Aron Anderson – ambassadör för rörelse

Han har cyklat till Paris med armcykel, är den förste att ha bestigit Kebnekaise med rullstol och nu senast genomförde han en svensk klassiker på under 24 timmar. Nu vill Aron Andersson inspirera unga att hitta glädjen i idrott som ambassadör för Lidingörullet och Lidingöruset.

LÄS MER: Träna rullstolslopp med Aron Anderson

Vill att fler ska träna – på sina egna villkor

Som tioåring fick äventyraren Aron Anderson sin första rullstol och har sen dess levt för att utmana sig själv. Nu har han rollen som ambassadör för Lidingö­rullet och Lindingöruset i september 2015.

– Det känns fantastiskt kul! Jag hoppas att tävlingen kan få fler att börja träna och att det ska bli en rolig dag där alla känner sig välkomna. Det är bra att utmana sig själv, säger Aron Andersson.

Själv tog han sig igenom det tre mil långa Lidingö­loppet 2014.

– Och det är så bra att Lidingöloppet satsar på att locka unga och arrangerar ruset och rullet. Det här är ju viktigt ur ett samhällsperspektiv. Om man kan hjälpa ungdomar att hitta motivationen till träning på sina egna villkor, har vi massor att vinna, säger Aron.

På plats för att peppa

Lidingörullet är en 1,5 km lång rullstolsklass och Lidingöruset vänder sig till ung som gammal med en funktionsnedsättning. Ruset finns i två sträckor, 1,7 km och 4 km.

– Jag kommer finnas på plats hela dagen och vara med och peppa deltagarna, säger Aron.

Planerar drömprojekt

Föräldrakraft träffar Aron på hans kontor i centrala Stockholm. Här sitter han i en öppen kontorslokal tillsammans med frilansare, mindre företag och en konstnär.

– Det där skulle jag också kunna göra! skämtar Aron när vi går förbi konstnären.

Vi sätter oss i konferensrummet och Aron är snabbt framme och täcker för whiteboardtavlan i rummet.

– Nya projekt på gång. Just nu håller vi på och planerar en riktigt stor expedition, som är lite av mitt drömprojekt. Men det är helt hemligt än så länge vad vi ska göra, säger Aron.

Och ännu fler projekt är under planering. Lägligt nog ligger en stor karta över Norden på konferensbordet.

– Planen är att jag ska simma över här, från Finland till Sverige. Det är cirka fyra mil, så det är ganska mycket längre än Vansbrosimmet, som ingår i en svensk klassiker, skrattar Aron och pekar på kartan.

Hela klassikern på 23 timmar och 14 minuter

Förra året genomförde han en svensk klassiker, en kombination där man under ett år genomför Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Målet var att komma under 24 timmar för alla loppen.

Och det lyckades – med en totaltid på 23 timmar, 14 minuter och 28 sekunder. Samtidigt fick han ihop över 300 000 kronor i en insamling till Barncancerfonden.

– Det var väldigt roligt och utmanande. Jag kunde till exempel inte simma ordentligt innan jag gjorde det här, så det var ju bara att lära sig, säger Aron.

Han berättar att han tidigare simmat bröstsim, men utan att kunna sparka ifrån med benen, kom han nästan ingenvart med simstilen.

– Du vet, man ligger där och plaskar i bassängen och alla simmar om en. Jag förstod ju att jag var tvungen att lära mig crawl, men det var ett helvete i början! Man nöter och nöter och tror att man ska dö. Jag var nästan övertygad om att det var något fel på min näsa först, eftersom jag fick så många kallsupar, säger Aron och ler.

Men till slut släppte det även med simningen och klassikern klarades av. Hans äventyrsprojekt, tillsammans med en hel del föreläsningar, har blivit hans arbete och att få jobba med sin stora passion är ett privilegium menar han.

Cancer vid sju års ålder

Och att använda sin bakgrund till något bra har varit viktigt för honom, varför han valt att utföra de stora äventyren i samarbete med Barncancerfonden – och samtidigt samla in pengar till forskningen.

Aron fick själv cancer i ländryggen när han var sju år och gick igenom flera år av behandlingar.

– Det var tufft så klart. Jag firade min åttonde födelsedag med min första cellgiftsbehandling och när jag var nio år var jag tvungen att opereras, berättar Aron.

Överlevde men blev förlamad

Operationen räddade Arons liv, men gjorde honom samtidigt delvis förlamad.

– Efter operationen fick jag inte sitta på ett år. Jag gick runt och tog mig fram med rollator, vilket var krångligt och gjorde att jag hade svårt att vara rörlig. Så när jag fick min rullstol i tioårsåldern var det nästan bara positivt!

– Äntligen kunde jag ta mig fram igen som andra. Sen gick jag ju och bar på rädslor. De människor jag själv hade sett med rullstol var på sjukhus och i de inte mest glada situationer, så det hade gett mig en ganska negativ bild. Dessutom blir man annorlunda när man använder rullstol, det kommer man ju inte ifrån, säger Aron.

Viktigt att våga ta plats

Men han berättar att han från början bestämde sig för att rullstolen inte skulle vara ett hinder för honom varken socialt eller fysiskt.

– Jag har aldrig upplevt att jag blivit begränsad eller dåligt bemött av andra. Jag har lärt mig hem­ifrån att det är viktigt att ta plats, att man vågar titta människor man träffar i ögonen och att man sträcker på sig.

– Jag bestämde mig direkt för att ta plats och vara öppen inför andra, och det har jag fått. Jag tycker att det är viktigt att man som ung får lära sig att ta eget ansvar och tro på sig själv, säger Aron.

Cancer igen

Och så fort han fick sin rullstol var han sugen på att testa nya idrotter.

– Jag har alltid älskat att idrotta och det var mycket idrotten som tog mig tillbaka, jag kände mig motiverad. Jag hade förstått att man kunde tävla i Paralympics och ganska snart var jag igång och tränade friidrott, som jag älskade, säger Aron.

Men snart kom bakslaget.

– Ett år senare hittade man cancer i mina lungor. Det var oerhört tungt. Då fick mina föräldrar beskedet om att det såg mörkt ut för mig, att ju mer cancern återkom desto sämre skulle mina chanser bli. Själv tog jag bara en behandling i taget. Och det var nog tur att jag inte visste allt.

– Det var tungt nog att vara sjuk. Känslan när man ska till sjukhuset för att röntgas och sen behöva vänta ett par dagar på besked, det är jättesvårt, säger Aron.

Idrott, idrott, idrott…

Aron klarade kampen mot cancern och återhämtade sig. Nu ville han testa allt och bli bäst i världen. Under åren har han idrottat på elitnivå inom friidrott, segling och kälkhockey. Han började tävla i tävlingsrullstol i friidrott och det ledde honom till ett flertal junior VM-guld. Och 2012 var han uttagen till Paralympics i London.

– Nio månader före Paralympics fick jag stora problem med min höft och fick besked från läkarna att jag behövde operera in en höftledsprotes. Jag ville ju absolut åka till London ändå och fick svar att jag kunde fortsätta att träna och tävla, för att sedan operera mig efter tävlingarna. Det var inte farligt, men jag skulle behöva leva med smärtan under tiden.

– Så jag testade, jag kände att jag bara måste få åka till London. Men ganska snart förstod jag att det inte skulle gå, det gjorde för ont och jag kunde inte ens sova till slut. Så jag fick tyvärr ställa in Paralympics, säger Aron.

Operation stoppade fortsatt tävlande

Efter operationen har Aron inte kunnat använda tävlingsrullstol, då man måste sitta väldigt framåtlutad, och en del av smidigheten i höften försvann i och med den nya höftprotesen.

– Jag hade ju hållit på med det här hur länge som helst, runt 13 år. Så vad skulle jag göra nu?

Han har alltid valt att se positivt på saker och ting och att inte låta motgångar stoppa honom. Så det var helt enkelt dags att hitta nya utmaningar i livet. Aron hade sedan 2008 varit engagerad i Barncancerfonden, och nu började tankar om större samarbeten gro.

– Det var min gamle cancerläkare Olle Björk, som också är generalsekreterare för Barn­cancer­fonden, som fick mig att bli engagerad. Nu ville jag satsa på att dra in pengar till fonden, säger Aron.

Och hans sätt har blivit äventyrsprojekt som ger stor uppmärksamhet. Arons första äventyr blev att sommaren 2013 cykla mellan Stockholm och Paris med armcykel och sen har utmaningarna bara fortsatt. Han var den första att bestiga Kebnekaise med rullstol och nu senast klarade han av en svensk klassiker. Och en förebild har han blivit.

– Det är otroligt häftigt. Jag tror att det finns en styrka i att jag har en historia som berör folk, det blir mer genuint och kraftfullare. På en föreläsning nyligen kom det fram en mamma som ville ta en bild på mig och visa för sin 14-årige son, som skulle bli avundsjuk på henne för att hon hade fått träffa mig. Det är ju fantastiskt om unga följer mig och kan inspireras till att utmana sig själva, säger Aron.

Tipset: överbeskydda inte

Han har själv inga barn, men hans bästa tips till föräldrar, det är att inte överbeskydda sina barn.

– Man formas av sin uppväxt och jag tycker inte att man kan hålla på och gulla för mycket med sina barn bara för att de till exempel har ett rörelsehinder. Barn mår bra av att utmanas och tvingas bli självständiga.

– Våga ställa lite krav. Ibland ser jag vissa unga med till exempel tippskydd på rullstolen och undrar varför man satt på dem – för ofta känns det som rena dumheter! Du tar ju bort stödhjul på barns cyklar tidigt för att de ska lära sig cykla, utan stöd.

– Alla har så klart olika förutsättningar, men jag tycker åtminstone att man som förälder måste fundera över de här sakerna, och hjälpa sitt barn att frigöras i största möjliga mån.

Han menar att man inte ska göra saker och ting alldeles för lätta för unga med funktionsnedsättning. Alla behöver få anstränga sig och klara av mål i livet. Idrotten, menar han, har gett honom själv oerhört mycket gratis.

– Först och främst var det idrotten som förde mig tillbaka, det var där jag kunde hitta motivationen efter min sjukdom. Sen har jag lärt mig att sätta mål, vilket har hjälpt mig genom hela livet, både när det gäller privatliv och yrkesliv, säger Aron.

Och med ständigt nya krävande utmaningar på gång och cirka hundra föreläsningar om året runt om i Norden – då krävs det mål och struktur.

– Jag har lärt mig att jag måste planera in tid för återhämtning, annars fungerar det inte, säger Aron.

Nu satsar han på sina framtida projekt samt Lidingörullet och -ruset. Utöver det drömmer han om att i framtiden segla över Atlanten – och så klart försöka hinna med privatlivet samtidigt.

”Hon sa ja”

– Det är svårt att hinna med allt, men jag gillar ju att det händer saker och jag har precis förlovat mig. Jag planerade en romantisk middag ute på en egen ö. Så jag gav henne helt enkelt inte mycket till val! Hon sa ja, skrattar Aron.