”Att måla är att trösta sig själv när världen inte förstår”
– När jag målar försvinner jag någonstans, och får lugn och ro. När världen inte förstår kan jag måla en tavla och känna mig hemma.
Jessica, 28 år, är en av Lars Lerins lärlingar i den nya tv-serien som har premiär den 10 januari.
Lars Lerin och Karlstads daglig verksamhet
Det är konstnären Lars Lerin och hans livskamrat Junior som gjorde det möjligt – tillsammans med ett tiotal deltagare från Karlstads kommuns dagliga verksamhet och SVT.
– Det har förändrat mitt liv, säger Jessica Eneroth när HejaOlika / Föräldrakraft träffar henne strax före jul.
På plats är även Lars och Junior, samt Dennis Hjalmarsson, en annan av de unga karlstadsbor som nu är på väg att bli kända tv-stjärnor.
Nervositeten över tv-kamerorna glömdes snabbt bort – och det konstnärliga skapandet stod sedan i fokus. Och med det följde glädje och gemenskap.
– Jag har blivit mycket mer social och lärt mig umgås med människor. Min självkänsla har förbättrats och jag blir mer tagen på allvar. Det är som en ”dream come true”, berättar Jessica.
Tar fram okända resurser
Under Lars Lerins lågmälda ledning har deltagarna inte bara hittat nya vänner utan även inspirerats att ta fram okända resurser hos sig själva.
– Att möta svårigheter är som att ta ett första steg för att komma framåt, funderar Dennis, 32 år.
Han drömmer om att driva företag, namnet Future Revolution är redan registrerat. Han skissar ständigt på uppfinningar som kan göra världen bättre. Och konstskolan har gett honom nya verktyg.
– Det har varit jättebra med nya utmaningar och nya vänner som också har den där konstkänslan inom sig, säger Dennis.
Lars Lerin som lärare
Hur är det då att ha en berömd konstnär som Lars Lerin som lärare?
– Han är snäll, utbrister Jessicas spontana och ger Lars ett varmt leende.
– Trevlig, rolig! säger Dennis.
Och så lägger han till:
– Men det är lite svårt att höra vad han säger, när han låter så där mjuk och tyst!
Alla gapskrattar.
Lars själv lyssnar ödmjukt.
Skapar trygghet
– Vinsten med den här skolan, säger han, var att vi fick så nära kontakt och kände oss trygga med varandra. Vi trivdes så bra. Jag har inte gett så mycket konkreta tekniska råd, ja kanske lite grand!
Konstskolan skapade en trygghet som gjorde alla väldigt bekväma. Lars Lerins egna erfarenheter som ”outsider” spelade stor roll för att skapa den unika gemenskapen.
– Jag tycker själv att det har varit svårt med ”normen”, hur man ska vara för att vara funktionsduglig i samhället. Jag har också träffat många personer med funktionsnedsättningar i Karlstad och känner mig väldigt hemma i den världen. Därför känner jag mig väldigt besläktad med mina deltagare.
Tabletter och sprit
En gång i tiden var tabletter och sprit Lars Lerins lösning på sitt främlingsskap.
– Det var min metod för att känna mig bekväm och få mod att ta mig för saker och ting. Det var en mycket destruktiv resa. Det är mycket bättre med en konstskola. Och nu, nu har jag en chef hemma, säger Lars och ler mot Junior.
– Som lär mig hur jag ska leva…
Att måla ger också en fristad.
– Ja, säger Lars eftertänksamt. Måleri kan vara en paus från livet i övrigt. Man släpper allt annat och får vara med bara sig själv. Meditation på något sätt.
Hans lärlingar håller med, entusiastiskt.
– Det är precis så, jag vet hur det känns, säger Jessica. Jag försvinner någonstans, inte bokstavligen, men man får ett slags ro. Det är svårt att förklara. Man tröstar sig själv på ett bra sätt.
Junior hittade dansen
Krävs det då målartalang, för att detta ska fungera som ett verktyg för att må bra?
– Nej, säger Lars, jag tror att det funkar så för de flesta. Man bara finner den vägen.
Junior håller med, trots att han tycker sig ha misslyckats med sina egna målarförsök; älgmotivet blev mer likt en myrslok.
– Du har hittat detta i dansen istället, säger Lars uppmuntrande.
Tv-inspelningarna är över, men för ”Lerins lärlingar” har det redan blivit en fortsättning.
– Vi ses fortfarande. Wanja (Asplund, projektledare inom Karlstad kommun) är sammankallande, så att vi vet när vi ska träffas, och det blir i varje fall en gång i veckan, säger Lars.
– Vi hänger, fikar och målar, säger Jessica.
Efter att ha sett första avsnittet av serien tänker Föräldrakrafts reporter på Glada Hudik-teatern som också började som en daglig verksamhet och sedan bara blivit större och större – och även uppmärksammats internationellt. Kan det bli en liknande resa för Lerins lärlingar?
– Hmm… vi vet väl inte vad vi ska hitta på som fortsättning, säger Lars försiktigt.
Kan bli etablerad konstskola
Wanja Asplund, kommunens projektledare, tycker att det är bra att det åter blivit vardag, utan tv-kameror.
– Jag tror att alla våra deltagare vill att det ska fortsätta, och de blir som en förtrupp i Karlstads kommuns dagliga verksamhet. Det kan bli en etablerad konstskola inom kommunens dagliga verksamhet, säger Wanja.
Men visst förekommer det prat om en andra säsong, även om det kanske bara är rykten än så länge.
– På sista inspelningen sa jag att jag hoppas att programmet blir så populärt att det fortsätter med säsong två, med både nya och bekanta ansikten, säger Dennis.
– Vi måste nästan ta en säsong i taget, säger Lars och alla utbrister i ett glatt och nöjt skratt.
Målandet fortsätter, oavsett.
– Vi har lärt oss jättemycket på att vi har umgåtts på det här sättet och vi måste ta vara på det, säger Wanja.
Dennis har, å sin sida, lagt fram en idé om att Lars lärlingar kan vara mentorer åt nya deltagare framöver, med eller utan Lars och Junior.
Innan vi skiljs åt ber vi om tips på hur man gör för att lyckas med en konstnärlig verksamhet.
Nyckeln till framgång är ganska enkel, menar Lars:
– Det behöver inte vara så märkvärdigt, huvudsaken är att man bestämmer vissa tider när man träffas. Att det blir kontinuitet. Jag var vikarie en gång, på grundskolan i Munkfors, men det gick åt skogen. Här var det inget krav att jag skulle fungera som lärare, utan mer som inspiratör.
Gick det som du trodde?
– Allt var i stort sett överraskningar. Jag hade ingen föreställning om hur det skulle bli, så därför blev det bara roliga överraskningar… och vilka otroliga resurser som kommer fram, så mycket glädje och gemenskap.
Jessica vill gärna tipsa om hur livet kan förändras av att börja måla.
– Jag lärde mig att jag kan göra något bra av mitt liv. Att man kan lämna det destruktiva och göra något fint.
Hon har tidigare under flera år haft ett destruktivt beteende, då hon bland annat skar sig.
– Det är mänskligt att komma i fel spår, men det går att ta sig ur, det vet jag, säger Jessica som upplever målandet som ett sätt att kanalisera oron.
Vi går från mötet med Lerin och hans lärlingar med en känsla av att detta är något som passar alla som vill uttrycka sig – oavsett om det är bild, dans eller annan form.
Man kan vara hur olika som helst och ha olika uttryck, för en gemensam känsla, som projektledaren Wanja beskrev det.
Så är det också i tv-serien. Deltagarna är väldigt olika men man har en sak gemensamt, och det är viljan att uttrycka sig. I den miljön blir allas uttryck intressanta och värdefulla. Och alla kan lita på varandra.
Eller som Dennis uttryckte det:
– Alla vill bli sedda som uppriktiga och pålitliga. Det viktiga är inte ord, utan tillit i handling.
Mera fakta
”Lerins lärlingar” har premiär onsdag 10 januari kl 21.00 i SVT och SVT Play.
Serien avslutas med en stor utställning och vernissagefest på Lerins museum, som invigs av drottning Silvia. Lars man Junior, till vardags museichef, agerar festgeneral för invigningen.
Vägen dit kantas av lektioner i målning, fotografi, keramik, sång, dans – och möten med olika färgstarka kreatörer runtom i landet: från Lerins mentor, 98-åriga koloristen Gerd Göran.
Lerin överraskar dessutom deltagarna med andra inspiratörer, som artisten Eric Saade och konstnären Kakan Hermansson.
Lars Lerin anordnade en liknande utställning för fyra år sedan och fick 2015 pris för detta av intresseorganisationen FUB (för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) på deras gala Störd & stolt.
