Christoffer Lindhe: ”Proteser ska inte märkas”

– Proteser ska vara lika bra som riktiga armar och ben, säger Christoffer Lindhe som har bestämt sig för att bli utvecklingsingenjör. Föräldrakraft har talat med simstjärnan.

Om en bransch kunde le skulle hjälpmedelsbran­schen ha skäl att göra det. En sympatisk vinnarskalle vid namn Chris­­toffer Lind­he har bestämt sig för att vidareutbilda sig till utvecklingsingenjör. Målet är att ta aktiv del i produktutveckling, främst av nya hjälpmedel.
– Det är absolut det som jag vill syssla med. Det kan handla om att ta fram nya proteser, men även annat, säger han när Föräldrakraft når honom i Halmstad, där han bor i en studentlägenhet med sin flickvän.

Vad gör en utvecklings­ingen­­jör?
– Du blir en produktutvecklare, men som ingenjör, med fokus på att lösa prob­lem.
Vad en 20-åring målar upp för framtidsplaner är i vanliga fall av måttligt intresse för andra än de närmaste. Med Christoffer Lindhes yrkesval är det annorlunda. När han bestämt sig händer det saker, det har vi sett tidigare.

Före olyckan, som krossade hans två ben och slet av ena armen, var han som 18-åring en av Östergötlands bästa simmare. När han tog sig tillbaka till simhallen dröjde det inte länge innan resultaten kom. Snart hade han satt svenskt rekord, tagit plats i truppen till Para­lympics i Peking, där han kom att överträffa sina egna mål med två fjärdeplatser. 
När vi pratar med Chris­toffer Lindhe är det i sluttampen av vårterminen. .
– Jag bor i studentlägenhet, med eget kök och toa, i en korridor. Min flickvän har också flyttat hit nu. Hon är min personliga assistent också, och det funkar väldigt bra, säger han.

Hur hinner du med att kombinera simträning och studier?
– Jag tycker faktiskt att det är lättare att kombinera studier med simning på högskolan än på gymnasiet, där du har mer fasta tider. På högskolan har du mer eget ansvar och kan planera mer själv.

När bestämde du dig för att återuppta simningen?
– Cirka ett halvår efter olyckan. Jag började simma i rehabiliteringen. Efter­som jag hade simmat mycket innan kom jag snart in i det igen, säger han.
Han beskriver återkomsten till vattnet och simhallen som en aha-upplevelse.
– När jag kom ner i vattnet märkte jag nästan direkt att, aha, så här gör man. Att simma är nästan som att cykla, har man en gång lärt sig så finns det där, man vet hur man ska röra sig i vattnet. Det var någon som sa att det blir Paralympics nästa, och vi var några som skrattade, säger han.

Christoffer Lindhe var kort därpå med i en tävling i Malmö, och det gick ”fantastiskt direkt”, och sedan rullade det på.
– Jag är kanske den som gått snabbast in i landslaget, säger han.
Att simma utan en arm och två ben måste vara svårt, och mycket olikt hur det var att simma före olyckan, eller?
– Nej, det var väldigt likt, det är själva balansen i vattnet som är viktig, att du känner hur du ska röra dig, säger Chris­toffer Lindhe.
Att simningen blev en del av rehabiliteringen berodde inte bara på att Chris­toffer tidigare hade tävlingssimmat. 
– Det var svårt att träna alla muskler på något annat sätt, simning var ett självklart alternativ, säger han.
När Christoffer Lindhe väl bestämde sig för att återuppta tävlingssimmandet blev målet snart att komma med i landslaget.
– Jag ville också bli bäst i Sve­rige, och sedan förbättra mina tider. Därefter ville jag slå några konkurrenter som jag hade mött tidigare. Till slut ville jag med till Paralympics, och för att klara det var jag tvungen att tillhöra de tio bästa i världen, säger han.

Närmast väntar nu EM och VM, som går i Island respektive Brasi­lien i höst.
Dina framgångar har lett till stor uppmärksamhet. Hur påverkar det dig?
– Som idrottsman peppar det samtidigt som det ställer krav. Det är en bidragande orsak till att man orkar kämpa sig igenom träningen. Som privatperson tycker jag det är enklare om folk känner igen mig och om de vet vad jag varit igenom. Då blir det lättare att starta ett samtal, säger han.

Du säger i den film som visades inför Leva & Fungera att ”jag är samma person som förut, sedan kanske jag har ändrat vissa beteenden, men det är ju en del av mognadsfasen, så jag kanske hade varit samma person även utan olyckan”.
Tänker du ofta på hur olyckan kan ha påverkat dig som person?
– Det är klart att man funderat över det någon gång, men ofta, nej, säger Christoffer.

Du framstår i mina och många andras ögon som en smart och sympatisk kille som tycks klara det mesta. Händer det att du blir less på allting?
– Det blir jag då och då, självklart. Då försöker jag hitta inspiration, jag har många inspirationskällor. Redan kort efter olyckan hittade jag en förebild i USA, Canon Clapp. Han simmar också, men han är inte tävlingssimmare. Han tävlingsspringer med sina proteser, och han har ett handikapp som är identiskt med mitt. Jag har försökt få kontakt med honom, men inte lyckats. Det händer fortfarande att jag tittar på filmer och annat när han tränar.

Därtill finner Christoffer inspiration i tankarna på att försöka ta medalj i Para­lympics 2012, och i sina studier, vilka ska leda honom till ett yrke som är intimt kopplat till hans livssituation.
– Jag har ett personligt intresse av att klara av skolan. Jag vet att jag måste gå igenom det här nu, säger han.

Hur ser du på din möjlighet att motivera andra och vara en förebild?
– Det är någonting som kommit på vägen. När jag började rehabliteringen och återhämtningen var det för att jag ville tillbaka, det har visat sig att jag inspirerat andra. Folk har kommit fram i simhallar och förklarat att det jag gör betytt mycket för dem och först då har jag förstått att det faktiskt är så, säger han.

Kan du använda din position som uppmärksammad och omtyckt idrotts­man på andra sätt?
– Det hoppas jag. Jag har börjat med föreläsningar. Jag föreläser bland annat för Banverket och dess satsning Säker järnväg. Jag tror att budskapet går fram när jag talar, eftersom jag är en ganska offentlig person nu.

Vad vill du hälsa barn, ungdomar och föräldrar som läser det här och kanske funderar på att börja idrotta?
– Har man ett intresse för något så ska man satsa på det. Det går oftast vägen om man har ett stort intresse.

På din hemsida finns 14 företag, som alla sponsrar dig. Har du aktivt jagat sponsorer?
– Jag har ringt runt och fixat allihopa själv. Nu börjar jag få fler sponsorer, men nu har jag en sportagent som sköter det, för det tar mycket tid. Företagen på hemsidan är nästan alla Ulricehamns­företag. Nu har jag ett avtal med Frö­sunda LSS, och det är därigenom jag har en agent. Jag har också startat ett föreläsningsföretag, säger han.

Kan du leva på ditt idrottande nu?
– Föreläsningsbiten finansierar idrotten, och den biten går att utveckla, men  just nu hinner jag inte det.
Du beskrivs ofta som en tävlingsmänniska, stämmer den bilden?
– Ja, den passar bra, jag är ganska dålig förlorare och jag gillar att tävla om det mesta. Jag ger allt för att vinna, och vinner jag inte är jag inte lika glad längre, säger han.

Ett halvår efter olyckan tog det slut mellan Christoffer och hans förra flickvän. Försommaren året därefter träffade han sin nuvarande flickvän Martina, och det skedde när han var ute med några kompisar. Vännerna brukar hjälpa honom att ta sig in och fram på ställen som långt ifrån alltid är handikappanpassade.
– Ofta när man är ute är det väldigt dåligt anpassat. De hjälper mig. Det går inte att komma in på annat sätt. Vän­ner­na lyfter med mig om det behövs.
Om fem-tio år hoppas Christoffer att utvecklingen ska ha gått framåt så mycket att han i stort sett kan göra allt som han gjorde före olyckan.
– Jag hoppas att protes-armar och protes-ben ska vara lika bra som riktiga ben och armar, säger han.