Budo i Boden

Genom att blanda och anpassa de japanska kampkonsterna efter individen går det att skapa budo för alla. Välkommen på ett morgonpass i Boden.

UÄÄÄÄH! Clea Halin ligger på mage och spänner varenda liten del i sin kropp för att få upp högerarmen och slå ned den svarta boxningskudden som är placerad framför henne på mattan.

Hennes vrål rymmer 15 års regelbunden träning och producerar tillräcklig mängd adrenalin för uppgiften.

”SMACK!” Hon träffar och kudden faller.

Några svettdroppar bryter fram samtidigt som kudden placeras utom räckhåll av Maggan Johansson, tränare med egen cp-skada.

Påhejad av assistent Monica roterar Clea ett åttondels varv på mage, för att göra om samma sak igen. Och igen.

Idag är det Cleas sista träning innan sommaruppehållet. Det är onsdagsmorgon och hon kommer till lokalen tillsammans med assistent Monica strax innan nio. Clea har en dator som hon styr med sitt öga och några dagar tidigare berättar hon via den varför hon tränar budo.

– Jag gillar inte sjukgymnastik. Jag var trött på den. Det är bra med budo och den är roligare än sjukgymnastiken. Ibland kan jag bli arg på budon då det är jobbigt och jag är trött. Jag blir svettig.

Det var en slump att hon började.

– En pojke i min klass skulle prova på budo och jag följde med som psykologiskt stöd. Tränaren frågade om jag ville börja, och det ville jag.

Budo för personer med funktionsnedsättningar startade på initiativ av Pontus Johansson, Sveriges mest framgångsrika budoutövare med egen funk­tionsnedsättning för 15 år sedan, och har idag 70 medlemmar mellan fyra och 75 år, i Boden och Luleå.

Till sin hjälp idag har han Maggan Johans­son, som började träna samtidigt som Clea, och som idag är tränare för flera av grupperna. Clea tycker att det finns fördelar med att Maggan och Pontus har egna cp-skador, till skillnad från många sjukgymnaster.

– Ibland är det bra för dom vet hur det är att ha en cp-skada och därför kan dom förstå mig bättre.

Alltsammans började när Pontus, då 13 år gam­mal, började träna judo för att bli en starkare simmare. Efter att ha provat på diverse olika grenar inom japansk kampkonst, där han förr eller senare stötte på begränsningar för sin egen förmåga, kom han istället på att kan kunde blanda de olika teknikerna.

1997 startade han förlagan till det som idag är föreningen ABCD Budokai Sweden, med systerklubbar i Japan och Nya Zealand.

Föreningen är öppen för alla, med eller utan funktionsnedsättning, och på senare år har en ny grupp tillkommit, personer som drabbats av stroke.

Många i denna grupp har gjort stora framsteg, och tillsammans med Luleå Tekniska Universitet håller Pontus nu på att ta fram ett rehabiliteringsprogram som han hoppas ska kunna komma fler strokedrabbade till del ute i landet.

– Budon innehåller många viktiga bitar från habilitering och rehabilitering. Den kan vara ett bra komplement till sjukgymnastik, som har skadan i fokus. Men Budo är kul. Den är aktiv, inte passiv. För en person kanske det innebär 98 procent judo och 2 procent karate. Eftersom det är en mix av alla stilar, går det att anpassa träningen för varje individ.

Blandningen och anpassningen är än så länge unik och även i budons hemland Japan är intresset stort för Pontus träningsform som gör att alla kan vara med.

– Ju mer man tränar, ju starkare känner man sig, både fysiskt och psykiskt. Det är också en social aktivitet och en fritidssysselsättning för många.
 


En röd matta, precis som många är vana vid från sjukgymnastiken, men ändå inte…

Japanska budolärare kommer ofta hit och Pontus åker till Japan regelbundet och undervisar.

Samtidigt tycker Pontus att vi har mycket att lära av de österländska filosofierna.

– I Asien har man länge insett att tanke, själ och kropp hänger ihop. Alla träningsformer som kommer därifrån har detta med sig, oavsett om det är yoga eller karate.

Även när det gäller graderingen tycker Pontus att det finns ett feltänk bland många klubbar. Att bältets färg inte bara handlar om teknisk skicklighet.

– Det är en mental blockering hos människor att man bara ska kunna få en viss gradering om man kan utföra vissa moment. Men bältet är också en hedersgrad, en förtjänstmedalj, som man kan erhålla för att man är motiverad, dedikerad, kommer på alla träningar, anstränger sig.
 


1. När Maggan pluggade på annan ort gick hon in till den lokala klubben och frågade om hon fick vara med. ”Javisst! Välkommen!” ”Va? Det var jag som hade fördomar, inte dom.”  2. Pontus Johansson började träna judo när han var 13 år gammal.

Han ser budon som kultur snarare än idrott och tanken är att inom föreningen med jämna mellanrum prova på andra aktiviteter som har med Asien att göra, som till exempel kalligrafi, matlagning och origami.

– Vi vill uppleva asiatisk kultur. Det pratas för lite om kultur inom funktionshinderrörelsen. Drömmen är att hela föreningen kan åka till Japan någon dag.

För Maggan Johansson började allt när hon för många år sedan simmade i sam­ma klubb som Pontus, och såg att han helt plötsligt fått bättre balans.

– Jag blev nyfiken. Vad gör han som inte jag gör?
 


Clea tränar att ta sig fri från Maggan med karatetekniker som Gedanbarai och Sotouke.
 

När Pontus en dag sa att hon skulle komma och prova tvekade hon inte en sekund. Idag är hon hjälptränare med brunt bälte i karate och med möjlighet att ta svart bälte på söndag.

– Budo är träning för livet. Det är så allsidigt. Det gör balans och koordination bättre. Jag kan sparka mycket högre idag, jag kan gå i trappor lättare.

Att tränarna har egen erfarenhet och därmed blir förebilder, tror hon är en viktig pusselbit.

– En sjukgymnast kan läsa sig till saker, men har ingen egen erfarenhet av hur det känns i kroppen. Då är det lätt att under- eller överskatta.

Föreningen har ett nära samarbete med barnhabiliteringen i Sunderbyn, några mil bort, och sjukgymnasterna där säger att de ser att barnen gör framsteg tack vare budon.

– Dessutom erbjuder vi struktur, som är väldigt bra för vår målgrupp.

För inte så länge sedan var skolbarn från den närliggande skolan här och provade på budo.

– Särskoleklassen, som är regelbundna besökare här, skötte sig prickfritt. Men de andra barnen bara sprang runt.

– Efteråt tittade vi på varandra och sa: Vilka var det som var från särskolan egentligen?