Arbetslinjen i daglig verksamhet, för vems skull?

Harald Strand. Foto: Linnea Bengtsson.

Arbetslinjen leder till ett mer meningslöst liv för många. Att förberedas för ett arbete man aldrig kan få, hur tror ni det känns? skriver Harald Strand.

Annons

Annons för Egen assistans

DEBATTARTIKEL. Fokuseringen på arbetslinjen är helt fel för 95 procent av de personer som har daglig verksamhet enligt LSS, hävdar Harald Strand, FUB, i denna debattartikel. Istället för arbetslinjen borde debatten handla om hur vi kan uppnå allas lika värde på riktigt, med eller utan arbete.

Fokuseringen på arbetslinjen är helt fel för 95 procent av de personer som har daglig verksamhet enligt LSS, hävdar Harald Strand, FUB, i denna debattartikel.
Lagen slår fast att det viktigaste med insatsen daglig verksamhet är att den enskilde får stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap.
Istället för arbetslinjen borde debatten handla om hur vi kan uppnå allas lika värde på riktigt, med eller utan arbete.

 

DEBATTARTIKEL. Arbetslinjen är död – länge leve arbetslusten, säger Per Schlingmann, den främste arkitekten av Alliansens snart 10-åriga arbetslinje. Det är något ansvariga för daglig verksamhet (DV) ute i kommunerna, oavsett politisk hemvist, borde fundera på!

Jag blir betänksam över fokuseringen på arbetsmarknadsfrågor hos styrande politiker, media och funktionshinderrörelsen.

För funktionshinderorganisationer med många unga vuxna är denna fokusering naturlig. Ett arbete i vårt samhälle är din identitet.
Men rörelsen består av så många olika grupper med olika funktionsnedsättningar, till exempel de med utvecklingsstörning och autism (personkrets 1 i LSS) där andra behov är viktigare än arbete.

Att våra ansvariga politiker gärna pratar arbete gissar jag är för deras egen skull. Det är ett familjärt och tryggt område att diskutera. I andra frågor, till exempel LSS, lagen om stöd och service till funktionshindrade, har de för dålig kunskap.

Ibland undrar jag om intresse saknas. Man lämnar gladeligen över frågor om LSS till tjänstemännen, tillsammans med vaga riktlinjer, en budget (ofta utan verklighetsförankring) och besparingskrav. Om politikerna inte förstår konsekvenserna är det kanske logiskt?

När det gäller daglig verksamhet är det en insats som personer i LSS personkrets 1 (utvecklingsstörning och/eller autism) och personkrets 2 (förvärvad hjärnskada) har rätt till. För dessa är fokus på arbetslinjen helt fel.

Bara några få procent av den största gruppen (personkrets 1) är aktuella för något arbete, även med arbetsmarknadsstöd.

I LSS-propositionen står det om daglig verksamhet:

”Rätt till daglig verksamhet finns redan i dag för dessa grupper enligt omsorgslagen. Det kommunala ansvaret för att anordna meningsfull sysselsättning för den enskilde kan förverkligas genom dagcenterverksamhet eller på annat sätt, exempelvis genom stöd till organisationer, kooperativ m.fl. som anordnar olika sysselsättningsaktiviteter. Det skall dock inte vara fråga om några anställningsförhållanden.

Vid utformningen av dagcenterverksamheten, precis som vid beslut om övriga insatser enligt den nya lagen, måste bestämmelserna i 7 § om hänsyn till individuella behov m.m. beaktas. Utformningen av dagcenterverksamheten skall ske med beaktande av de berörda personernas funktionshinder. Verksamheten skall erbjuda den enskilde stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål. Verksamheten bör generellt sett ha som mål att utveckla den enskildes möjligheter till förvärvsarbete även om detta mål för vissa endast kan uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt.”

Den ”skall-mening” som jag markerat är naturligtvis viktigare än ”bör-meningen” som kommer efter.

Men jag häpnar över att våra ”företrädare”, exempelvis företaget Misa och Lars Lööw, inte stöttar daglig verksamhet utan tvärtom säger att ”även de som bara kan göra en förhållandevis liten arbetsinsats ska värderas utifrån sin vilja och sina möjligheter att bidra med arbete” (Misa) och att ”det finns starka kommunala motiv att inte fortsätta på dagcenterbanan. Man både kapar kostnader och får nya inkomster” (Lars Lööw, vd för Peritos).

Självklart inbjuder dessa uttalanden till besparingar inom daglig verksamhet ute i kommunerna. Med arbetslinjen som ursäkt tar man bort det som beskrivs i ”skall-meningen” ovan (om aktivitet och upplevelse, som är den viktigaste delen för de personer som omfattas). För att travestera Schlingmann: det ska vara lustfyllt att vara på daglig verksamhet.

Att övergå från daglig verksamhet till arbete är ovanligt. I 6 av 10 kommuner händer det aldrig! Ser man totalt över alla kommuner är det bara någon procent. Kanske inte så konstigt, då statistik från Arbetsförmedlingen säger att ca 1 procent av alla med lönebidrag har intellektuell funktionsnedsättning. Statistiken säger också att bara 1 procent av kvinnorna och 1,6 procent av männen med intellektuell funktionsnedsättning har arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Därför är det märkligt att myndigheter som Socialstyrelsen och Riksrevisionen samt ett antal debattörer kritiserar daglig verksamhet för att inte uppfylla målet att den enskilde på sikt ska ha ett lönearbete!
Kritiken innebär tyvärr anpassning till arbetslinjen, vilket naturligtvis är fel. Målet blir ”bör-meningen” i propositionen och inte ”skall-meningen”.

Anpassningen till arbetslinjen leder till ett mer meningslöst liv för de som har daglig verksamhet. Att förberedas till ett arbete man aldrig kan få – hur tror ni det känns?

Min fråga till de ”företrädare” av vår grupp, där arbetslinjen är allenarådande, är naturligtvis om de förstår vilket budskap de skickar till de 95 % av gruppen som i dag har DV för att de inte är aktuella på arbetsmarknaden?
Även om de inte är arbetsföra har de känslor!
Du inser att ett jobb i vårt samhälle är synonymt med att vara en god samhällsmedborgare som drar sitt strå till stacken – och att inte ha ett jobb innebär att vara en snyltare av välstånd som andra byggt upp.

Det är bara våra politiker som kan sätta stopp för den synen på LSS och återinföra LSS goda intentioner!

Steg ett är att de lär känna alla de personer som har LSS. Inte bara de som har insatsen personlig assistans och kan prata för sig själva. De allra flesta personer med assistans tillhör personkrets 3 i LSS och omfattas alltså inte av daglig verksamhet. 
Det är nödvändigt att förstå även de funktionsnedsättningar som personerna i personkrets 1 har: Vad är utvecklingsstörning och autism? Vad innebär det för svårigheter?

När det gäller daglig verksamhet måste man som vanligt börja med frågan ”För vem finns daglig verksamhet?”

Först när man förstår för vems skull man jobbar kan man utveckla verksamheten. Och aldrig glömma att ”verksamheten skall erbjuda den enskilde stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål”.

Om du då, som politiker, förstått gruppens funktionsnedsättningar, med de variationer som finns, ska du även förstå orsaken till det ständiga upprepandet i LSS lagen om ”individuella behov”. Först då är du redo till debatt!

I den visionen utgör arbetslinjen en mycket blygsam del av dialogen. Det mesta skulle handla om hur vi skall uppnå målen med LSS och andra lagar och konventioner inom funktionshinderpolitiken. Hur vi kan uppnå allas lika värde på riktigt, med eller utan arbete.

I vår funktionshinderpolitik har vi sedan många år förordat att ”prioritera de som har största behoven”. Med dagens debatt och fokus på arbete blir de istället bortprioriterade.

Harald Strand
Ordförande Stockholms Läns FUB
 

Publicerad:
2015-06-03

Av: Harald Strand

Nyckelord:
FUB, Harald Strand, Vägen till arbete (tema), arbete, daglig verksamhet, debatt

Annons

Annons för Labanskolan

Annons

Annons för Tidvis

Annons

Annons för Humana

Annons

Annons för Etac

Annons

Annons för Särnmark

Annons

Annons för Durewall.se

Annons

Annons för Aktivera