8 kommentarer

  1. Kerstin, du har rätt men uppskattningen, prognosen som gjordes var övervägande personer ifrån personkrets 3. För de andra hade stöd enligt omsorgslagen. Och man trodde att när insatserna gick in i LSS skulle lagen ge fortsatt trygghet och goda levnadsvillkor. När jag påbörjade hösten 1993 med uppsökande verksamhet tillsammans med försäkringskassan var det övervägande de från personkrets 3 vi besökte. Under vår uppsökande verksamhet fick vi för kännedom en person från personkrets 1 som hade bott kvar hemma hos en åldrig mor, som hastigt avled. Personens enda insats var då daglig verksamhet enligt omsorgslagen.

  2. Fast det är felaktigt att påstå att personlig assistans i huvudsak var tänkt för personkrets 3. Personer med flerfunktionsnedsättning var med och påverkade hur lagen utformades och i förarbetena till lagen står bland annat:
    ”Jag anser att personlig assistans kan vara av grundläggande betydelse för barn som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller stor del av dygnet och som på grund av t ex hjärnskada, genetisk skada eller sjukdom har flera funktionshinder samtidigt. Sådana funktionshinder kan vara någon eller
    flera kombinationer av t ex rörelsehinder, utvecklingsstörning, synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem, hjärtsjukdom eller extrem infektionskänslighet.” (Prop 1992/93:159, s66)
    Och:
    ”Med personlig assistans kan den enskilde ges frihet att själv bestämma om i vilka situationer och vid vilka tillfällen hjälpen skall ges. För vissa personer kan personlig assistans vara en viktig förutsättning för att de skall kunna arbeta eller studera. Andra behöver ett fåtal medhjälpare som de känner väl för att kunna göra sig förstådda och för att själva kunna ta emot information. För många är sådan hjälp som kan ges samlat i olika situationer och verksamheter ett
    viktigt medel för att undvika isolering och passivitet och för att kunna delta i både planerade och spontana aktiviteter. För vissa infektionskänsliga personer är det viktigt att stödinsatserna ges av bara ett fåtal personer.” (Prop 1992/93:159, s64)

  3. Det är väl framförallt bristen på valfrihet som oroar. Ingen ska tvingas att bo på gruppbostad, institution eller annan boendeform där stödet är fastlåst till verksamheten eller lokalen oavsett funktionsnedsättning. Men den som vill och tycker det fungerar ska absolut ha den rätten.

  4. En sak till angående FN-s definition av institution som är mycket brett.

    Även personer som är beviljade personlig assistans hamnar i ett institutionsliknande förhållandena om CRPD-s definitioner om ett självständigt liv inte tillgodoses. Det handlar bland annat om att antalet beviljade timmar är för lågt för att tillgodose de verkliga behoven eller att en eller flera assistenter utsätter en assistansanvändare för våld eller hot om våld. I dagsläget har många p g a besparingar inte ”riktig personlig assistans” även om hen på papperet är beviljad insatsen.

  5. Det stora problemet är den totala bristen på rättssäkerhet/rättstrygghet som råder. I dag är det enbart slumpen som avgör om du får en plats där dina individuella behov tillgodoses i en ”boendegrupp” som kan ge social gemenskap, där det finns en personalgrupp inkl. ledning med kompetens och vet att de är där för de boendes skull. Samma sak kan vi se inom assistansen.

  6. Att sätta olika LSS insatser emot varandra är inte så konstruktivt och därför vill jag inte använda ordet institution för gruppbostäder generellt. Det måste också finnas fler alternativ än personlig assistans – vi kan inte utgå från att alla tycker att personlig assistans är bästa lösningen. Vill hen bo i ett gruppboende så ska den möjligheten finnas.

    Samtidigt, vi vill samtliga att CRPD konventionen efterlevs – själv anser jag att den ska bli svensk lag. Och ska vi följa CRPD S definitioner av institution är exemplen med Dick och Robin definitivt just institutioner i allting utom till namnet. Ja, varenda gruppboende där det förekommer våld eller hot om våld är institutioner enligt samma definitioner i CRPD. Storleken på verksamheten är helt oväsentlig.

    Sammanfattningsvis, det finns naturligtvis gruppboenden som fungerar bra och alla är nöjda med god insyn mm i verksamheten. Samtidigt finns det många som är extremt långt ifrån att uppfylla både LSS intentioner och CRPD-s definitioner av ett självständigt liv. Självklart blir folk livrädda för gruppbostäder när vi läser om alla skandaler och reportagen i UG – jag är definitivt en av dem, livrädd för att hamna på ett om min personliga assistans dras in. Många som är gamla nog att ha erfarenheter av tiden före att personlig assistans blev en del av LSS vittnar också om en livskvalitet som var oerhört mycket lägre. Det finns givetvis ingen garanti för att allt fungerar friktionsfritt i en assistansverksamhet. Grundidén är emellertid suverän.

  7. Man kan faktiskt ha personlig assistans också i gruppbostad. Om så önskas och behov föreligger. Då handlar det om stora och omfattande omvårdnadsbehov och stor och omfattande kommunikationsproblem. Det blir då kommunen som får stå för kostnaderna inte försäkringskassan.

  8. Helt rätt att PA (personlig assistans) var en insats man uppskattade i första hand för personkrets 3.
    Att det skulle vara ett delat ansvar mellan kommun och stat avseende PA var att de med stora timinsatser inte skulle bli påverkade av en ”dålig” ekonomi i kommunerna. För när LSS sjösattes 1994. Fanns det redan kommuner som brottades med underskott i sin budget framför allt landsbygdskommuner. Och på så vis skulle det bli en mer likvärdig bedömning i landet.
    Jag känner två föräldrar. Vars vuxna barn fick insatsen gruppbostad från början. Men efter några år blev de uppringd av kommunens handläggare att deras vuxna barn var ett arbetsmiljöproblem på grund av att de var utagerande. Det var inte brist på personalens kompetens eller personaltäthet. Och blev ombedda att ansöka om PA. Vilket de gjorde och allt var frid och fröjd tills försäkringskassans tuffare tolkningar runt 2016.
    Så även kommuner har bidragit till att ”gruppbostäder” har fått ett dåligt rykte. Och kanske såg chansen att det var bättre för alla att den enskilde sökte PA som översteg 20 Tim/vecka istället för att satsa resurser på utbildning eller öka personaltätheten i boende.
    Sedan tror jag att Dick och Robin har skapat en stor rädsla hos företrädare att ansöka om gruppbostad. För att man associerar det till miniinstitutioner utan insyn och kontroll.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *