Att vara stolt över att vara den man är

Jag har som många andra förfasats och chockats över nyheten om den unge mannen med Downs syndrom och autism som sköts till döds mitt i Stockholm den 2 augusti.

Att som förälder få beskedet att ens eget barn blivit skjuten till döds av poliser går inte ens att föreställa sig. Chocken, sorgen och saknaden kommer finnas kvar under en lång tid.

Det finns inga ord som blir tillräckliga för att uttrycka den empati och medkänsla jag känner för föräldrarna som tvingas genomlida den här förskräckliga situationen.

Händelsen kastar även ljus över hur oerhört viktigt det är att synliggöra funktionsnedsättningar i vårt samhälle. Det ska inte behöva hända att poliser i en sådan här situation fattar ett sådant förfärligt beslut att öppna verkanseld mot en pojke med Downs syndrom som har ett leksaksvapen i handen. Den här tragedin påminner oss om hur viktigt det är att alla de som i sitt yrke möter allmänheten, har kunskap om olika funktionsnedsättningar.

Jag kan inte tolka detta som något annat än ren okunskap om hur människor med den här typen av funktionsnedsättningar är. Det sätt en person med dessa funktionsnedsättning agerar och rör sig borde rimligtvis ha bidragit till en helt annan bedömning av situationen. Jag vet inte om polismännen fått tillräckligt god kunskap om detta under sin utbildning, men för mig tyder denna tragedi att så inte är fallet.

Det finns mycket kvar att göra för att synliggöra olikheter och funktionshinder i vårt samhälle. Det offentliga rummet behöver få fler inslag av människor med funktionsnedsättningar. Vi måste visa världen att den här typen av situationer aldrig någonsin ska behöva inträffa igen.

Att synliggöra människor med funktionsnedsättning är ett mycket viktigt arbete. Jag menar att det inte alls på långa vägar räcker att som nu, visa små portioner av livsöden som en lustig kuriosa i nyhetsflödet. De behöver finnas som en självklar del av vår vardag. Det behöver finnas fler människor med olika funktionsnedsättningar i vår vardag.

Empatiska broar mellan olika grupper av människor är helt enkelt livsnödvändigt för att vi ska överleva.

Genom att aktivt arbeta med att normalisera dessa människor som råkar ha funktionsnedsättningar, gör vi samtidigt hela världen en stor tjänst. Vi visar att det annorlunda är normalt. Vi är alla unika. Och genom att belysa dessa olikheter kan vi alla bli mer medvetna om de olika svårigheter som människor har att tampas med i sin vardag.

Jag menar att byggandet av empatiska broar mellan olika grupper av människor helt enkelt är livsnödvändigt för att vi ska överleva som art.

Jag läste om en 19-årig flicka på Nordirland som vann en skönhetstävling, där man utgick från personligheten mer än de yttre skönhetsideal som oftast råder i samhället. Förutom att ha ett bra utseende var det framförallt karisman och individualiteten som räknades. Om personerna hade de så kallade ”perfekta proportionerna” var alldeles obetydligt.

Flickans glädje smittade av sig på publiken och hon vann över 40 konkurrerande tonåringar. Hennes motståndare i skönhetstävlingen hade inte riktigt samma förutsättningar som den segrande flickan. De hade inte Downs syndrom.

Jag läste tyvärr inte om den unga flickan i någon av alla våra svenska tidningar. Det var en artikel i engelska Daily Mail där jag råkade hitta artikeln om henne.

I en intervju med tidningen sa den lyckliga vinnaren:

”Den verkliga betydelsen av skönhet är vem du är – inte hur du ser ut.”

Vi har alla en hel del att lära av dessa två helt olika situationer från livet.

Dels har alltför många människor för dålig kunskap om hur människor med funktionsnedsättning fungerar, kommunicerar och agerar.

Dels uppmärksammas inte de goda exemplen på människor med funktionsnedsättning i det dagliga mediautbudet.

För att kunna normalisera människors olikheter, så behöver de finnas med mer naturligt i det offentliga rummet. Det räcker inte att finnas med i enstaka reklamfilmer eller som härliga anekdoter från vardagen. Men om vi inte först börjar med att synliggöra dessa individer på dessa sätt, så blir de bara mer och mer osynliga och det skapar isolering, rädsla och alienering.

Vi människor är mycket bättre än så. Det måste vi vara.