Nyheter

Britta litar på Atlas, Sveriges första epilepsihund: ”Han har aldrig fel”


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




 

”Tidigare hade jag inte vågat sitta här utan Atlas.” Så inleder Britta Blomqvist sin berättelse om hur Atlas blev Sveriges ­första epilepsihund. ”Han var bara en vecka gammal när jag kom på tanken att han skulle kunna utbildas till epilepsihund”, säger hon.

Britta tog kontakt med Svenska Service- och Signal­hundsförbundet, SoS.

– Jag visste ju att det fanns diabeteshundar, så varför inte? säger Britta Blomqvist.

Britta har epilepsi sedan många år. Hon har alltid haft hundar, nu har hon fem collietikar och Atlas, drygt fyra år gammal, som arbetar som service- och signalhund.

– Atlas och jag tog examen 2007 så vi har hunnit göra ett årsprov, säger Britta. Vi är med som förstudie i projektet.

I flocken av långhåriga collies därhemma i Järfälla finns Atlas mamma och syster. Atlas mormor kom till Britta som liten valp. Atlas syster Atena fick en kull valpar i vintras och kanske blir någon av dem också epilepsihund.

– Jag känner verkligen till de här linjerna och vet hur signalkänsliga och arbetsvilliga dessa hundar är. Tanken på att utbilda Atlas till signal- och servicehund för epilepsi kom naturligt. I över 30 år har jag märkt på olika hundar, men av samma ras, att de känner av något innan jag får ett anfall. Det är inte bara Atlas som har räddat mitt liv.

Atlas har vid flera tillfällen agerat på egen tass, berättar Britta. Han har brutit kommando när han känt att ett anfall är på gång. Förra året fick han SoS ”bragdben” efter en riktig solskenshistoria.

– Jag var ute och tränade med Atlas. Vi var på en gångväg hemma, det var snö ute. Jag hörde en stor plogbil nere på fotbollsplan, den hade en ramp med blinkande ljus på taket. Bilen närmade sig och jag såg allt blinkande ljus. Jag vände om och trodde att den skulle köra uppför backen, men den svängde in bakom mig. Jag fick ett anfall, och när jag kom till medvetande satt Atlas mellan mig och plogbilen och skällde. Föra­ren hade inte sett mig ligga på vägen men tack vare Atlas så körde han inte på mig med plogen.

– Atlas vet att han ska hämta hjälp när jag får ett anfall, men nu agerade han helt själv och stoppade plogbilen. Han förstod att det var viktigare att stoppa bilen än att hämta hjälp och med största säkerhet räddade han mitt liv.

Atlas känner av, långt före Britta, att ett anfall är på väg och då larmar han genom att krafsa på hennes ben och ha tydlig ögonkontakt.

Han kan själv aktivera larmet som han har i fickan på sitt tjänstetäcke, genom att dra i en fläta. Larmet ringer då upp en person. Blir det inget svar ringer larmet upp person nummer två. Nästa uppringning går till larmtjänsten 112.

Brittas larm är inte kopplat till någon GPS-sändare så när Atlas larmar blir den som svarar mycket orolig och har ingen möjlighet att veta var hon är.

– Men jag hoppas att det kommer en lösning på det, säger Britta som fått veta att det finns larm som visar positionen.

Britta framhåller att det inte är hon som lärt sina hundar larma före ett anfall, utan det är hundarna som har fått henne att äntligen förstå att de larmar.

Hur de kan känna av ett annalkande anfall är svårt att förstå. Brittas hundar går varken på lukt eller ändrat rörelsemönster, de reagerar mycket tidigare.

– Jag tror hundar kan känna av vad som händer i hjärnan innan ett epileptiskt anfall startar.

Atlas tjänstetäcke har ändrat Brittas vardag väsentligt.

– Det har synliggjort min sjukdom för andra och även för mig själv. När han larmar så sätter jag mig ner och försöker att andas lugnt, dricka vatten och ta min medicin. Ibland kan det räcka med att bryta ett kommande anfall bara genom att jag slappnar av och dricker vatten.

Britta har lärt sig att ta Atlas larmsignaler på allvar. Hon har haft lite svårt för det ibland, vill gärna göra färdigt det hon håller på med.

– Men han har aldrig haft fel. När jag lyder honom har mina anfall minskat i antal och i styrka. Eftersom jag tar kramp­lösande medicin blir inte det andra anfallet så svårt.

– Det känns väldigt tryggt när jag vaknar ur ett anfall och har honom bredvid mig, han ligger och värmer mig och slickar mig på halsen. Ofta vet jag inte vad som har hänt eller var jag är när jag kommer till medvetande.

– Djur kan mycket som vi inte förstår, säger Britta och citerar ur filmen Come home Lassie, där husse säger: ”Du kan förstå mig men jag kan inte förstå dig. Ändå är det vi som ska vara de utvecklade”.

Reportaget publiceras även i Epilepsiföreningen i Stor-Stockholms tidning Synapsen.

 

ANNONSER
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
ANNONSER
  • Annons för Fremia
  • Annons för JAG
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Primass
  • Annons för STIL
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Etac R82 Toucan ståstöd
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Särnmark