Arvid togs emot med öppna armar

Arvid stortrivs både hemma och på nya skolan. Foto: Linnea Bengtsson.

Ur Tema Skola i Föräldrakraft nr 4, 2016

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för LSS-skolan

När Arvid Melke, snart 8 år och med Downs syndrom, kom till Strandängsskolan i Båstad välkomnades han utan minsta tvekan. – De integrerar honom i klassen med lust och kärlek. Barnens ser hans olikheter samtidigt som de omfamnar dem, säger mamma Jenny.

När Arvid Melke, snart 8 år och med Downs syndrom, kom till Strandängsskolan i Båstad välkomnades han utan minsta tvekan.
– De integrerar honom i klassen med lust och kärlek. Barnens ser hans olikheter samtidigt som de omfamnar dem, säger mamma Jenny.

Båstad är en välkänd ort på Skånes västkust men har bara ett par tusen invånare. Och när Arvid kom till världen blev han ett av få barn med Downs syndrom på en ort där det inte heller finns någon särskola.

Mamma Jenny, som själv arbetar som lärare i Ängelholm, tänkte nog att särskola i Ängelholm var det naturliga valet.

 

Bild på Arvid och hans syskon. Foto: Linnea Bengtsson.
En i gänget – Arvid Melke får vara med i alla sammanhang. Efter skoldagen är det ofta full fart med syskonen hemma i det stora vardagsrummet i Båstad. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Genom sitt jobb visste hon att den traditionella särskolan i Ängelholm fungerade väl.

Men när det var dags att välja skola blev det ändå en helt vanlig grundskoleklass, med särskild läroplan. Valet inspirerades av sonens assistent inom förskolan som argumenterade för att Båstads egen Strandängsskolan skulle vara bästa valet. Och vågade stå på sig när andra tvekade.

Redan skolstarten blev en stor framgång.

– Alla ville vara fadder för Arvid och alla har varit snälla. Och så går storebror Hugo i högstadiet, så Arvid har bra kontakt även med många äldre elever. Arvid har en grav utvecklingsstörning och även om han är ett år äldre än klasskamraterna (fyller snart 8) så är han betydligt mindre än dem till växten.

– Men klasskamraterna upplever honom inte som annorlunda, de är bara nyfiket intresserade av att han är äldst fastän han är så liten.

 

Bild på Jenny. Foto: Linnea Bengtsson.
Jenny lyssnade på sonens assistent när hon valde vanlig grundskola. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Mamma Jenny har en fantastisk inblick i Arvids skoldag, inte bara för att det är ett litet samhälle och ”alla känner alla” utan även för att assistenterna rapporterar via bilder och texter i mobilen.

En viktig förklaring till att skolstarten har gått så bra är att Arvid redan sedan tidigare känner så många andra elever.

Allt sedan han började på dagiset Äppelbyn i tvåårsåldern har han haft trogna vänner. Och när skolålder närmade sig var det dags att testa att gå i förskoleklass.

– Det gick väldigt bra tack vare fantastisk personal som såg till att utmana honom på ett sätt som gjorde honom till en i gruppen.

Sedan har det fortsatt med engagerad personal, som både gillar Arvid och som hittar lösningar på ”allt”.

– Det är inte bara ett jobb för dem, säger Jenny.

 

Jenny och Arvid. Foto: Linnea Bengtsson.
– Jag ser att Arvid mår bra, säger mamma Jenny. Foto: Linnea Bengtsson.
 

 

Assistenterna har hela tiden spelat stor roll, även i valet av skola.

– På Äppelbyns förskola hade Arvid en assistent, Gunnel, som uppmuntrade oss att välja den vanliga skolan, trots att jag var väldigt inne på att det måste bli särskolan i Ängelholm.

– Jag såg själv hur bra eleverna hade det i särskolan, även om det där blev lite mer tydligt att de var annorlunda.

Assistenten däremot tyckte att Arvid hade en naturlig plats i gänget hemma i Båstad, och övertygade mamma Jenny om att det skulle gå bra.

– Nu är jag glad att Arvid började i vanliga skolan här hemma. Det är jättebra att Arvid får följa sina gamla kompisar, det är ett gäng på 10–15 personer som han känt sedan treårsåldern. Och så känns det jättebra att alla andra elever får lära känna Arvid med sin funktionsnedsättning. Det skapar en stor ödmjukhet hos alla, säger Jenny.

Det här påverkar hela vardagen för Arvid och hans familj. Nere på byn kommer andra båstadsbor ofta fram och pratar med Arvid, ”Melkes pojke”.

– Båstad är så litet att det nästan känns som att alla känner alla. Att mina egna föräldrar har varit lärare i Båstad märks också. Det hjälper att bo i ett så litet samhälle. Att gå integrerat i en vanlig skolklass innebär att Arvid har en egen läroplan med egna mål.

– Det viktigaste målet som vi har planerat med skolfröken är att han ska lära sig bokstäver tillräckligt bra för att klara vardagen och kunna läsa skyltar, kanske en enkel bok. På fritids är målet att han ska kunna lära sig cykla.  

 

Bild på Arvid. Foto: Linnea Bengtsson.
Arvids syskon är stolta över att han går i den vanliga skolan hemma i Båstad. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Jenny är samtidigt mycket positiv till den traditionella särskolan. Hon tänker att det i framtiden mycket väl kan bli aktuellt att byta till särskola, med tanke på de extra resurser och den kompetens som finns där.

Men just nu är vanliga skolan perfekt, vilket var en positiv överraskning.

– Jag är förvånad över att det har gått så bra. Jag trodde det skulle bli mycket tuffare, att det skulle bli en massa viskande och utpekande. Jag trodde också att det skulle bli tuffare för Arvids syskon, men Vilmer, som går i högstadiet, är jättestolt över att ha sin lillebror i skolan. Han har inte haft några problem och har aldrig behövt försvara lillebror.

Eftersom det är så få barn med Downs syndrom i Båstad har Arvid på sätt och vis banat väg och skapa intresse och förståelse för olikheter.

– När Arvid började på Äppelbyns förskola så började alla lära sig TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation), först personalen men sedan även barnen. Det var fantastiskt!

Jenny är också mycket nöjd med skolrektorn, som inte bara lyssnar utan också får saker att hända.

Samtidigt är hon väl medveten om att familjen kan behöva strida för att framtiden ska bli lika positiv.

 

Bild på Jenny. Foto: Linnea Bengtsson.
– På förskolan började alla lära sig teckenkommunikation, först personalen men sedan även barnen. Det var fantastiskt, säger Jenny Melke. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Att följa upp och att vara på sin vakt är viktigt för att skolan ska fortsätta fungera bra.

– Jag vet att många andra föräldrar är väldigt arga när det finns brister i skolan och jag är också jätte­kritisk. Men Arvids assistenter, lärare och rektor gör ett jättebra jobb, och det är jag noga med att framföra. De flesta som jobbar med barn gör det för att de gillar det. Beslut är inte alltid lika bra. Men då ska man inte bli arg på personalen – beslut kan göras om och göras bättre. Men visst finns det också skolor som är ruttna – och då ska man inte tveka att försöka byta skola.

– Som förälder tycker jag att det är viktigt att se på hur barnet mår. Och jag ser att Arvid mår bra. Samtidigt kan vi inte förvänta oss för mycket utan måste sätta rimliga mål för honom, säger Jenny.

 

 

Publicerad:
2016-11-05

Av: Redaktionen

Nyckelord:
skola


ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Etac