Att ta från de fattiga och ge till de rika
OMVÄND ROBIN HOOD. Den moderna legenden om den ädle men fredlösa Robin Hood och hans stråtrövarband i Sherwoodskogen vid staden Nottingham i England, handlar om principen att ta från de rika och ge till de fattiga. Det direkta förtrycket av folket utförs av prins Johns hjälpare sheriffen av Nottingham.
Elisabeth Sandlund skrev för några år sedan en utmärkt ledare i tidningen Dagen, med rubriken ”Stockholms stad gör omvänd Robin Hood”, som hon avslutade med ”Att ta från de som har de största problemen och ge till de som har mindre behov – är det en princip som Stockholms invånare verkligen vill att kommunen ska tillämpa?”
Det handlade om att staden gynnar elever med mindre behov på bekostnad av de som behöver mer, det vill säga: om att inte följa skollagen.
Just nu är mitt fokus att personerna i LSS-gruppen ska slippa att leva i livslång fattigdom. Ingen enkel uppgift då ansvariga inte vill lyssna. Fler behöver stå på barrikaderna.
Jag vill påstå att det inte bara är Stockholm som har samma tveksamma princip som sheriffen av Nottingham – att ta från de redan fattiga och ge till de rika!
Fantasin ifråga om nya extra avgifter för våra redan fattiga LSS-personer som bor på gruppbostad har accelererat och verkar aldrig ta slut.
Några aktuella exempel:
- Ta betalt för gemensamhetsutrymmen (efter felaktig dom av HFD; tolkat text i propositionen fel; se ”Nyanser av språket”)
- Ta extra betalt för tillagning av måltider (blev ej prövat i HFD då det var ”en blygsam avgift”; för en höginkomsttagare kanske men inte för de redan fattiga boende)
- Ta extra betalt för utkörning av mat (ej prövat i högre instans)
- Ta betalt för tjänster som ingår i normal omvårdnad, som fönsterputsning (IVO sa nej)
- Ta betalt för tur-bundna resor till och från daglig verksamhet så att individerna får dubbel kostnad jämfört andra, då de som alla andra även måste ha månadskort/färdtjänst för fritidsresor (några kommuner spridda över landet)
Om dessa avgifter är lagliga enligt LSS eller inte verkar ingen bry sig! Men om en kommun börjar verkar det spridas ”som vinden”?
Att det är en övervältring av kostnader på de fattigaste i kommunen är dock säkert. Att vår gemensamma funktionshinderpolitik har som princip, att ingen skall ha merkostnader på grund av sitt funktionshinder, har man helt ”glömt”!
Det senaste exemplet kommer från Värmland, där några kommuner börjat ta betalt för att dela medicin från ApoDos till boende på gruppbostäder, detta trots att det absolut inte är hemsjukvård, utan egenvård, vilket ingår i omsorgen enligt LSS. Det vill säga, det vi ”normala” fixar själva men som dessa boende behöver stöd med, liksom duscha, klä på sig eller dylikt.
Det märkliga (för att utrycka mig milt) är hur just att suga ut mer pengar från LSS-boende har en tendens att sprida sig! För att de är enklare att angripa – de redan svaga orkar inte protestera? Att det görs av människor som är ansvariga för omsorgen om LSS-gruppen känns ”märkligt”. Vilka attityder döljer sig där? Har de förträngt sitt ansvar enlig LSS? Har de kopplat bort både hjärna och hjärta? Det handlar ju om personer som utan egen förskyllan hamnat i beroende av deras hjälp och inte tål ytterligare stjälp! Har de glömt att vem som helst kan hamna i beroendegruppen, även de själva eller deras anhöriga.
I samhällets jakt på kostnader belastar man personer som lever i strukturell fattigdom med ytterligare utgifter. Personer med omfattande funktionsnedsättningar bor i gruppbostäder på grund av sina funktionsnedsättningar. På grund av sin funktionsnedsättning så lever de i fattigdom. Deras inkomst består av sjukersättning på de lägsta nivåerna eftersom de inte har arbetat. När de pensioneras så blir även pensionen låg på grund av att livsinkomsten varit låg. De betalar högre skatt än andra med motsvarande låga inkomst. De har små möjligheter att påverka sin inkomst och kommunen bestämmer merparten av deras kostnader, oftast även deras höga hyra. Med ett ständigt underskott i sin budget hamnar de i livslång fattigdom. Detta var inte meningen med LSS – utan tvärtom!
Det är knappast så att politiker och kommuntjänstemänen inte vet vad de gör. Eller att de inte vet vad de borde göra enligt lagens intentioner. Det är inte heller så att våra ministrar inte förstår, men de prioriterar annat som syns mer och väljer medvetet att blunda för LSS-gruppens behov.
Sedan strör partiledaren på ytterligare salt i såren med att ”vägen till oberoende och självständighet är eget arbete, inte bidrag.”
I söndagens (8 okt 2017) partiledardebatt i SVT sa alliansens statsministerkandidat att det inte är meningen att man ska leva på socialbidrag år efter år. Men det är ju precis vad som nu händer för de i LSS-gruppen som får dyra bostäder, samtidigt med allt lägre inkomst och höga skatter?
Sedan strör partiledaren ytterligare salt i såren med att ”vägen till oberoende och självständighet är eget arbete, inte bidrag”. Hur tror han det låter för en grupp som på grund av svåra funktionsnedsättningar tvingas leva på ”bidrag”, då möjligheten ta ett arbete eller få ett arbete inte finns. De är hänvisade till daglig verksamhet enligt LSS med en hab-ersättning som i bästa fall täcker deras lunchkostnad.
Ingen av partiledarna var legendens Rikard Lejonhjärta, den hemvändande rättvise kungen som ställde allt till rätta!
Ingen i debatten om arbetslöshet och revor i välfärden samt växande sociala klyftor lyfte fram LSS-gruppen. Inte heller nämndes gruppen eller ojämlik sjukvård i debatten om sjukvården.
Jag får fortsätta min livslånga kamp för min son och hans kamrater. Har jag tur kan jag kanske väcka någon ansvarig politiker. Kanske kan jag få några ansvariga tjänstemän ute i kommunerna att förstå att det finns en LSS-lag som de måste följa. Kanske kan jag få några jurister i förvaltningsrätten att skaffa sig kunskap om LSS och dess förarbeten.
Kanske kan jag få med fler i funktionshinderrörelsen att kämpa för LSS-gruppen! Den utgåva av Föräldrakraft nr 2 som utkom nu i september vilken innehåller LSS-skolan bör alla ansvariga för LSS-gruppen inklusive gode män och anhöriga läsa.
Just nu är dock mitt fokus att personerna i LSS-gruppen ska slippa att leva i livslång fattigdom. Ingen enkel uppgift då ansvariga inte vill lyssna. Dessutom är den svår att göra ensam.
Jag behöver fler kamrater som står upp på barrikaderna för att ”du kan inte ha goda levnadsvillkor om du är fattig”!
