”Att skriva är att få tala till punkt" | HejaOlika

”Att skriva är att få tala till punkt”

Det var inte länge sedan vi använde ordet ’invalid’, men det hör man ju på engelska vad det betyder, säger Anna Bergholtz. Foto: Anna Pella.

Ur Tema Böcker i Föräldrakraft nr 4, 2014.

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för Humana

Den röda tråden i allt hon gör är att förebygga och motverka fördomar, och med sin nya barnbok vill hon visa att det är en tillgång att vi alla är olika. Möt Anna Bergholtz, författare, föreläsare och journalist, som trivs med att öppna andras ögon trots att hon själv förlorade sin egen syn för elva år sedan.

Den röda tråden i allt hon gör är att förebygga och motverka fördomar, och med sin nya barnbok vill hon visa att det är en tillgång att vi alla är olika. Möt Anna Bergholtz, författare, föreläsare och journalist, som trivs med att öppna andras ögon trots att hon själv förlorade sin egen syn för elva år sedan.

Anna Bergholtz är född i Vellinge utanför Malmö. När hon var tre år gammal utvecklade hon barnreumatism, och uppväxten kom att präglas av många långa vistelser på sjukhus.

Från dessa minns hon många saker. Till exempel att det alltid var samma personal på hennes avdelning. Och att de samplanerade hennes behandlingsperioder med en kompis till henne, så att de låg inne samtidigt, ”det kändes nästan som att man sov över hos varandra”.

Men framför allt minns hon att det var en sak man alltid kunde göra när man var där.

Läsa och skriva.

– Jag sa till min lärare i första klass att jag måste lära mig läsa före jul eftersom jag nog kommer ligga mycket på sjukhus. Och det gjorde jag. Skriva och läsa är något jag alltid kunnat göra på sjukhuset.
 
I mellanstadiet började Annas syn försämras. Hon tyckte mycket om att spela bordtennis på rasterna, men snart började några skolkamrater skratta åt henne när hon missade bollen.

De visste inte att hon inte såg den.

Anna gjorde då små böcker om sin sjukdom, som hon gick runt och läste upp i klasserna.

Efter det var det ingen som skrattade längre.

Och en dröm om att en dag bli författare och journalist, hade blivit till.

I början av 2000-talet flyttade hon till Stockholm. Synen hade blivit sämre för varje dag som gick, men nu kom hon i kontakt med människor i sin egen ålder som trots att de förlorat sin syn levde ”vanliga liv”.

Hon inspirerades av deras självständighet, och när hon själv förlorade sin syn helt något år senare, visste hon att det inte skulle stoppa hennes drömmar.

Så gick hon en journalistutbildning och några andra fristående skrivarkurser, och i samma veva som hon började frilansa skrev hon och skickade sitt första bokmanus till flera olika förlag. Efter två refuserade manus fick hon kontakt med ett litet förlag som eventuellt kunde tänka sig att ge ut en ungdomsbok av henne, om hon först skrev om stora delar av manuset.

Anna funderade och bestämde sig för att prova, men när hon satt och arbetade om texten kom hon istället på en annan manusidé, en barnbok som handlade om en ledarhund.

– Förlaget sa ja direkt, trots att hon inte hade skrivit en endaste rad.

Trubbel fick han heta, hundvalpen som vill bli ledarhund men inte vet riktigt vad en sådan gör. Tillsammans med illustratören Emmalill Frank reste hon till en skola som utbildar ledarhundar för att göra grundlig research, och boken, som fick samma namn som sin huvudperson, lanserades på bokmässan för två år sedan.

I januari i år kom nästa bok, ”Fina fisken”, även den en barnbok. Nu till något yngre barn men med samma illustratör.

– Fina fisken är en berättelse om mobbing och vänskap, och att det är en tillgång att vi är olika. Humor fast allvarliga ämnen, lite magi och fantasi.
 
Det är ingen slump att hon skriver om ämnen som ligger henne varmt om hjärtat.

– Att skriva är att få tala till punkt. Det är ingen som avbryter och det gillar jag.

När hon inte skriver försörjer hon sig som föreläsare, och den röda tråden i allt hon gör, är att förebygga och motverka fördomar.

Hur man använder språket är något som hon menar kan bidra till detta. Nyligen hamnade hon i debatt med

Jonas Gardell kring språkbrukets betydelse. Hon bad honom sluta använda ordet ”rullstolsbunden” varpå han anklagade henne för att märka ord och skapa negativ energi.

Hon skrev en lång debattartikel om detta som publicerades i tidningen Dagens media.

– Ord är laddade på olika sätt. Andra grupper i samhället har gjort större framsteg när det gäller att modernisera ordvalen. Det var inte länge sedan vi använde ordet ”invalid”, men det hör man ju på engelska vad det betyder. Då är man inte en del av samhället.

Om det är viktigt att beskriva en människas funktionsnedsättning tycker Anna att man ska sätta människan först och därefter funktionsnedsättningen.

– Jag är inte min funktionsnedsättning. Många journalister och politiker är dåligt pålästa men det är ingen ursäkt när man befinner sig i en maktposition.

Just nu funderar hon dessutom på om inte ordet funktionsvariation skulle kunna vara ett bättre begrepp än funktionsnedsättning.

– Min upplevelse av ordet funktionsvariation är att vi kompletterar varandra. Det här kan du och det här kan jag. Att se variationerna som en tillgång, som erfarenheter, kan skapa ett förändrat synsätt.

På sina föreläsningar händer det att hon blir tackad för att hon ”ger nya perspektiv” på saker och ting.

– Jag tycker att det är roligt att göra det jag gör och har en vision om att förändra saker. Det är så onödigt och dumt att det ser ut som det gör. Det handlar om okunskap, rädsla och diskriminering. Jag kanske inte kan förändra världen, men jag försöker så frön, hela tiden.

Samtidigt måste man vara beredd på motgång om man vill förverkliga sina drömmar säger Anna. Särskilt om man har författarambitioner.

– Det är viktigt att inte ge upp. Man måste vara beredd på att jobba jättehårt. Av tio manusförslag kanske du får ja på ett, om du har tur.

– När du får nej, tänk så här, de kanske inte
förstår vad jag menar, passa på att be om konstruktiv kritik och gör om. Inget är heller förgäves, kanske leder en kontakt vidare till något annat om några år.

Vad nästa bok kommer att handla om är än så länge inte klart.

– Det kan bli något självbiografiskt, om min resa från seende till blind och där jag är idag. Det kan också bli en ungdomsbok, det gamla manuset ligger ju kvar i datorn, halvt omskrivet. Jag har även påbörjat en barnbok för mindre barn. Vi får se när och om det blir mer.

Hon tycker att det är synd att folk läser mindre och mindre, det finns ju inget häftigare än en bra bok, att få ge sig in i en annan värld och skapa egna bilder inne i huvudet.

Själv är hon en ”allätare” som framför allt gillar barn- och ungdomsböcker, även om en och annan lättsmält deckare också är skönt ibland. Historien och karaktärerna är dock viktigare än själva språkkvaliteten.

– Det är nästan skönt när det är enkelt, inga långa utläggningar. När jag läste med ögonen kunde jag backa tillbaka om jag behövde, men när jag läser talböcker är det svårare att backa tillbaka.

Astrid Lindgren inspirerar henne och är en stor förebild.

– Både den hon var, att hon vågade säga ifrån men samtidigt var så ödmjuk och någon folk lyssnade på. Och att hon gjort så mycket för barn.

Om Anna ska välja vilken av Astrid Lindgrens karaktärer hon själv skulle vilja vara så blir det kanske en korsning mellan Pippi och Ronja Rövardot­ter, med närheten till natur och djur, kraft att våga gå sin egen väg, och att vara både självständig och ödmjuk.

– Fast jag skulle nog allra helst vilja vara Astrid själv.
 

Publicerad:
2014-08-14

Av: Anna Pella

Nyckelord:
Anna Bergholtz, böcker, intervju


ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för Särnmark

Senaste nytt. Helt gratis. Direkt till din mejlbox en gång per vecka.

STÄNG
Skip to content