Dags att sluta skämmas?

I över 30 år har jag arbetat med min hobby som yrke. Oftast har arbetet varit en stor glädje och jag har verkligen känt mig privilegierad som har kunnat livnära mig på mitt främsta intresse.

Att skapa sagor och berättelser med hjälp av lekfullhet och entusiasm har oftast varit en process utan några större motstånd. Kreativiteten har många gånger varit ett sätt att orka med andra svårigheter i tillvaron. Glädjen att skapa har varit en ynnest som jag är oerhört tacksam över.

Efter att min son gick bort i mars i år så inträffade någonting nytt. Sorgen och saknaden orsakade en betydande svårighet att finna inspiration och lust i mitt skapande.

Det gick helt enkelt inte längre att sitta och hitta på roliga sagor på samma sätt som tidigare. Skapandet kändes inte längre lika lustfyllt.

Jag insåg att jag behövde sjukskriva mig.

För det första så var det inte någon enkel sak att veta hur jag skulle göra en sådan sak efter 30 års intensivt arbete. Att kontakta försäkringskassan och fråga hur man gör för att kunna sjukskriva sig var en ovanligt bisarr situation. Jag hade verkligen ingen aning om hur man skulle göra!

Det andra som jag snabbt upptäckte var min egen skam som följde med insikten om behovet av sjukskrivning.

Ska jag verkligen behöva en sjukskrivning från ett yrke som jag själv har skapat genom ren glädje och inspiration?

Känslan av att nedstämdhet och sorg inte riktigt kunde räknas som ett sjukdomstillstånd drabbade mig. Jag kände en stor osäkerhet inför om jag vågade se mig själv som sjuk och det gjorde sakerna ännu mer svårhanterliga.

Skammen som omgärdar ett tillstånd av sorg är svårt att prata om i vårt samhälle. Det finns vissa kollektiva idéer som vårt samhälle bär på, som är svåra att stå sårbar inför.

Alla de saker som jag tyckte att omvärlden begärde av mig var svåra att hantera. Alla de saker jag ”borde” och ”skulle klara av” gjorde skammen
ännu djupare.

Som människa ska man orka. Man ska klara av att gå upp varje dag och orka gå till sitt arbete och hantera de svårigheter som kommer i ens väg utan att låta det påverka en det minsta.

Men det är ju inte alltid så som livet inträffar.

Ibland orkar man inte vara stark och ha massor av lust och inspiration.

Ibland behöver man få bryta ihop i en liten blöt fläck, för att därefter långsamt ta sig själv samman och försöka ställa sig upp igen.

Det man behöver allra mest just då är förståelse och sympati. Inte fördömanden och frätande skamkänslor från sig själv eller sin omgivning.

Att vara svag är inte att vara en dålig människa. Det är en början på att återigen bli stark.

Det är viktigt att våga erkänna att man inte orkar allting. Det är viktigt att ta hand om sig själv i svåra stunder. För om det är en sak som jag kommit fram till under den här tiden, så är det att – ibland är det omänskligt att vara människa.

Att vara människa innebär både ljusa och mörka dagar. Både svårigheter och glädje ska passera i en människas liv. Oavsett hur smärtsam den mest dystra perioden i livet än är, så vet de flesta av oss att på andra sidan av den pendeln så väntar ny glädje, inspiration och kärlek.

Livet kommer aldrig att bli det samma igen. Det är förändrat, och det är något jag måste lära mig att leva med. Men jag tror att det kommer ta tid.

Därför är det viktigt att vi slutar slå på oss själva när vår ork inte längre är som den en gång var. När vi inser att livets skuggsidor kan få vara ett sätt för oss människor att vila och samla kraft och inte genast söka efter en flyktväg från alla besvärliga känslor.

Medmänsklighet och empati. Där finns nycklarna till ett samhälle som snabbare tar hand om de av oss som drabbas av svårigheter och som inget hellre önskar än att återigen få komma tillbaka med ny glädje och inspiration till livet som vi vet väntar där utanför.