Att våga vara självisk

Jag träffade ett väldigt gammalt par, som jag känner, på stan härom dagen. De sa att de var på väg till en skils­mässo­advokat.

– Jaha. Varför det? undrade jag.

– Vi ska äntligen skilja oss, sa mannen.

– Jag står inte ut med honom en minut till, sa kvinnan så argt att hon nästan tappade löständerna.

Jag tyckte att det var lite märkligt så jag undrade om de verkligen hade tänkt igenom sin situation.

– Vi har tänkt på det i många, många år, sa mannen. Nu är det dags.

– Förlåt att jag frågar, sa jag. Men ni är ju inte direkt unga. Varför nu?

– Vi har velat det länge, sa kvinnan. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Det tycks vara så vi ofta lever våra liv. Vi väntar och avvaktar. Frågan är bara på vad?

Buddha lär ha sagt för cirka 2 500 år sedan:

”Lev i glädje och i frid – även bland de drabbade”.

Det känns som om det där innehåller en hel del visdom, tycker jag.

Kanske är det så att om det enda sättet som man kan bli lycklig på är att först se till att alla andra är lyckliga – så kommer vi aldrig att bli lyckliga.

Vi väntar med vår egen lycka tills vi har sett till att vår omgivning har det bra. Men kommer det någonsin att lyckas?

Kan vi ens göra någon annan lycklig?

Är inte det en högst personlig process som vi runt omkring endast kan göra vårt bästa för att ge support till?

Om man tänker sig att en läkare inte skulle kunna hjälpa en patient innan han själv i ren sympati för sina patienter hade haft alla sjukdomar, så blir det absurt.

Men det är ändå så vi ofta lever. Med en idé att vi ska hjälpa andra innan vi hjälper oss själva.

Så i det fallet tror jag att vi måste träna oss på att bli lite mer själviska.

Jag tänker till exempel på den där informationen som de alltid kommer med på flygplan: om en nödsituation skulle uppstå – se först till att ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan.

Den informationen skulle ju inte ens behövas om vi trodde mer på hur viktiga vi själva är.

Men visst är det svårt att gå omkring och skratta när alla andra gråter.

För är det inte så att det är just i relation till våra barn som vi blir extra sårbara?

Hur ska vi kunna njuta av livet och känna lycka om något av våra barn lider av någon anledning?

Och även om vi med våra förstånd förstår att vi behöver ta hand om oss själva i första hand så slutar den tanken att fungera när vi ser våra egna barn lida.

Jag tycker att det är intressant att i den stunden slutar i alla fall mitt förstånd att fungera och jag blir primitivt inställd på att hjälpa mina barn innan jag hjälper mig själv.

För det paradoxala är att vi blir bättre på att hjälpa och ge support till andra, om vi själva först mår bra.

Men när vi är trötta och dränerade på ork så blir vi sämre på att vara lyhörda på vilka sätt vi kan hjälpa våra älskade barn eller andra närstående.

Tanken på att sätta oss själva först kan vara väldigt skrämmande och hotfull. Tänk om nån kan tycka att vi då är egoistiska?

Men tänk så här: om inte du ska ta hand om dig, vem ska göra det, då?

Jag upptäcker ofta att jag hamnar i fällan av att försöka förtjäna att ta hand om mig själv. Det är som om jag försöker bereda vägen för mitt eget välmående genom att ta hand om andra först. Det är som om jag tror att jag först då förtjänar att må bra själv.

Tänk tanken: Kan det vara så att den viktigaste personen i ditt liv är du?

Känns den tanken skrämmande eller spännande?

Och hur ditt svar än blir så är nästa fråga: varför då?