Assistans bör ges av personer med kunskap

Publicerat av
Redaktionen
Dela

Olle Fellenius och Ulf Sjöberg presenterar fyra aktuella rättsfall med stor betydelse för bland annat personlig assistans och föräldraansvar.

Vi ska först ta upp ett fall som visserligen rörde en vuxen person med funktionsnedsättning, men vars konsekvenser det finns anledning att fundera över ur ett barn- och föräldraperspektiv.

En kvinna med MS levde tillsammans med en 16-årig dotter. Hon ansökte om handikappersättning, och åberopade att hon behövde hjälp av annan. Hon upplyste att bland annat hennes dotter hjälpte henne. Bland de omständigheter som diskuterades i målet var hur hjälp som dottern gav sin mor skulle bedömas.

Försäkringskassan avslog hennes ansökan. Försäkringskassan ansåg att den hemmavarande dottern hade ett visst ansvar för hemmets skötsel.

Länsrätten, som beviljade handikapp­ersättning, fann att den omständigheten att det var den hemmavarande dottern som hjälpte modern inte hindrade att hänsyn skulle tas även till denna tid då hjälpbehovet bedömdes. Kammarrätten ansåg däremot ”på de av Försäkringskassan anförda skälen” att det inte fanns förutsättningar för att bevilja handikappersättning.

Regeringsrätten har i ett avgörande (RÅ 1997 not. 165) slagit fast att en hemmavarande make har visst ansvar för det gemensamma hemmets skötsel. Regerings­rätten hänvisar där till äktenskapsbalken. Något lagstöd för att ålägga ”hemmavarande” barn, som lever i hushållsgemenskap med sina föräldrar eller med en av dessa, motsvarande skyldighet finns inte. Förhoppnings­vis är denna dom inte sista ordet i frågan.

Domstolar refererar till text som aldrig blev lag

Det finns många domar som gäller personlig assistans till personer, såväl barn som vuxna, med psykiska funktionsnedsättningar. I de flesta fall som har överklagats har ansökan avslagits, domstolarna har hänvisat till att personen rent fysiskt klarar sina grundläggande behov själv och att den hjälp som behövs består i att motivera eller aktivera.

Det är dock minst sagt anmärkningsvärt att det förekommer att domstolarna i sina motiveringar hänvisar till uttalanden i förarbetena som hänför sig till lagtext som föreslogs av regeringen men som inte godtogs av riksdagen och därför inte utfärdades.

Vi ska här ge ett exempel:

Försäkringskassan avslog en ansökan om assistansersättning från en kvinna som hade ett självskadebeteende. Länsrätten konstaterade att hon behövde ”en stabil personalgrupp med få förändringar” och bedömde därför att hennes ansökan skulle bifallas, trots att hon normalt klarade mycket av sin personliga omvårdnad.

Kammarrätten fastställde dock Försäkringskassans beslut att avslå ansökan. Ur kammarrättens domskäl kan följande citeras: ”I samband med ändringar i LSS (prop. 1995/96:146) gjordes vissa förtydliganden av vilka framgår att det främst är personer med fysiska funktionshinder och med de mest omfattande behoven som skall komma i fråga för personlig assistans.

– – – Av utredningen i målet framgår att kvinnan har stora och varaktiga fysiska och psykiska funktionshinder. Annat har dock inte framkommit än att hon i allt väsentligt själv klarar av de löpande vardagsrutinerna.

Kammarrätten tolkade således lagtexten med ledning av motiveringen i propositionen från år 1996.

1996 var hela handikappreformen ifrågasatt på grund av att kostnaderna visade sig högre än vad man väntat sig. Regeringen föreslog en del förändringar i reglerna om personlig assistans och assistansersättning som diplomatiskt kallades ”förtydliganden” och som sades inte innebära någon förändring av de grundläggande principerna för personlig assistans.

I propositionen (prop. 1995/96:146) föreslogs att i LSS skulle införas en ny paragraf, 9a. Förslaget innehöll följande text. ”Med personlig assistans  – – –  avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som p.g.a. funktionshinder behöver praktisk hjälp med  – – –  (grundläggande behov).” Observera orden praktisk hjälp.

Lagtexten fick emellertid en helt annan utformning.

Förslaget – liksom andra föreslagna ändringar i lagarna – väckte våldsamma protester från handikapprörelsens sida. Riksdagen, som tog fasta på detta beslöt en annan lydelse.

Riksdagen strök ”praktisk hjälp”. Vidare införde riksdagen bland de uppräknade grundläggande behoven ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”.

Den av riksdagen beslutade och således gällande lagtexten lyder.

”Med personlig assistans  – – –  avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den 

– – –  som ­p.g.a. stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med 

– – –  annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov).”

Riksdagen följde förslag från socialutskottet (Bet. 1995/96:SoU15). Utskottet anförde. ”Personer med enbart psykiska funktionshinder t.ex. bör även i fortsättningen vara berättigade till personlig assistans i vissa speciella fall, nämligen där karaktären och omfattningen av det psykiska funktionshindret medför behov av hjälp med de grundläggande behoven.”

När länsrätten i exemplet talar om ”en stabil personalgrupp med få förändringar” anknyter det till ”hjälp som förutsätter ingående kunskaper”. Kammarrätten utgår i från att det ”främst är personer med fysiska funktionshinder” som skall komma ifråga för personlig assistans.

Av detta kan vi lära två saker.

För det första är det väsentligt att framhålla att assistenten behöver vara någon som känner personen med funktionsnedsättning väl och att det inte går bra med en aldrig så kompetent person om denne inte fått instruktioner om den funktionshindrade och erfarenhet av denne. Detta bör även framgå av intyg av läkare eller annan specialist om man ska få framgång vid ett överklagande.

För det andra kan vi inte utgå ifrån att beslutsfattarna observerat att det i propositionen citerade avsnittet inte gäller den gällande lagtexten. Särskilt om det i Försäkrings­kassans eller socialnämndens utredning talas om ”praktisk hjälp” finns det all anledning att hänvisa till socialutskottets betänkande.

I ett mål med tillfredställande utredning beviljade både länsrätten och kammarrätten personlig assistans för en kvinna trots att hon rent motoriskt klarade att sköta sina grundläggande behov. Men hon bedömdes behöva hjälp som förutsatte ingående kunskaper om henne.

Det var främst på grund av den ångest och stress som hon upplevde när hon måste ta emot hjälp från flera olika personer som domstolarna ansåg att hjälpen kunde ges endast av ett begränsat antal personer.

Domstolarna räknade hela sondmatningen

En femårig pojke som matades med sond fick rätt i länsrätten och kammarrätten då det gällde att beräkna hur lång tid av måltiden som skulle räknas som grundläggande behov.

Försäkrings­kassan menade att pojken inte behövde ha aktiv hjälp under hela tiden som sondmatningen pågick utan att det under en del av tiden räckte med tillsyn, han kunde till exempel stretchas samtidigt med sondmatningen. Domstolarna räknade däremot med hela tiden som sondmatningen pågick. Man räknade dock av 30 minuter per måltid som ansågs normal tid för att äta hos ett jämngammalt barn utan funktionsnedsättning. Denna tid ansågs ingå i föräldra­ansvaret.

Försäkringskassan fick underkänt av länsrätten

Följande fall kan tas som ett exempel på att Försäkrings­kassan genomför en noggrannare granskning av sina ärenden och en skärpning av bedömningarna.

En flicka behövde helt klart hjälp med sina grundläggande behov i medeltal under mer än tjugo timmar i veckan och var därför berättigad till assistansersättning. Detta gällde även om man slog ut beräkningen på sex månader trots att man drog av tid då hon under veckosluten vistades i korttidshem. Försäkrings­kassan beslöt att inte bevilja assistansersättning under de veckor som flickan vistades på korttidshemmet eftersom tiden för hjälp med hennes grundläggande behov under dessa veckor inte uppgick till tjugo timmar. Detta innebar att hon inte fick någon assistansersättning för hjälp under vardagarna dessa veckor.

Såväl länsrätten som kammarrätten underkände Försäkringskassans sätt att beräkna förutsättningarna för assistansersättning. Kammarrätten anförde att det ligger ”i sakens natur” att ett hjälpbehov kan variera från den ena dagen till den andra. Den rimligaste tolkningen av LASS var därför att beräkningen skulle göras på det genomsnittliga behovet per vecka under en längre period.

Assistansersättning beviljades dock i detta fall inte för tiden i korttids.

Vi vill lägga till att det finns avgöranden där assistansersättning beviljats även för tid i korttidshem. Förutsättningen är dock att hjälpen där verkligen utförts som personlig assistans, något som knappast kan stöta på några praktiska svårigheter. Genom att förbise denna möjlighet förorsakas kommunerna i onödan kostnader för personal på kortids.

Detta kan röra sig om betydande belopp, särskilt i fall där hjälpbehovet för de grundläggande behoven per vecka ligger bara lite över tjugo timmar och korttidsvistelser medför att assistansersättning överhuvudtaget inte beviljas.

Artikeln publicerades 2009-03-10

Publicerat av
Redaktionen