Att klippa sig och skaffa ett jobb
Efter en intensiv helg med bokmässa i Göteborg, kom jag hem till ett regnigt Stockholm och hoppade raskt in i en taxi. Chauffören visade sig vara en pratglad herre från Turkiet, som undrade hur jag hade haft det på min resa. Jag berättade lite om oroligheterna och den påtagligt nervösa stämning som fanns i år på bokmässan.
– Vad är det som har hänt? undrade han nyfiket.
Jag berättade om nazistmarschen i centrala Göteborg, och motdemonstrationen med tusentals människor, som ville få bort nazisterna från våra gator. Chauffören tyckte att det var konstigt att så många har så mycket att klaga på i detta land. Han hade bott och arbetat i Sverige i 30 år, och undrade vad det var som var så eländigt att man tyckte det var på sin plats att ge sig ut på stan och demonstrera för nazismens odemokratiska åsikter. Eller att välja att kasta stenar på poliser, för att de ville skapa ordning på Göteborgs gator. Vad är det som folk är så missnöjda med? undrade min taxichaufför. Ja, det undrade jag också.
– Kanske har de för lite att göra? menade chauffören. De borde klippa sig och skaffa sig ett jobb!
Ja, om det vore så enkelt ändå, tänkte jag. Att klippa sig och skaffa sig ett arbete! Arbetslösheten i Sverige är ju trots allt ganska stor. Men det höll inte taxichauffören med om.
– Det finns jobb! sa han nästan irriterat.
Han hade precis varit inne på arbetsförmedlingen med sin hustru, och det fanns cirka 53 tusen lediga jobb inom Stockholmsregionen.
Jag undrade om det där verkligen kunde stämma, så efter att jag hade kommit hem så började jag läsa statistik och undersökningar om dagens arbetslöshet och vilka lediga jobb som finns på marknaden.
Det var en underlig ekvation som jag upptäckte.
I dag står ungefär 400 tusen människor i landet utan arbete. Det känns ju som en skrämmande hög siffra. Därför är det lite underligt att det samtidigt finns ungefär 120 tusen lediga jobb i landet. Hur går det där ihop, egentligen?
Varför finns det lediga jobb när det samtidigt är så många som står utanför arbetslivet?
Kanske kan det förklaras av att många av jobben kräver en gedigen utbildning? Man kan inte gå direkt in från arbetslösheten till att utföra en avancerad operation på ett sjukhus. Så klart!
Men är det så att det endast är högutbildade yrken som söker folk?
Nej. Inte alls.
En del förklarades i en artikel i Dagens Industri, som jag hittade på nätet. Det stod att läsa att många av de lediga jobben finns inom yrken som har låg status.
Behovet av undersköterskor, busschaufförer, skogsarbetare och telefonförsäljare är stort. Trots det har arbetsförmedlingar och bemanningsföretag runtom i landet svårt att fylla de lediga platserna.
Av en del anses dessa yrken vara ”skitjobb” som många vägrar att ta.
Det borde vara en självklarhet att få gå till jobbet eller den dagliga verksamheten och göra en insats.
Jag började tänka på min son. Han hade vidlyftiga drömmar om vad han skulle arbeta med när han blev ”stor”. Dels övervägde han att bli polischef, eftersom det är de som bestämmer vilka av personalen som ska ha skott-säker väst på sig. Och de som inte får det blir alltid skjutna.
Senare funderade han på att bli rockstjärna, eller amerikansk president. I bägge fallen så handlade det om att kunna attrahera många tjejer. Med tanke på dagens politiska situation i Amerika, så kunde ju en annan person med funktionsnedsättning också bli president.
Men ingen av hans drömmar blev nåt annat än drömmar. Under några år i uppväxten hade en en idé om att skaffa sig en lägenhet bestående av en säng, ett kylskåp, en lampa, ett fönster och en egen tjej. Det var de viktigaste sakerna på hans önskelista.
Många människor med funktionsnedsättningar lever med drömmen om ett självständigt och meningsfullt liv. Det är inte mängden statusprylar eller summan på bankkontot som är det viktigaste. Det är känslan av att ha ett syfte och ett sammanhang.
Att ha en meningsfull sysselsättning borde vara en självklarhet. Att kunna gå till skolan, jobbet eller den dagliga verksamheten och göra en insats som känns meningsfull och som gör en skillnad. Om inte annat i sitt eget liv.
Men tyvärr så befinner vi oss inte riktigt där.
Jag är övertygad om att många människor med olika funktionsnedsättningar gladeligen skulle ta något av de yrken som andra arbetssökande ratar, då de inte anses vara tillräckligt prestigefyllda.
Många är de underbara medmänniskorna som utan någon som helst tvekan skulle klippa sig och skaffa sig ett jobb. Om de bara fick chansen!