De var pionjärerna

”Vi var alla barn av 68-rörelsen. Nu satt vi och diskuterade hur vi skulle tjäna pengar på dem som sökte vår hjälp.”

 

1991 var situationen så osäker inom omsorgen att Arne Prembäck och hans kollegor kände att de inte hade något att förlora på att starta eget. Här bjuder vi på en exklusiv förhandstitt i boken ”Historien om Bosse” som lanseras den 3 oktober.

Hos vår huvudman, Omsorgsnämnden, började man under början av 1990-talet planera för en väntad kommunalisering av omsorgerna. Nya ekonomiska styrsystem infördes och en översyn av habiliteringen påbörjades. Samtidigt växte kraven inom landstinget på att verksamheter skulle avknoppas, det vill säga att personal skulle ta över den egna verksamheten.
I den osäkra situation som rådde kände vi att vi inte hade något att förlora på en sådan avknoppning. I slutet av 1991 anmälde vi oss till Omsorgsnämndens s.k. Pionjärprojekt vars syfte var att stödja övergången till självständigare driftsformer, i första hand i syfte att skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö. Medel till projektet hade nämnden fått från Arbetarskyddsstyrelsen och det skulle följas av forskare på Arbetslivscentrum.

Den centrala omsorgsförvaltningen sökte 30 basenheter som var intresserade av att delta i det tvååriga projektet. I efterhand fick jag höra att vi var den första enheten som anmälde sig.

Omsorgsdirektören Eva Frunk-Lind skrev i tidningen ”Att vara Pionjär”:

Se möjligheterna – inte problemen – det är en uppmaning som vi alla kan ha glädje av inför de förändringar som nu sker inom omsorgsnämnden. De enheter som är med i projektet kommer att övergå till nya driftsformer – få en mer självständig roll i förhållande till politiker och förvaltning. Samtidigt kommer också kraven på effektivitet och prioriteringar. Kraven är således höga, men möjligheterna till en spännande utveckling är ändå många.

På BOSSE fördes diskussionen om vem, vid sidan av mig, som skulle gå utbildningen, som omfattade totalt 15 dagar varav sex i internatform. Flera var intresserade, men jag bestämde mig tidigt för att jag ville ha med mig Kerstin Fosselius då jag trodde hon skulle passa för uppdraget och att jag gillade att arbeta med Kerstin. Och så blev det.
Första kurstillfället var den 2 april 1992. Det var två spända och förväntansfulla kursdeltagare som tog plats i föreläsningssalen. Huvudansvarig för kursen var Ingvar Nilsson, nationalekonom, gruppterapeut och konsult, med egen firma och till sin hjälp hade han Barbro Nystedt, vårdlärare, som hade arbetat i projekt med unga inom psykiatrin, och Eva Lundmark, som hade arbetat inom psykiatrin.

När Kerstin och jag gick därifrån minns jag att Kerstin sa. ”Ja inte visste jag att vi skulle arbeta som förändringsledare på BOSSE – men det är tydligen det vi ska göra.”
Kursen pågick under drygt ett år och avslutades i maj 2003. Exempel på ämnesområden som togs upp var:

• Begreppet nya verksamhetsformer
• Vad innebär det att starta och leda ett projekt
• Förändringsanalys
• Från idé till start – teori och praktik
• Förändringssituationen i offentlig sektor
• Beställare och utförare – köp och sälj
• Mål, visioner, affärsidé och värderingar
• Projektledarrollen
• Personalinitiativ och människosyn
• Ledarskap och omvärldsanalys
• Val av företagsform
• Innebörden av att bli företagare, att driva ett företag
• Förhandling, att sluta avtal
• Att marknadsföra sig

Parallellt med kursen fick vi på BOSSE tillgång till en rådgivare på 50 timmar. Rådgivarens uppgift var att till personalen förmedla samma kunskapsområden som i pionjärutbildningen, men ur ett processperspektiv. Vår rådgivare hette Håkan Fanger, som hade ett förflutet som vägledare och rådgivare. Han hade varit med och startat arbetskooperativet Mediahanden, som arbetade med bland annat videoproduktion, och hade också arbetat med hälsocentralen AKKA, känd som en av de första avknoppade vårdcentralerna i Stockholms läns landsting.
Målet med Pionjärprojektet var att deltagarna skulle få en djup kunskap om olika driftformer och utifrån den få förutsättningar att på ett realistiskt sätt fatta beslut om i vilken form verksamheten fortsättningsvis skulle bedrivas.

Pionjärprojektet föranledde många, långa och engagerade diskussioner på BOSSE. Så gott som alla som arbetade hos oss var barn av ”1968-rörelsen.” Nu satt vi och diskuterade hur vi skulle kunna ”tjäna pengar” på dem som sökte vår hjälp. Till en början kändes det märkligt, men efter hand förlikade vi oss med tanken och insåg att verksamheten skulle förbli skattefinansierad. Vi accepterade idén att vi skulle starta företag. Det var både tårar och skratt, men också en del hårda ord i den process som Pionjärprojektet ledde oss in i. Jag minns när vi fick besök av Mia Garphult, VD på Framnäs skola och terapicenter.  De hade redan knoppat av från landstinget och hon sa att deras erfarenhet av arbetet var att det handlade om ”90 procent transpiration och inspiration och 10 procent kunskap om olika företagsformer”. Arbetet med Pionjärprojektet tog mycket tid, men vi kände hur vi hela tiden flyttade fram positionerna.

Vi hade förmånen att kunna styra när våra verksamhetsdeltagare skulle komma på besök, vilket innebar att vi hade möjligheter att sätta av tid för diskussioner till skillnad från många andra verksamheter, t.ex. dagcenter och gruppbostäder, där de hela tiden hade brukarna på plats.

Kring årsskiftet 1992/1993 skickade vi in en begäran till västra omsorgsområdet om att få bilda en intraprenad. Det hade föregåtts av ingående diskussioner som slutade med att vi hade dragit en linje i vår korridor där var och en som ville vara med i intraprenaden fick passera linjen. Det gjorde samtliga tio anställda. Svaret från förvaltningen kom omgående genom ett telefonsamtal från omsorgschefen Stellan Hellqvist: ”Här ska vi inte leka affär utan här ska vi ha affär på riktigt”.  I klartext betydde det att vi måste knoppa av på riktigt, det vill säga bilda ett företag och teckna ett affärsmässigt avtal med västra omsorgsområdet.

Med finansiering från Pionjärprojektet fick vi under en veckas tid i april 1993 möjlighet att arbeta med frågorna om avknoppning och vilken organisationsform vi skulle välja. Vi valde att förlägga diskussionerna till hotell Årevidden då vi ville vara på ett tillgängligt hotell. Under en hel vecka fick vi chansen att fördjupa oss i frågor om affärsidé och bolagsform. I de fortsatta diskussionerna under våren stod det ganska snart klart att vi ville bilda en ekonomisk förening. Det kändes naturligt. Aktiebolagsformen hade en negativ laddning och kopplingen till att tjäna pengar var alltför stark, stiftelseformen kändes för komplicerad.

Diskussionerna fortsatte på planeringsdagarna den 10–12 maj ute på Marholmens kurs- och konferenscenter och den 12 maj kl. 15.34 beslutade vi enhälligt att vi skulle bilda en ekonomisk förening. Vi beslutade också om några regler som skulle gälla i föreningen vid eventuell uppsägning:
• Eventuell anställning i Huvudstaprojektet skulle räknas in i anställningstiden.
• S amtliga anställda skulle gå ner i tid om neddragningar på övriga driftkostnader inte var tillräckliga för att förhindra konkurs.
•  Sist in först ut.

Vi beslutade också att ålder skulle vara den enda variabeln som skulle påverka lönen för konsulenterna och att högsta lön skulle uppnås vid 30 års ålder. Vår konsult Håkan Fanger, som var med oss dag två och tre, rekommenderade oss att gå ut lågt när det gällde lönenivå för att eventuellt ta ut en del i efterskott.

Att vi skulle heta BOSSE var vi helt överens om, men sedan? Vi genomförde en namnförslagstävling och namnet blev till slut BOSSE – Råd, Stöd & Kunskapscenter. BOSSE för att det var vi kända som, Råd och Stöd för att det var en av insatserna i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som just hade beslutats i riksdagen, och för att det var det vi skulle arbeta med, Kunskapscenter för att det fördes ingående diskussioner om kunskapscenter i förarbetena till LSS. Det vinnande förslaget hade lämnats in av Peter Stark.

På den konstituerande föreningsstämman den 25 oktober 1993 valdes Kerstin Fosselius enhälligt till föreningens första ordförande.  Till vice ordförande valdes Peter Stark. Kassör blev Kenneth Gelotte och sekreterare Eva Remnert. Jag utsågs av styrelsen till verksamhetsledare. Det beslutades också att samtliga anställda/medlemmar skulle ingå i styrelsen. Den ekonomiska insatsen bestämdes till 1 krona per medlem. Föreningens egna kapital vid bildandet blev således 11 kronor. Dessutom skulle vi tillsammans bekosta registreringsavgiften på 1 100 kronor. De föreslagna stadgarna antogs. Det bestämdes att ansökan om medlemskap kunde ske tidigast efter sex månaders anställning.

Förhandlingar med landstinget inför avknoppning
Redan efter sommaren 1993 hade förhandlingarna med västra omsorgsområdet inletts. Birgitta Andersson och jag fick i uppdrag att förhandla för BOSSE:s räkning. Västra omsorgsområdet representerades av ekonomichef Birgitta Löfgren. Vi hade inför förhandlingarna, med hjälp av Håkan Fanger, räknat på ekonomin och diskuterat vår affärsidé. Vi kände att vi var väl förberedda när vi satte oss vid förhandlingsbordet och vi visste vad vi ville få ut.  Förvaltningen hade också press på sig att 20 procent av basenheterna skulle knoppa av senast 1994. Det underlättade förhandlingarna för vår del. Efter att ha träffats vid sex tillfällen undertecknade vi den 20 december 1993 högtidligt avtalet i västra omsorgsförvaltningens lokaler i Stadshagen.

 

BOSSE IDAG

Namn: Bosse Råd Stöd & Kunskapscentrum
Omsättning: 10 mkr
Resultat: 75 000 kr
Anställda: 17
Ägare: De anställda äger genom ekonomisk förening
Verksamhet: Hjälper årligen drygt 600 personer med funktionsnedsättning, främst rörelsehindrade, i en mängd vardagsfrågor som rör personlig assistans, bostad, utbildning och arbete.
Webb: www.bosse-kunskapscenter.se