Augusts väg till skolan

August Moberg, 6 år, började förskoleklass i höstas. Men redan för två år sedan, när hans storasyster skulle börja skolan, ville familjen välja en skola som senare även skulle passa August. Det visade sig att det skulle krävas mycket jobb för att få till detta. Men det gick. Här är historien om Augusts långa väg till skolan.

August föddes med en lindrig cp-skada som bland annat gör att han har nedsatt rörlighet i sin ena kroppshalva. Med lite extra hjälp kan han gå i skolan precis som alla andra. Eftersom funktionsnedsättningen gör att August har svårt att gå längre sträckor ville familjen att han skulle få gå i en liten skola nära hemmet i Bromma.

När hans storasyster, som idag är åtta år, skulle börja skolan för två år sedan blev hon placerad i en skola där barnen i området vanligtvis inte brukar gå, och i vilken August på grund av sin funktionsnedsättning aldrig skulle kunna börja.

– Det var en trängd situation för områdets skolor, med många barn som skulle börja det året. Vi visste redan då att August aldrig skulle kunna gå i den skola som staden placerat hans syster i. Dels var skolvägen för svår för någon som har problem med motoriken, dels var avstånden i själva skolan alldeles för långa.

– Dessutom skulle man lyfta August ur sin invanda miljö och sitt sociala sammanhang. Vi ville hitta en skolmiljö där August skulle ha stor möjlighet att bli inkluderad eftersom han ändå särskiljer sig så mycket, berättar mamma Sofia Leffler Moberg.

Familjen insåg tidigt att om barnen skulle hamna i olika skolor skulle deras liv bli väldigt krångligt, inte minst med tanke på alla de ytterligare kontakter detta skulle innebära i ett redan tidigare pressat schema.

Beredda att flytta
När familjen kontaktade skolan och utbildningsförvaltningen för att förklara hur deras situation skulle komma att se ut möttes de av oförståelse. Ett första förslag var att Augusts syster skulle flyttas till den skola man önskade för honom – om han skulle få en plats där den dag det var dags.

I den trängda situation som rådde möttes föräldrarna också av kommentarer grundade på okunskap och stress: ”Vem vet, August kanske kommer att gå i särskola?” och ”Vore det inte skönt för storasyster att slippa sin lillebror ibland?”.

– Man blir förvånad och sårad när någon som aldrig har träffat ens barn vågar uttala sig på det sättet, säger Sofia, som understryker att man borde förutsätta att alla barn ska kunna gå i en vanlig skola, tills motsatsen bevisats.

Lade upp en plan
Familjen lade upp en plan för hur och i vilken ordning man skulle kontakta stadens tjänstemän och politiker, såväl styrande som i opposition. De kontaktade utbildningsförvaltningen, utbildningsnämnden, skolinspektionen, barnombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen, och många tjänstemän höll med om att det var orimligt att syskonen skulle gå i olika skolor, men vidmakthöll att det inte fanns något system för denna ”omvända syskonförtur”.

De övervägde under en period att flytta för att få en situation som var hållbar för hela familjen, men efter mycket påtryckningar kom det efterlängtade beskedet från utbildningsförvaltningen – att August syster fick plats på den skola som familjen önskat.

– Vår lärdom från detta var att om man ska få ett barn med funktionsnedsättning, ska man se till att det är första barnet. Stockholms stad säger att man vill ha en skola i världsklass, men man glömde i det här fallet att  se till hela familjens situation, konstaterar Sofia syrligt.

Nästa kamp
Förra våren började familjen planera för Augusts skolstart. Då visade det sig att det inte fanns någon naturlig länk mellan habiliteringen och skolan.

– Vi trodde att kunskapen från habiliteringen skulle föras över till skolan automatiskt. Men det blev vi som fick driva även detta.

Föräldrarna tog tidigt kontakt med skolan, och så snart intagningsbeskedet hade kommit hade man ett första möte med skolans rektor. Fler möten följde och vid en elevvårdskonferens före sommarlovet träffades föräldrar, rektor, klasslärare, skolpsykolog, skolsköterska och specialpedagog för att planera för Augusts skolstart. Föräldrarna bjöd även in habiliteringsteamet, vilket de har fortsatt med till varje möte.

August har fått en fin skolstart. Foto: Sebastian Ekholm.

Sofia berättar att August har fått en fin skolstart och allt stöd han behöver i samband med denna, men hon tycker att det är anmärkningsvärt att en rektor har skyldighet att ha kunskap om och tillgodose alla barns olika behov, samtidigt som stödet rektorerna får från utbildningsförvaltningen är så litet.

– Tänk om det på skolvalsblanketten hade funnits en ruta att kryssa i att man var inskriven vid habiliteringen, och ett obligatoriskt forum för skola och habilitering att mötas och prata om behoven i god tid.

Hon konstaterar att så fort ett barn med habiliteringskontakt får plats i en skola borde rektorn automatiskt få information i stil med ”Hej, vi ser att ni ska ta emot ett barn med den och den diagnosen. Här är en inbjudan till ett möte hos utbildningsförvaltningen för alla rektorer i Stockholms stad som till hösten kommer att ha barn med denna diagnos”.

Unika i sina behov
– Självklart är alla barn även inom en diagnos unika i sina behov, men många saker är lika, som rutiner för överföring av kompetens från habiliteringen. Det är ju gemensamt för alla. Det är tufft att lägga denna samordning på oss föräldrar. Nu handlar allt om vilken kunskap, vilja och förståelse som finns hos berörd skolpersonal och vad vi föräldrar orkar och förmår att driva igenom.

Sofia upplever också att det är dränerande att vid möte efter möte behöva tala om sitt barns svagheter, och därför blev hon extra glad på Augusts första utvecklingssamtal häromdagen, när personalen på skolan valde att bara lyfta fram Au­gusts styrkor.

Öppenhet
– Det har varit en svår avvägning, men vi har alltid varit väldigt öppna med August cp-skada i vår omgivning. Vi började redan när han var liten, och pratade med föräldrarna på förskolan direkt när August hade börjat där.

Även på uppropet vid skolstarten bad de att få ordet fem minuter med alla föräldrar.

– Utan att gå in på detaljer berättade vi kort om Augusts cp-skada, vilka konsekvenser den får för honom i vardagen och varför det är så viktigt för honom att få hjälp av Fabian, som är Augusts resurs. Veckan därpå berättade August samma sak för sina nya klasskamrater.

Föräldrarna pratade också med systerns klass innan August började, och då började barnen spontant berätta om egna erfarenheter, ”min mamma har trillat från cykeln” och ”min farbror har en cp-skada”.

– Ibland tror jag att det kan vara extra svårt att förstå för andra eftersom August klarar nästan allt själv, men behöver ett ”hjälpjag”, som skolsköterskan så fint uttryckte det, för de där sista tio procenten. Han kan till exempel få på sig jackan själv, men inte få upp dragkedjan.

Sofia understryker att den här öppenheten har passat just deras familj, att familjen bara har mötts av respekt, förståelse och empati när de har berättat, men att det inte behöver vara likadant för alla familjer.

– Ju mer vi förbereder och informerar, desto bättre blir det för August, för hans syster och för oss föräldrar. Flera av klasskamraterna har August dessutom känt sedan han gick på förskolan, och dessa barn och deras familjer har i vissa avseenden blivit Augusts ”ambassadörer”. I relationerna med dem har Augusts funktionsnedsättning blivit en ickefråga, och vi får vara en helt vanlig familj, säger Sofia. +