Åtta skolor som föräldrarna rekommenderar

Långt ifrån alla elever får det stöd de har rätt till, visar Föräldrakrafts undersökning. Här presenterar vi åtta goda exempel som visar att argumentet ”vi har inte råd” inte håller.

Nyligen lämnade skolmyndighetsutredningen in sitt betänkande till utbildningsminster Jan Björklund. Enligt den ska en ny myndighet bildas, Myndigheten för specialpedagogik, för att ta hand om alla frågor som rör barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder i skolan.

En enkät bland Föräldrakrafts läsare visar att vissa frågor är mer vanliga än andra. Det största problemet för föräldrarna är att det inte är självklart att eleven får den hjälp och det stöd han eller hon faktiskt har rätt till.

En anledning är att det enligt personal på skolorna kostar för mycket eller att personalen inte tror det behövs för just den eleven.

En annan återkommande åsikt är att personalen har alltför liten kunskap, eller kanske ingen alls, om funktionshindret. Föräldrarna anser att de måste kämpa oerhört hårt för att deras barn eller ungdomar ska få det som faktiskt är deras rättighet.

I en intervju med Föräldrakraft säger Jan Rocksén, generaldirektör på Special­pedagogiska institutet, att han hoppas att den nya myndigheten tar till vara möjligheten att ta ett samlat grepp om allt stöd till elever med olika funktionsnedsättningar.

Han säger att det till mångt och mycket handlar om rådgivning, att främja utveckling av läromedel, kompetensutveckling och bedrivande av undervisning.

Eftersom det många gånger är så att barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning har två eller flera funktionsnedsättningar samtidigt är det klokt att inte dela upp stödet utan se möjligheter i den samlade kompetensen.

Enligt Jan Rocksén ska särskilt stöd ges till de barn som har svårigheter i skolan (enligt skollagen 4 kap §1 andra kapitlet). Det finns dock en hel del att utveckla när det gäller samordning mellan stat, kommun och landsting.

Specialpeda­go­giska institutet arbetar aktivt med att skapa mötesplatser mellan olika aktörer för att förbättra detta.

Jan Rocksén understryker att det är viktigt att pedagogiskt stöd till elever med funktionsnedsättning leds av utbildade lärare.

– Status kan uppnås genom att rektor utser speciellt duktiga lärare att få sådana uppdrag. De bör få högre lön på grund av sin speciella förmåga. Man bör också sträva efter att inte bilda särskilda ”funktionsnedsättningsklasser”. Stödet kan i stället vara i form av fler lärare i klassen eller att klassen består av färre elever så att läraren hinner med.

– Det är önskvärt att det i lärarutbildningen ingår kunskap om pedagogiska konsekvenser av funktionsnedsättningar. Specialpedagogiska institutet deltar på flera lärarhögskolor med inslag i kurser men de nya lärare som kommer ut är bara en liten del av lärarna i Sverige. Därför måste man kontinuerligt fylla på kunskaper till den verksamma lärarkåren. Det är också ett av Specialpedago­giska institutets och den nya myndighetens kärnuppdrag. Vissa funktionsnedsättningar är så sällan förekommande att det inte är rimligt att utbilda i förväg utan man måste sätta in utbildningen när situationen dyker upp, säger Rocksén.

Lös problemen före skolstarten

Skolan bör vara anpassad för barnet i god tid före skolstart, så att inte förberedelserna startar när barnet kommer till skolan. Det handlar om att en assistent finns på plats, att byggnader eventuellt är handikappanpassade och att lärare är förberedda och har fått information eller utbildning kring funktionshindret.

Hur ska vi då få bukt med de skillnader i resurser som finns mellan skolorna och kommunerna i Sverige?

– För att förbättra situationen anser jag att man i skollag och förordning tydligare bör formulera vad en kommun är skyldig att tillhandahålla, säger Jan Rocksén.

– Att till exempel låta en assistent som inte har lärarutbildning handleda en elev i behov av särskilt stöd kan inte anses vara tillfredställande. I stället borde det vara den duktigaste pedagogen som tar sig an den svåra uppgiften. Men det räcker inte med lagstiftning och regler. Resurs­fördelning har också att göra med kunskap, värderingar och attityder.

En hel del av våra läsares funderingar kring skolfrågorna handlar om utanförskap. Hur ska vi få ungdomarna i skolan att ta hand om varandra?

I de fall där skolan är integrerad borde det vara naturligt att skolan ägnar mer tid åt att öka elevernas kunskaper om hänsyn och respekt. På så sätt kan eleverna själva få möjlighet att lösa frågor kring utanförskap och mobbning.

I särskolan finns med all sannolikhet delar av samma problematik men där pågår sedan tidigare diskussionen som en del av livet självt. Även i de här frågorna finns skollagen att luta sig mot.

Vi frågar Jan Rocksén hur den nya myndigheten ska öka skolornas medvetenhet och kunskap i rådande lagar, läroplaner och konventioner.

– Det bör finnas en naturlig koppling till den nya rektorsutbildningen. Många frågor som till slut blir en resursfördelningsfråga ligger hos rektor att besluta om.

Specialpedagogiska institutet har en speciell skolguide, ”Skolledning och konsekvenser av funktionsnedsättning”, på hemsidan.

Föräldrar på kollisionskurs

Vad har då föräldrarna för ansvar för att underlätta och hjälpa pedagogerna i skolan med just deras barn eller ungdom? Med några av de skolor som presenteras på dessa temasidor har vi just pratat om föräldrarnas delaktighet.

Det är ibland en svår balansgång för rektorer och pedagoger att hålla sig till den tro på pedagogiken skolan har när föräldrarna har andra åsikter.

Föräldrakrafts läsare vill ha både den integrerade skolan och särskolan. Vissa barn vill gå i den vanliga skolan och andra barn trivs bättre i särskolan. För­äldrarna bör själva få bestämma vilken typ av skola deras barn ska gå i. Enligt Jan Rocksén gäller följande regler:

– En förälder har rätt att välja en annan skola i kommunen än den som ligger närmast. De allra flesta föräldrar väljer den skola som ligger närmast hemmet. Om en förälder till ett barn med en funktionsnedsättning inte upplever att skolan närmast hemmet är ett bra val så kan det ha att göra med tillgänglighet. Jag tycker alltså att man ska börja med att kräva full tillgänglighet på skolan närmast hemmet. Annars kan man ju inte tala om fritt val.

Jan Rocksén anser att det är en förbättring att staten samlar sitt specialpedagogiska stöd till en myndighet. Det blir lättare att skapa flexibla lösningar utifrån enskilda elevers behov. Det blir också lättare för kommuner och andra skolhuvudmän att kontakta rätt instans med bara har en ingång till det statliga stödet.