Besvikelsen finns kvar
Nu drömmer Lars Lööw om ett nationellt center för mänskliga rättigheter.
Lars Lööw var 32 år när han blev ordförande för Handikappförbunden och främsta företrädare för nästan en halv miljon svenskar.
Att han själv utsågs till ordförande när han var så ung beskriver han som ”ett fattigdomsbevis”. Han är kritisk till handikapprörelsen – då som nu.
Han tycker att handikapprörelsen behöver större kraftsamling kring de viktigaste frågorna, de ”som verkligen flyttar fram positionerna”.
– Om man menar allvar med mänskliga rättigheter måste man driva frågorna ur ett medborgarrätts- och inte ur ett patientperspektiv.
Idag finns Lars i koncernledningen för ett storföretag, inte någon typisk position för personer som brinner för medborgarrätt. Men han ser det som en naturlig plats.
– Vi ger 20 000 människor utveckling varje år. Det är svårt att hitta ett mer handfast sätt att öka delaktigheten och genomföra mänskliga rättigheter. Men visst är jag besviken över att jag inte lyckats komma längre med en del saker, säger han.
En stor besvikelse för Lars Lööw är att bristande tillgänglighet inte kom med i nya diskrimineringslagen. Att bristande tillgängliget leder till diskriminering har inte gått fram. Men Lars Lööw menar att det med tiden lagfästs som diskriminering.
– Både FN och EU kommer att säga till Sverige: gör det här! EU-rätten har redan betytt mer än den inhemska lagstiftningen. Om något eller några år kan enskilda svenskar höra av sig till FN med klagomål.
En sak tar Lars Lööw klar ställning för: Sverige behöver ett nationellt institut som kan ta ledningen för arbetet med mänskliga rättigheter inom allt från sjukvård till arbetsmarknad och fängelser.
– Vi måste ha en nationell institution som kan ta på sig internationella ”MR-glasögon” och titta på exempelvis hur situationen ser ut för utvecklingsstörda i svenska fängelser, säger han.
Han är stolt över sina insatser för en handikapplan och med implementeringen under sin tid som HO.
Det var med Margot Wallströms hjälp han kunde plantera idén vid ett frukostmöte hos Göran Persson i november 1997. Fem dagar senare utlovade statsminister offentligt en plan, som Riksdagen sedan beslutade om år 2000.
