Därför är självbestämmandet i LSS så jobbigt

Denna text är ett utdrag ur Bengt Westerbergs nya bok ”Westerbergeffekten” på förlaget Fri tanke.

Personer med funktionsnedsättning är inte indelade efter myndighetsgränser eller lagparagrafer – de är helheter. Därför måste myndigheterna samverka för att ge ett så optimalt stöd som möjligt. Där finns det i dag stora brister. Myndigheterna handlar ofta i stuprör och försöker gärna skjuta över ansvaret på varandra.

Som skattebetalare betalar jag varje år in några tusenlappar som är avsedda för personer med funktionsnedsättning. Min önskan är att pengarna ska nå fram till de behövande. Men de kanaliseras genom olika myndigheter. Och dessa myndigheter slåss om att slippa betala. Risken är att den som behöver stöd hamnar mellan stolarna. Så får det inte vara. Myndighetssamverkan måste bli bättre.

Viktig drivkraft

Så till rättssäkerheten. Som jag har berättat var självbestämmandet en viktig drivkraft för Vilhelm Ekensteen, Adolf Ratzka och andra när de drev assistanskravet. De vill som andra bestämma över sina liv. Den ambitionen kommer också till uttryck i LSS. I lagens 6 § står det att »Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges«.

I den politiska världen och i myndighetsvärlden har man ofta problem med självbestämmandet. Hur ska vi, frågar de sig, kunna mäta vad som gäller om människor bestämmer olika? De kan väl inte få bestämma hur mycket insatser de ska få, då finns det ju ingen gräns? Den typen av invändningar återkommer. Och ibland, när man inte vill låta alltför negativ, säger man att striktare kriterier behövs just för att öka rätts- säkerheten, för att försäkra att lika fall behandlas lika.

Läs även: LSS-skolan 13: Självbestämmande

Leva som andra

Låt mig börja med det sistnämnda argumentet. Situationen för personer med funktionsnedsättning skiljer sig från fall till fall. Det blir därför lätt fel om man använder enkla kriterier. Målen i LSS, liksom i annan välfärdslagstiftning, handlar om att den enskilde ska få goda levnadsvillkor och kunna leva som andra. Personer med funktionsnedsättningar vill, precis som andra, leva olika liv, och de funktionsnedsättningar som ska kompenseras ser olika ut från individ till individ. Därför är det, som jag nämnde tidigare, angeläget att mål och kriterier inte är för specifika utan att det finns ett handlingsutrymme och att insatser kan anpassas till individens behov.

Hur ska man då se på rättssäkerheten i sammanhanget? Den traditionella rättsstaten växte fram som en reaktion mot den ofta godtyckliga maktutövning som präglade gamla feodala samhällen. I rättsstaten ska finnas väl utvecklade rättsnormer som binder inte bara styrda utan också styrande. Rättsstaten präglas av fri- och rättigheter för enskilda och en begränsning av statens makt. Självständiga domstolar har att döma enligt lagarna, vilket begränsar riskerna för godtycke.

Det innebär att domar är förutsebara, men också att det är viktigare att normerna tillämpas på ett korrekt sätt än vilka konsekvenserna blir. Det kallas normrationalitet.

Staten kan lösa problem

För välfärdsstaten gäller en delvis annan logik. Den syftar till att motverka samhälleliga missförhållanden och bygger på tanken att »staten« kan bidra till att lösa sociala problem. Här handlar det alltså inte om att begränsa statens makt utan om att använda den till individernas fromma. Normerna ersätts av en strävan efter mål och resultat. Rättstillämpningen ska präglas av målrationalitet snarare än normrationalitet och konsekvenserna av besluten blir ett viktigt mått på måluppfyllelsen. Det förutsätter en betydande flexibilitet i insatser. Individer måste, som jag nämnde, behandlas olika därför att behoven varierar. Det tenderar att minska förutsägbarheten i besluten.

Professor Håkan Gustafsson diskuterade i sin doktorsavhandling Rättens polyvalens dessa frågor. Han menar att det finns tre rättssäkerhetsaspekter som måste beaktas vid tillämpningen av till exempel LSS. Det följande är i hög grad inspirerat av hans tankar.

Rättssäkerhet

Formell rättssäkerhet förutsätter bland annat att beslut är grundade i lag. Myndigheterna har att utgå från de mål som återfinns i lagen och ska visa objektivitet i sina bedömningar. Den formella rättssäkerheten ställer också krav på processuella regler inklusive rätten att genom överklagande få beslut prövade i flera instanser. För att en sådan överprövning ska kunna ske på ett rationellt sätt förutsätts en tillförlitlig dokumentation.

Formell rättssäkerhet kräver också att lika fall behandlas lika, men det kan ofta vara komplicerat att veta vilka fall som är lika. Däremot kräver den att samma fall behandlas lika, det vill säga att en person som flyttar över en kommungräns eller motsvarande inte ska riskera att behandlas sämre.

Materiell rättssäkerhet handlar om resultatet av insatserna. Den utgår från de i lagen angivna målen. Det är viktigt att prövningen sker utifrån individens behov. Enkla kriterier av det slag som många handläggare önskar innebär en standardisering, det vill säga anpassning till genomsnittsmänniskor. Det riskerar att minska möjligheterna till individuell anpassning och därmed försvåra måluppfyllelsen.

Insatserna måste i stället kunna variera från individ till individ, vilket i praktiken kan leda till olika behandling. Konsekvenserna, resultatet, av beslutet måste beaktas eftersom det är de som avgör om lagens mål uppfylls eller inte.

Skydd mot förmynderi

Social rättssäkerhet handlar om att säkerställa att inte den tendens till förmynderi som kan finnas i välfärdsstaten tar överhanden. För att undvika maktmissbruk krävs att den enskildes integritet respekteras, vilket förutsätter att politiker, professionella och brukare är likvärdiga parter och att den enskilde i frågor, som rör hen, har ett stort mått av självbestämmande. Det är i första hand den enskilde som måste bedöma om målen nås eller inte.

Den oro som många tycks hysa när det gäller att ge förmånstagare, till exempel personer med grava funktionsnedsättningar, medbestämmande över insatserna är att de ska begära för mycket. Det kan inte uteslutas att det finns individer som gör det. Till sist är det dock alltid den offentliga företrädaren som avgör vad som är rimligt eller inte.

Men själva utgångspunkten, att de alltid begär för mycket, kan ifrågasättas. Det finns forskning som visar att många ser till exempel assistans som ett nödvändigt ont som de inte kan vara utan. Jag har tidigare återgett några uttalanden från Bengt Lindqvists sida som jag har varit kritisk mot. Låt mig därför återge ett där jag tycker att han uttryckte sig ovanligt väl och som speglar hans välkända engagemang.

Möter misstro

Det återfinns i ett betänkande från den statliga Bemötandeutredningen, som han gjorde i slutet av nittiotalet:

”De flesta människor ber inte om mer hjälp än de behöver. Nästan ingen tycker om att begära hjälp från samhället, och ser inte heller någon glädje i att ha fler hjälpmedel, mer assistans eller hemtjänst än de behöver. Den hjälp man ber om anser man sig verkligen behöva. Det handlar inte om att få ett bekvämare och behagligare liv än andra, utan om att få stöd, service, hjälpmedel, anpassning och annat som kan bidra till att göra livet bättre, mer likt det som människor utan funktionshinder kan leva. Därför berättar så många om hur förödmjukande det känns att få nej. Det upplevt dåliga bemötandet ligger i att människor känner sig misstrodda och misstänkta att vilja skaffa sig favörer.”

Om boken

I september 2020 släpptes Bengt Westerbers bok ”Westerbergeffekten” på Fri tanke. Westerberg har varit partiledare för Folkpartiet (i valet 1985 fördubblades partiets väljarstöd) och socialminister. Han kallas ofta pappa till LSS-lagstiftningen och pappamånaden.