Nyheter

Att försvara sina barn


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Krönika av Sören Olsson i Föräldrakraft nr 4, 2011.

 

Om människan hade en aning om vilket ansvar det innebär att bli förälder, så skulle det sannolikt födas betydligt färre barn i vår värld, skriver Sören Olsson.

Om människan hade en aning om vilket ansvar det innebär att bli förälder, så skulle det sannolikt födas betydligt färre barn i vår värld.

Att vara förälder är ingen enkel uppgift. Ständigt upplever jag det som att jag lär mig nya saker om mig själv när jag ser mitt föräldraskap.
Bland annat det här med att jag, och många med mig försvagar våra barn genom att tro att de inte klarar av vissa saker. Vi vill barnen så väl att vi genom vårt agerande låter barnen bli allt mindre företagsamma.

För en tid sedan hörde jag talas om en pojke som var sju år gammal och som fortfarande matades av sina föräldrar. För de trodde inte att pojken klarade av det själv. Detta hade gjort att han vägrade äta själv på skola och fritids. Han var inlärd att inte klara av det. Men personalen på skolan upptäckte att han både kunde och var duktig på att äta alldeles själv. Det var bara att han vägrade göra det, för han trodde att det var så man skulle göra. Det var helt enkelt föräldrarna som hade sett till att göra honom svagare än vad han i själva verket var. Kanske hade de fastnat i en idé om att barnet var ett offer, och att de behövde hjälpa honom mer än nödvändigt.

Och visst är det ofta så vi gör, högst omedvetet. För vi vill ju så väl!
Vi vill inte se våra barn misslyckas med det de ska ta sig för, så vi hjälper dem att klara av minsta småsak. Det är viktigt att komma ihåg att detta inte är något vi gör för att vilja försvaga våra barn. Det är för att vi älskar dem så mycket! Vi vill inte att de ska behöva utstå livets prövningar i onödan. Men blir de hjälpta av det? Eller är det så att vi genom vårt överbeskyddande beteende skapar mer hjälplösa individer?

Jag minns en episod där jag själv blev uppmärksam på att jag inte trodde att min son klarade av vissa saker.
Det var i Grekland för ett antal år sedan. Familjen hade haft en skön stund vid stranden och skulle nu gå tillbaka till rummet på hotellet. Först fick jag bära sonen över sanden, eftersom han inte tyckte om att få sand på fötterna. Därefter skulle jag gå tillbaka till de andra och hämta barnvagn och övrig packning. Sonen sa att han skulle gå före till hotellrummet. Men jag sa att han absolut inte fick göra det, utan skulle stå kvar där och vänta på oss andra. När jag därefter kom tillbaka med packning och den övriga familjen så var sonen borta. Han var försvunnen.

Ett intensivt letande inleddes och vår panik ökade för varje minut han var försvunnen. Han fanns ingenstans. Alla tankar på vad som kunde ha hänt honom var fruktansvärda och vi fick till slut inse att vi behövde åka till polisen och rapportera honom som försvunnen. Jag skulle bara snabbt lämna in vår strandutrustning på vårt rum på tredje våningen. När jag öppnade dörren till rummet så upptäckte jag att inne på sängen satt sonen glatt leende.

– Hej, jag har gjort kaffe, sa han.

Han hade med andra ord gjort som han sa att han skulle. Han gick från stranden till hotellet och hittade rätt rum på rätt våning och dessutom hade han lyckats få någon att öppna dörren åt honom. Väl inne på rummet hade han satt vatten på spisen för att brygga kaffe. Min första spontana reaktion var att jag blev arg. Jag hade svårt att hantera den rädsla jag kände när han var försvunnen. Rädslan släppte långsamt taget och då insåg jag att det är lätt att förvänta mig för lite av mina barn.
Jag hade satt taket för lågt i mina förväntningar om vad jag trodde han skulle klara av. Han klarade betydligt mycket mer än vad jag hade trott.

Läxan av händelsen måste tillskrivas oss föräldrar. Det var vi som inte trodde att han klarade av detta. Han själv tvivlade inte på sin egen förmåga.
Våra barn klarar av mycket mer än vi anar.
Vi måste låta dem få försöka, och ibland misslyckas, för att de ska lära sig att göra på ett annat sätt.
Det är ju en del av att vara människa. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel.
Varje dag inträffar små händelser då jag upptäcker att jag vill hjälpa min son med saker som han egentligen klarar av på egen hand.
Och min förståelse av detta är att det är jag som måste lära mig att ha mer tillit. Inte han.
Han är oftast på det klara med vad han klarar och inte klarar av. Ibland undrar jag om han låter mig få hjälpa honom, för min skull.
Han tycker kanske synd om mig om jag inte får hjälpa honom, och därmed känna mig betydelsefull.

Föräldraskap är en briljant skola för ökat medvetande hos oss själva. Det är något att vara tacksam för.

Sören Olsson

 

ANNONSER
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
ANNONSER
  • Annons för Särnmark
  • Annons för STIL
  • Annons för Fremia
  • Annons för JAG
  • Annons för HEA Medical
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Primass