Är du för eller emot ”Mot alla odds”?

Maria Gardsäter.

DEBATT: Media och vägen från funkisar och vanlisar till människor

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för durewall.se

Är vi för eller emot ”Mot alla odds”? Bidrar synligheten av personer med funktionsnedsättning i media till en mer nyanserad bild av vad en normal människa kan vara? Frågorna ställs i en debattartikel av Maria Gardsäter inför sändningen av nya säsongen av Mot alla odds.

Är vi för eller emot ”Mot alla odds”?
Vad har rollfiguren Ica-Jerry egentligen gjort med samhällssynen på personer med utvecklingsstörning?
Blir det fler Bolibompa-Lovisor 2013?
Bidrar synligheten av personer med funktionsnedsättning i media till en mer nyanserad bild av vad en normal människa kan vara?

Frågorna kan ställas på många sätt och särskilt viktig är frågan: Bär alla vägar till Rom?

Vi vill ha en värld där det inte ska behövas märkas om en person använder rullstol eller inte – det ska bara funka. Vi vill att media ska ge en bild av funkisar som vilka andra människor som helst, med rättigheter, skyldigheter och med unika personligheter och livsförutsättningar – precis som alla andra medborgare.

Detta kallas för att ”mainstreama” en grupp som tidigare varit ovanlig i media. Det handlar om en strävan mot ökad mångfald och spegling av “det riktiga” eller, varför inte: det önskade samhället.

Frågan är hur vägen dit ser ut. Trots att hösten 2012 varit full av debatt i media kring gestaltning av utsatta grupper verkar gruppen ”personer med funktionsnedsättning” vara en extra svår nöt att knäcka. Varför? Vad är det som är så sjukt svårt? 

Nu har vi haft: I en annan del av Köping, I rymden finns inga känslor, Mot alla odds, Underbart är kort, Mifforadio, Världens bästa hotell, Ica-Jerry, Bolibompa-Lovisa, CP-magasinet, dokumentärer av hundra slag – ja, listan är lång.
Ytterligare en säsong Mot alla odds är under produktion liksom flera andra liknande.

När är tv-publikens behov mättat av att lära känna dessa nykomlingar i mediasammanhang? Slår vi in öppna dörrar? Är ”reservat-tv”, program om enbart funkisar, onödiga? Skulle vilken roll som helst spelas av en kompetent funkisskådis? Kan en charmig och utåtagerande kille med ett ben vara med i Paradise Hotel?

Låt mig vara kaxig och påstå att vi som vet vad vi pratar om har insikten att ”vanlisar” i själva verket har funktionsnedsättningar och att ”funkisar” bara finns när medias och samhällets norm är för smal för olikheter. ”Vi och dem” är ett tillkortakommande hos samhället snarare än hos individen.

Stereotyper speglar den bild av olika människor som de flesta av oss vet finns därute. Vi vill känna igen oss, och andra. Vi kommunicerar de bilder som redan finns. Så länge normen inte utmanas finns ingen oro och därmed inga förändringar.

Problem som uppstår när personer med funktionsnedsättningar gestaltas i olika typer av mediaproduktioner är att ”riktiga” personer med funktionsnedsättningar inte känner igen det som ”vanlisar” känner igen hos stereotyperna. Det som är ett problem för funkisarna är inget problem för vanlisarna… media kan bidra till status quo – eller hjälpa samhället vidare till en mer tolerant miljö.

Jag tror att vägen till normalisering av personer med märkbara funktionsnedsättningar, kan gå via många olika metoder. Specialrekrytering och specialproduktioner fyller viktiga funktioner för att hjälpa fram funkisar i media.

Men om inte målet är just mainstreaming – då är man på helt fel väg. Snart behöver vi få ta plats som vilka andra artister, programledare, statister och experter som helst.

Själv är jag inte emot tv- och radioproduktioner om personer med funktionsnedsättningar. Inte heller entreprenörer, föreläsare eller instagrammare som gör sig kända och profiterar genom sin funktionsnedsättning. Tvärtom tror jag att de kan göra nytta. Med bra producenter, medverkande, bloggare och så vidare kan traditionella stereotyper utmanas och nya bilder av olika människor komma fram.

Vägarna till Rom var många men förutsättningen var infrastruktur. Utan utbildning – inget jobb gäller även i mediabranschen.

En nyckel är förbättrad dialog med studievägledare som lotsar engagerade elever vidare, dramatiska institut, teaterhögskolor och andra skolor som utbildar mediapersonligheter, rekryteringsenheter vid tv- och radioproducenter.

Dessa måste uppmuntra personer med olika typer av funktionsnesättningar att sikta mot stjärnorna. Hur ska vi annars kunna bli kompetenta nog för en sten-sten-stenhård konkurrens?

PS. Om någon med funktionsnedsättning vill vara en hjälte eller inspiratör, LÅT SKE, den som tar glädjen från någon annan har förlorat själv. DS

Maria Gardsäter
Till nyligen projektledare på Riksförbundet Sällsynta diagnoser,
och nu projektledare på Nordens välfärdscenter.

Publicerad:
2013-02-19

Av: Redaktionen

Nyckelord:
debatt


ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Tidvis