Beslut om liv och död på Stadsteatern

I Intensiven på Stadsteatern i Stockholm får vi följa två mammor med olika ståndpunkter kring sina barns liv. Lauras mamma, som vill avbryta vården av sin dotter som har missbildningar på inre organ. Viktorias mamma, som vill göra allt för att hennes dotter, med grav hjärnskada, ska överleva, oavsett vilka funktionsnedsättningar hon kommer att få.

I pjäsen säger läkaren till Viktorias mamma att den uppkomna lunginflammationen kan ses som ett vägskäl, att det finns en möjlighet att ”låta naturen ha sin gång” genom att avstå från behandling.

I programbladet sägs att betraktaren själv tillåts avgöra vad som är rätt och fel, men för mig är det tydligt att Viktorias mamma ska framställas som oresonlig när hon kämpar för sin dotters rättigheter och vägrar gå med på förslaget.

Pjäsen är skriven av dramatikern Mia Törnqvist och bygger på hennes personliga erfarenheter från en barnintensivvårdsavdelning för drygt 20 år sedan. Och alla som tillbringat tid på en sådan känner igen de små detaljerna. Ljudet av den skramlande fikavagnen, de vita sterila kaffekopparna, respiratorns mekaniska andetag.

Men för mig, som förälder till en flicka med en grav hjärnskada, känns pjäsen svartvit. Kanske beror det på att den utspelar sig 1993, innan personlig assistans och smarta hjälpmedel fanns. Kanske är det för att barnen i pjäsen inte förväntas överleva trots allt.

Eller kanske är det för att Mia Törnqvist inte har egna erfarenheter av hur det är när barnet trots allt överlever med svåra funktionsnedsättningar. Kanske är det för att jag har det.

Jag hade gärna sett en mer nyanserad och mindre värderande beskrivning av detta etiska dilemma. Trots det är igenkännandet högt, och när Shanti Roney, som spelar Lauras pappa, säger att han har lovat sin dotter att han ska följa henne till dagis varenda dag, så strömmar tårarna. Alla som har vakat över sitt nyfödda barn på en intensivvårdsavdelning vet att ingenting kan tas för givet.

”Nämen usch, säger tanten bredvid mig, vilken tur att jag inte gav biljetterna till min son! Han har ju precis blivit pappa.”

Jag tycker att det är synd att sonen inte fick dem. Han skulle säkert mått bra av lite perspektiv på hur det också kan vara att bli förälder.