De visar vägen för basket-Sverige

Dövbasketlandslagets seger i Deaflympics 2009 var inget mindre än en bragd. Föräldrakraft har träffat två av tjejerna bakom det svenska basketundret, veteranen Johanna Karmgård och nytillskottet Sofia Lindevall.

Det är alltid ett vågspel att jämföra prestationer mellan idrotter. Utom allt tvivel står dock att det svenska dövbasketlandslagets seger i Deaflympics i Taipei i Taiwan förra året var en bragd av stora mått. Efter fyra raka finalförluster kom revanschen och den efterlängtade segern. För första gången hade ett svenskt basketlandslag besegrat ett amerikanskt.

Men segern har inte gett det eko i idrottsvärlden som Johanna Karmgård, och sannolikt många andra i basket-Sverige, hoppats på. Laget var en av fyra som nominerades till årets idrottare med funktionsnedsättning 2009, men nådde inte ända fram.
– Vi vann inte priset vid idrottsgalan, vi har slagit USA som är ett basketland, det är stort. Men juryn verkade inte fatta det, det var mycket tråkigt, säger hon.

Nyckelspelare och veteran
Johanna Karmgård har spelat basket sedan hon var 11 år, nu är hon 30 och en av veteranerna i landslaget.
– Christian Boklund fick mig att börja med basket, trots att jag var intresserad av andra idrotter också. Han har ju ett stort baskethjärta och satsade mycket tid med oss, så det blev basket till slut. Och så visste jag att det fanns EM, VM och Deaflympics, sådana tävlingar lockade då man var liten. Om Christian inte fanns skulle det inte finnas ett starkt dövlandslag idag, säger hon.

Christian Boklund var med på Deaflympics som ledare och hans betydelse för spelarna, och dövbasketen, bekräftar även Sofia Lindevall, som var med på prova på-basket efter skolan.
– Christian körde prova på-basket varje onsdag. Jag provade och tyckte det var kul, sedan dess har jag fortsatt att spela. Christian betyder mycket för svensk dövbasket, utan honom hade jag inte kommit så här långt, säger hon.

En större grupp döva
Basketen hade fått fäste bland en större grupp döva. Där fanns kompisarna, ledarna och det egna första språket, teckenspråket.
– Jag har testat fotboll, ishockey och innebandy, men det blev basket till slut därför att där fick jag spela med mina döva kompisar i IK Hephata. Det kändes tryggare med mina egna döva kompisar och med Christian och andra döva coacher eftersom vårt första språk är teckenspråk, säger Johanna Karmgård.

Tjejerna i dambasketlandslaget tränar dagligen när det närmar sig större tävlingar och mästerskap. Men det är matcherna som är allra roligast.
– Träning är också kul om man tävlar mot varandra i laget, det kan vara skotttävling eller fem mot fem. Man är ju en tävlingsmänniska så tävla är alltid roligast, säger Johanna Karmgård.

Inför Deaflympics uttryckte du dig rätt självsäkert och kaxigt i tidningen Dövsport. Hade ni ett bättre lag ifjol än under tidigare Deaflympics, när ni kommit tvåa?
– Ja, det tycker jag, vi har haft samma startfemma i flera år nu, men vad som var extra vid senaste Deaflympics var att vi använde oss av sju spelare. De nya spelarna som kom in på planen, som till exempel Sofia som har imponerat mycket, var orädda och gjorde sina jobb och det betydde mycket för oss, säger Johanna Karmgård.

Framgångsrik mix
Kombinationen av gammalt och ungt, ett förbättrat försvarsspel och ett sammanhållet lag där alla kämpade för varandra, blev ett vinnande koncept.
– Vi hade en skön harmoni i laget, det var otroligt viktigt. När man spelar i ett lag umgås man med varandra mycket under träningar, matcher och läger, och vi bor  tillsammans rätt länge då vi tävlar. Det gör att det kan uppstå konflikter. Men just i Taipei var stämningen i laget jättebra och det kändes bara så rätt, säger Johanna Karmgård.
– Vi är vinnarskallar och kämpar tills allt är över, vi ger aldrig upp utan tar revansch. De andra länderna har långa spelare men vi har alltid varit korta, men det hindrar inte oss. Vi är snabba och spelar smart och vi peppar varandra riktigt bra, säger Sofia Lindevall, en av de yngre spelarna i laget.
 

När hade du på känn att ni skulle nå ända fram till guld?
– På finalmorgonen då jag vaknade och tänkte att nu tar vi guldet. Jag har aldrig sovit så bra inför tidigare finaler som den här gåmgen, säger Johanna Karmgård.
Nu hoppas hon att segern ska ge ringar på vattnet och att det sporrar många andra som vill satsa på basket. Det finns några bra unga spelare, men jag vet inte om de håller sig till seniorbasket, men det hoppas jag verkligen, säger Johanna Karmgård.

Sofia Lindevall gjorde sitt första Deaflympics samtidigt som flera av hennes lagkamrater kanske var med för sista gången.
– Det var mitt första Deaflympics och det blev guld direkt. Jag kände verkligen hur länge de äldre hade kämpat för det här, och så fick jag uppleva det med dem, vid deras kanske sista Deaflympics. När segern var klar kom glädjetårar och jag minns USA:s bittra miner, de trodde verkligen att de skulle kamma hem segern som alltid – vilken känsla! säger hon.

Tränartankar
Johanna Karmgård kan tänka sig en framtid som tränare, men inte förrän den aktiva karriären är slut.
– Men det är inte så många döva barn och ungdomar kvar nu och i framtiden, då många får CI (cochlear implant) och går i hörande skolor, så det är svårt att få tag i dem. De vet inte att det finns dövidrott och tävlingar som Deaflympics och basket-VM för juniorer. Det är synd, säger Johanna Karmgård.

Nästa stora mål för tjejerna är VM. Men Johanna Karmgård tvekar en aning. Det gäller att hela laget vill fortsätta att satsa, annars får det vara.
– Jag funderar på om det blir VM för min del nästa år, september 2011. Men troligen blir svaret ja, om de flesta i laget fortsätter så är det bara kul. Om vi åker till VM så är vårt mål ta ett VM-guld, det har vi inte gjort tidigare, säger Johanna Karmgård.

Mer näraliggande mål
För Sofia Lindevall finns mer näraliggande mål.
– Mitt nästa mål blir U21 World Deaf Basketball Championships nu i slutet av juni, och att spela i division ett (för hörande) nu till hösten. För seniorlandslaget hoppas jag att nästa mål blir VM nästa år, säger hon.
Det är hon inte ensam att hoppas på. Dövbasketlandslaget för damer har satt Sverige på basketkartan.