Bättre förr
När jag skriver om LSS-skolan här på Dagens Omsorg får jag anledning att läsa LSS-propositionen ordentlig många gånger igen. Det är något jag skulle vilja att alla som har något ansvar för lagen skulle göra frivilligt – inte minst våra jurister i förvaltningsdomstolarna!
Propositionen är en fantastisk skrivelse i den tidsanda som fanns för drygt 20 år sedan. Präglad av solidaritet och mänskliga rättigheter.
Jag tänkte bjuda på några klipp ur inledningen till propositionen, benämnd ”Allmänna utgångspunkter och övervägande”, sid 42 till sid 45 i bilaga 1.
”Människor med handikapp har i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbetsmarknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstörningar. Familjemas situation är ofta hårt ansträngd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt.”
Det har gått drygt 20 år men jag undrar om texten inte gäller fortfarande?
”Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara ”svaga”. Det riskerar dränka kraven på angelägna förbättringar för dem som har det allra svårast. Det är sällan som de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna. Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna utrymme för förbättringar för de mest utsatta till vilka människor med grava funktionshinder hör.”
Detta gäller fortfarande! Ekonomin för den enskilde funktionshindrade är oftast bedrövlig, men det är kommunerna som använder dålig ekonomi för att avslå och försämra LSS insatserna.
”Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.”
Är det inte fortfarande godtycke? Får inte familjer fortfarande kämpa för de rättigheter som lagen föreskriver? Och visst känner sig familjerna utelämnade åt beslut av myndigheter även idag. Det gäller särskilt när kommunerna satt i system att ”pröva lagen i förvaltningsrätten”. Förvaltningsrätten som inte tar officialprincipen på allvar. Som jag skrev i ett frustrerat inlägg på reclaimLSS.org blir det en omöjlig kamp för den enskilde. En rättighetslag där domstolarna inte ger någon trygghet blir tandlös!
”De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärvsarbete, skall ha samma möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet. Strävan skall vara att människor med funktionshinder – precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur och fritidsaktiviteter.”
Vem tror att det gäller idag?
”Den lagstiftning som nu föreslås är inte detaljstyrande, utan syftar till att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Den avser att ge den enskilde och i en del fall kommunerna möjligheter att utforma servicen på bästa möjliga sätt.”
Detta används idag som att lagen är otydlig och kan tolkas olika!
”Det är uppenbart att välfärdsstaten ibland har tagit alltför liten hänsyn till individens önskemål. Också människor med funktionshinder och deras familjer måste få större kontroll över sina egna liv.”
Det är bland annat av detta skäl lagen inte är detaljstyrd utan individualiserad! Men här ligger kanske de största misstagen i tolkningen kommuner och förvaltningsrätten gör. De vill som vanligt ha en detaljstyrning att följa för att känna sig bekväma (eller om jag skall vara elak, slippa tänka själva).
”Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.”
Detta glöms alltför ofta bort av myndigheter och förvaltningsrätten!
”Jag delar handikapprörelsens uppfattning att funktionsnedsättningar skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga variationer hos en befolkning. Mångfalden – och människors funktionsnedsättningar – finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara en utgångspunkt för välfärdspolitiken. Alla människor måste få chans att leva ett gott liv. Handikappolitiken måste präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter.”
Kan det uttryckas bättre?!
