”Chefer och handläggare borde göra uppror”
Myndigheter ska stödja personer som vill ha jobb. Men ofta gör de tvärtemot, enligt Marie Eklund. Hon har följt jobbjakten för flera personer med ADHD
För två år sedan hjälpte hon fyra unga personer med ADHD i kontakterna med handläggare inom arbetsförmedling, socialtjänst och vård.
Bemötandet var mycket blandat. Hon mötte handläggare som var engagerade och ambitiösa – men också de som var nonchalanta eller medvetet undvek att hjälpa till.
Hon jobbade intensivt för att de fyra arbetssökande skulle få rätt hjälp i form av boendestöd, lönebidrag, personligt biträde, coach och andra insatser.
Till slut lyckades hon vända utvecklingen för Maria, Jenny, Anna och Danne. Hon kunde glädja sig åt att de hade fått jobb eller åtminstone hade kommit betydligt närmare arbetslivet.
Marie Eklunds jobb bekostades av privatägda Misa, som ville få koll på hur stödet till personer med ADHD fungerar på arbetsmarknaden. Analysen blev klar under 2011 under namnet ”Myndighetslabyrinten”.
Rapportens namn avspeglar den viktigaste slutsatsen: Att myndigheterna i praktiken inte ger så mycket hjälp utan ofta försvårar, förvirrar och ibland förhindrar att personer med funktionsnedsättningar ska få jobb.
– Det var ett förtvivlans jobb att ta sig an de som ville komma vidare för att få jobb. Jag ägnade över 100 timmar åt att hjälpa dem att slåss med myndigheter, berättar Marie.
– Jag har sett hur handläggare på Arbetsförmedling och socialtjänst stenhårt värnat sina områden, av rädsla för förändringar och för att undvika göra fel. Och de handläggare som vill göra ett bra jobb är hårt pressade av ekonomi och att hela tiden redovisa resultat.
Marie klandrar inte handläggarna. Hon anser att det främst är strukturen som är felet.
– Det finns många handläggare med stora hjärtan, men de är chanslösa mot de kortsiktiga ekonomiska målen. Jag har också mött en del gamla handläggare som säger att de struntar i reglerna, ”nu gör jag som jag vill, de får skjuta mig”. Vi måste vara jätterädda om de handläggare som det går att jobba med, för de blir allt färre.
Marie undrar ibland hur det är möjligt för handläggare att vara en del i en så negativ utveckling, utan att göra uppror.
– Jag är själv gammal socionom och minns hur jag en gång uppmanades att förhala ärenden för att kommunen ville spara pengar. Då svarade jag att ”det kan du glömma, det gör jag aldrig”. Jag tog alla utredningar till nämndpolitikerna för att lägga ansvaret på rätt nivå.
– Varför skriks det inte? Vi har lämnat över till siffernissarna. Under tiden går folk under, säger Marie Eklund.
Men idag är tjänstemannakåren ofta tyst och viker ned sig, menar hon.
– När jag själv började jobba som socionom i Rinkeby 1980 så var vi minsann ingen tyst grupp. Vi såg till vad personen ifråga behövde för att komma på fötter. Nu avslås sådant som borde vara självklart. Eller så nonchalerar man behovet och undviker att fatta beslut. Då blir det inte heller möjligt att överklaga. Det leder till rättsosäkerhet.
Kan då handläggarna lösa problemen, om de bara vill och vågar?
Ja, Marie Eklund menar att handläggana själva kan göra mycket, även om det i grunden är strukturella problem. Tre faktorer är avgörande för att lyckas:
1. Bemötande från personer inom myndigheter har en avgörande betydelse. De måste tänka på sin maktposition.
2. Individen ska vara i centrum och myndigheterna ska samordna sitt stöd.
3. En enda kontaktperson ska ha ansvar för samordningen.
Det handlar alltså om att gå i samma riktning som föreslås av Funkautredningen från Cristina Husmark Pehrsson och metoderna i IPS, Individual Placement and Support.
IPS är en utveckling av Supported Employment. Metoderna utgår från individen och att man får det stöd som behövs för att snabbt få ett arbete och kunna behålla det. Fokus ligger på att snabbt hitta en anställning, inte bara praktik. Metoden ställer höga krav på egen motivation och drivkraft.
Marie är besviken på sin egen yrkeskår och facket, för att man inte agerar.
– Varför skriks det inte? Vi har lämnat över till siffernissarna. Under tiden går folk under. Det leder till höga sjukvårdskostnader och att många till och med tar livet av sig, det är effekter vi inte mäter.