Attityder och bemötande

Att ha en medfödd utvecklingsstörning har i de flesta kulturer inneburit att du utsatts för förakt och löje samt ofta även ovärdig och omänsklig behandling. Så även i Sverige, som vi kan läsa i Karl Grunewalds bok ”Från idiot till medborgare”.

Idag har vi lagar och FN konventioner som skall ge även dessa medborgare goda levnadsvillkor och ett liv som alla vi andras.

Men är det så i verkligheten? Jag vill säga ett kraftigt ”Nej”! Och jag har många föräldrar som håller med mig.

Jag lyssnade nyligen på en mamma i morgon-TV som berättade om sin nyskrivna bok. Som många andra föräldrar hade hon under lång tid skuldkänslor för att barnet var ”besvärligt”. Hon berättade också om den utsatthet och isolering det innebar för familjen. De kunde t.ex. inte gå på fest med sitt i andras ögon ”ouppfostrade barn”.

Jag kände igen det så väl från en period då jag genom min son omvärderade hela min bekantskapskrets. Vilka som var verkliga vänner och vilka som bara var ”bekanta”.

Attityderna till ”avvikande” har inte blivit bättre utan snarare försämrats de senaste decennierna. Det är en klen tröst för oss med funktionshindrade barn, att det idag gäller många fler – i jakten på att alla skall vara perfekta!

Inte heller har bemötandet blivit bättre hos ”allmänheten”, i sjukvården, hos LSS-handläggarna, med flera.

En intressant personlig iakttagelse är att av alla hundratals kontakter jag haft med min son, minns jag tydligt de värsta och de bästa. Jag minns dem till och med till namn fast det kan vara över 30 år tillbaka!

Kanske något för er professionella att tänka på. Måhända hängs ni ut i en ”bestsellers” positivt eller negativt! Ni väljer själva med ert bemötande idag!