och fick till sist SJ att bekosta en taxi till Östersund.

– Det kostade dem nio och ett halvt tusen, det borde ha varit billigare att hålla tåget ett par minuter till.

Anders hade visserligen en assistent med sig på resan, men assistenten kunde inte göra något för att hjälpa Anders ombord. Det är inte tillåtet för någon annan än tågpersonalen att manövrera rampen, i såda­na fall gäller inga försäkringar.

På regionaltåg är det annorlunda, där handlar det om en handvevad ramp för att få ombord rullstolar. Men det som personalen på X2000 måste göra, får de som jobbar på regionaltåg uppenbart inte göra:

– Jag har inte riktigt förstått mig på det, men det går till så att man får beställa en taxi som kör tom till stationen och sedan hissar chauffören ned rampen och åker tom därifrån, berättar Anders.

Men han undviker numera regionaltågen av andra skäl. Dels fungerar bilen bättre på kortare sträckor, dels är det sällan som rullstolen alls går in på de lite äldre tågen som de regionala tågbolagen använder.

För att komma ombord har Anders i sådana fall valt att ha en manuell rullstol. Men det är svårt att hitta utrymme ombord för sådana också:

– Jag får stå alldeles intill dörren vid skarven mellan vagnarna, eller i bagageskåpet. Man känner sig som ett extra bagage!

Allt regionalt är dock inte lika omodernt: någon gång har Anders åkt med de syd- och västsvenska Öresundstågen. Där fungerar det bra att vara rullstolsburen, där är det mesta i ett plan och det är bara att rulla på.