De fick ett kooperativ av sina mammor

Britt Nedestam och Lena Svensk träffades första gången för två år sedan. 18 månader senare kunde deras söner Erik och Hampus flytta in i ett nytt bostadskooperativ. Så här gick det till när Britt och Lena träffades, bestämde sig för att skapa ett helt nytt boende, planerade och genomförde hela projektet.

De träffades och insåg att de kunde göra något bra tillsammans. 18 månader senare kunde deras respektive söner flytta in i ett sprillans nytt  och väl anpassat boendekooperativ.
– Det viktiga var att våra söner skulle trivas. Eftersom vi inte kände varandra sedan tidigare såg vi till att träffas. Och det visade sig att våra söner passade bra ihop, berättar Britt Nedestam.
Britt är mamma till Erik Nedestam, 25 år, som har en grav utvecklingsstörning.

Det var hon som tillsammans med Lena Svensk, mamma till Hampus, 20, fick allting att hända.
Båda var missnöjda med den boendesituation deras söner hade och därför började de leta efter andra boendealternativ. Britt Nedestam annonserade efter andra föräldrar som hon kunde samarbeta med, men det gick trögt. Hon började leta efter en lägenhet där Erik kunde bo på egen hand med assistenter.

– Men när möjligheten till ett kooperativ dök upp var det mycket bättre. Nu har Erik dels tryggheten med assistenter som finns två dörrar bort, dels en granne som han tycker om att umgås med. Vi har alla stöd av varandra och vi har personal som vi vet är intresserade av att pojkarna ska må bra.

Ville samma sak
Men hur får man saker att hända så här snabbt och smidigt?
– Första gången vi träffades var på ett möte om GIL:s boendeprojekt i april 2008. Vi upptäckte att vi ville samma sak, men att vi behövde tid att prata igenom ordentligt. Vi bokade helt enkelt en dygns­lång konferens. Vi satt och pratade nästan hela dygnet!
Lite var redan förberett genom kontakter med Coompanion, en organisation för kooperativ, men under detta dygn hann Britt och Lena både skriva förslag på stadgar för ett kooperativ och handlingsplan.
– Först på handlingsplanen stod att kontakta Härryda kommuns socialchef och plan- och byggchef för att berätta om planerna. Det tog bara ett par dagar innan vi blev kallade till ett möte, berättar Britt.

Kommunen ställde krav
Det var lätt att hitta ett intresserat privat byggbolag, som kunde ordna ett mer eller mindre skräddarsytt bostadshus.
– De ville köpa mark för att bygga villor och kommunen ställde krav på att de även skulle bygga hyreshus.
Britt, Lena och deras söner fick välja mellan ett radhus med tre lägenheter eller en tvåvåningshus. Det blev radhuslösningen som de föll för.
– Allt gick bara så jättebra. Vi åkte och tittade på området, som då bara var skog, men det låg jättefint, nära till en busshållplats och på gångavstånd till centrum.

Anpassat från start
– Byggföretaget var väldigt tillmötesgående och gjorde ändringar i byggnadsritningarna, så att handikappanpassningar kunde göras direkt utan att behöva göra om något. Badrummen blev större, takliftar sattes in direkt och durkplåt sattes utmed väggarna för att det inte ska bli märken när man kör på dem med rullstol. När man gör om något gammalt blir det nästan alltid halvdant, men här blev det både praktiskt och snyggt.
– Drömmen är ju att den som bygger ett hus redan från början tar reda på om någon som har funktionsnedsättning ska bo där och gör anpassningar från start. Det underlättade att Härryda kommun lovade återställa lägenheten ifall det blir så att Erik och Hampus flyttar därifrån.

Kunde varit större
Men nu, när det har gått en tid, kanske ni har kommit på något som ändå saknas?
– Det hade inte gjort något om lägenheterna varit lite större. Eftersom Erik har både elrullstol och vanlig rullstol kan det bli lite trångt med 49 kvm, å andra sidan är det en bra planlösning.
En viktig roll i genomförandet har politikerna i Härryda spelat. Ordföranden i den sociala beredningen, Evalotta Liljen­zin deltog i det första mötet som GIL:s  bo­en­de­projekt arrangerade. Evalotta har blivit lite som en fadder för Duetten. En annan fadder är Elaine Johansson, vars dotter bor i ett kooperativ i Mölndal.

Stor hjälp
– Elaine har hjälpt oss med att utforma assistansen på ett bra sätt. Det är viktigt att inte bara ha unga assistenter utan att ha varierande åldrar och en blandning av killar och tjejer. Just nu är den yngsta 19 år och den äldsta 56 år. Hampus har 14 assistenter, några med enbart nattjänstgöring eftersom Hampus har vaken natt. Erik har än så länge bara fyra assistenter. I deras tjänster ingår sovande jour.
Eriks assistenter arbetar varannan helg, medan Hampus assistenter arbetar var tredje helg. Ingen har 100 procent tjänstgöring men går upp i tjänst när en kollega är sjuk. GIL sköter all administration och utbildning av assistenterna. Eriks assistenter har var sitt ansvarsområde; träning och hjälpmedel, läkarbesök och sjukvård, bil och transporter samt ekonomi.

Fler än två
Till en början hade Britt tänkt sig ett koope­rativ med fler än två hyresgäster, men eftersom Erik och Hampus verkar trivas ihop är hon väldigt nöjd.
En tänkbar nackdel med ett boendekooperativ som är så litet är utsattheten om någon assistent blir sjuk.
– Det är sårbart om någon annan samtidigt har semester. Så är det den här veckan. Då blir det kris. Nu på lördag har jag en ny timvikarie som ska skolas in, men hon kan inte rycka in förrän hon blivit inskolad, berättar Britt.
– Om man ska ha det så här är det svårt att jobba heltid och själv har jag ett halvtidsjobb som lärare. Min rektor har varit tillmötesgående och lät mig ta ut kompledigt vid terminsstarten som sammanföll med kooperativets inflyttning!
På resten av sin tid skriver Britt Nede­stam barndeckare och faktaböcker, bland annat om läsning för barn med utvecklingsstörning. Dessutom medverkar hon i ett par olika tidskrifter, Social­pedagogik och Slöjdforum.
I augusti 2009 flyttade Erik och Ham­pus in i den nya, trygga radhuslängan i Mölnlycke.
Men därmed inte sagt att projektet är avslutat för mammorna. Nu hoppas man kunna vidareutveckla Duetten med olika kulturarrangemang.
– Vi har planer på lördagsbad i en hyrd bassäng, danskurser och andra aktiviteter. Vi har även sökt pengar till att skapa ett upplevelserum i mittenlägenheten.
– Alla behöver inte bo på kooperativet för att delta, utan kooperativet kan ha medlemmar som bara är med på aktiviteterna, säger Britt Nedestam.

Drivkraft
Varför gör ni denna breda satsning på aktiviteter?
– För att killarna ska få ett rikare socialt liv.
Men redan idag har både Erik och Hampus en mängd olika aktiviteter.
– Hampus deltar i en del aktiviteter på daglig verksamhet, bland annat musik en dag i veckan. Erik är där flera dagar i veckan, men nu ska han börja rida tillsammans med sina assistenter, så då blir det en dag mindre på daglig verksamhet. Båda har kommunikationsundervisning på särvux och gillar att åka och bada. Hampus tycker om att dansa rullstolsdans medan Erik är mer förtjust i att lyssna på musik.

Tar mycket tid
Vad tycker du idag om de motgångar och framgångar som projektet inneburit?
– Det dyker upp praktiska problem som måste lösas hela tiden. Under hela den första månaden fick pojkarna ingen post. Posten lagrades på brevbärarexpeditionen för ingen visste att de hade flyttat in. Och det tog två månader innan bredbandet fungerade.
– Det har tagit och tar fortfarande myc­ket tid, men det är värt det när vi ser hur bra våra söner mår. Det som fortfarande är lite tråkigt är att det inte har flyttat in så många i husen runt omkring. Däremot är det många byggmaskiner att titta på.