Behöver du dina bekymmerglasögon?

KRÖNIKA. Många av oss upplever att livet ofta är en smärtsam tillvaro, även om vi kan gå med på att det finns undantag då vi mår ganska bra. Men hur förhåller det sig egentligen – är det verkligen så? Eller är det ett omedvetet val vi gör, när vi fokuserar på det mörka och det som orsakar smärta?

Är vi så vana att se taggarna att de just därför tar upp det största utrymmet i våra liv? Kanske sätter vi på oss våra bekymmerglasögon utan att reflektera om de egentligen behövs?

Den fysiska smärtan är kroppens finurliga system för att vi ska överleva. Har vi ont i huvudet är det svårt att vara medveten om någonting annat och vi behöver vila. Bränner vi oss på handen drar vi omedelbart bort den, för att inte skada oss ännu mer. Vilken fantastisk komplex mekanism vår kropp är!

Ludvig sa ofta att han hade sån tur! Att han hade så roligt. Han var lycklig över mycket i vardagen

Men hur ofta vaknar vi på morgonen och känner att kroppen inte har ont någonstans? När allt är bra, är det så lätt att glömma att den över huvud taget finns där och vi kanske tar den för given. Kroppen gör oss medvetna om smärta, men den verkar inte ha något inbyggt system som gör oss lika medvetna om glädje och harmoni. Kanske är det något vi behöver träna på?

Vad skulle hända med våra liv om vi blev mer medvetna om de stunder då vi faktiskt har det bra? När inget speciellt händer, men vi har det lugnt och trivsamt. Kanske skulle det visa sig att vi är lite lyckligare och mer tillfreds än vi tror.

Små stunder ger en svindlande känsla

För vår egen del, har vi efter många år av smärta i kropp och själ blivit mer medvetna om när allt känns bra. Att vakna en morgon med en kropp som inte gör ont eller en känsla av glädje för att solen skiner – det är lycka. När kroppen orkar städa och göra det fint eller när vi har möjligheten att slappna av i soffan och till och med ha det lite tråkigt – det är en lyx. De stilla små stunderna när allt är precis som det ska vara, de ger oss en svindlande känsla.

När vi medvetet lägger märke till det vackra omkring oss, det kan vara att kroppen inte har ont någonstans, en fågel på balkongräcket eller grannens barn som skrattar i glädje, så infinner sig små stunder av glädje då vi känner oss mer levande. Dagen får en kvalitet som den annars inte har.

Vi har upptäckt att livet inte alltid är så fullt av smärta och sorg som vi tidigare har trott. Självklart finns det där och det måste vi också få vara i och leva ut. Men dessa känslor har emellanåt helt förblindat oss och hindrat oss från att se något annat. Det lilla ordet ”nöjd” är lätt att skratta åt eller tycka är lite tråkigt. Men att vara nöjd är underskattat! För oss innebär detta ord välmående och glädje. Ett sätt att förhålla sig till livet.

Tanken att uppleva livet som vackert kändes som ett hån

När vi ser tillbaka på livet med en pojke med funktionsnedsättning, är det det vackra som vi bär med oss. Många stunder undrade vi varför livet förde med sig så mycket smärta för vår älskade son och när han lämnade sin kropp kändes livet enbart plågsamt. Tanken på att uppleva livet som vackert eller att vara nöjd kändes då som ett hån och slag i ansiktet. En sådan sorg överskuggar allt annat och behöver få sin tid. Men efter fyra år, när vi klarar av att ta ett steg tillbaka och försöker se samma tillvaro genom vår sons ögon och medvetande, så ser det annorlunda ut för oss.

Ludvig älskade livet! Han hade stunder av enorm smärta och år av sjukdom, men det genomsyrade inte hans syn på livet i stort. Det var som om de svåra dagarna var undantag som inte tog bort glädjen i att ha ett liv och en kropp. Han njöt av sitt liv. Trots sjukdom och rädsla, så älskade han sin stund på jorden.

Ludvigs sätt att se på livet – genom ett medvetande som i samhället betraktas som outvecklat – innehåller en djup sanning och har lärt oss mycket. Han var i sin smärta och rädsla när de stunderna kom men han gav dem inte mer uppmärksamhet än de krävde. Han var en mästare i att låta dem passera och att inte vara kvar i dem längre än nödvändigt. En intelligens som är väldigt få ”normalstörda” människor förunnade.

Sina sista månader var han fullständigt tillfreds

Han sa ofta att han hade sån tur! Att han hade så roligt. Han var lycklig över mycket i vardagen – för att det inte regnade, en bra låt, över en burk Cola eller en cool tröja. Sina sista månader var han fullkomligt tillfreds när han i lugn och ro målade eller såg djurprogram på TV. När en vän tog sig tid att hälsa på, eller över en bulle. Vi har aldrig träffat någon som har uppskattat de enkla sakerna i vardagen och livet så mycket som han gjorde. Han var ofta fullkomligt nöjd och ville inte ha det annorlunda. Han hade ju sån tur!

Ludvig har hjälpt oss att se lycka och glädje, men också visat oss intelligensen i att kunna se det. För vår del kan det innebära små saker som en kopp te, en promenad eller ett samtal med våra älskade döttrar. Vi inser allt oftare hur ”nöjda” vi är!

Vi ser storheten och intelligensen i hans förhållningssätt. Han tyckte inte alls om taggarna och tistlarna, men de tog inte upp hela utrymmet eller lade en konstant skugga över hans liv. I det ägde han en visdom som långt överskred vår.

Vilket privilegium att få leva med en sann levnadskonstnär!