”Den friska delen av hjärnan kan ta över funktioner från den skadade”

Vilka möjligheter har hjärnan egentligen att kompensera och reparera skadade delar? Vi frågade Hans Forssberg, professor i neurovetenskap och överläkare i barnneuro­logi, som forskar på hur träning möjliggör att nya nervkopplingar sker.

 

Vad är det viktigaste som hänt inom hjärnforskningen, sedan du började forska på 70-talet?

Det som har fört forskningen framåt är framför allt två saker. Det ena är möjligheten att titta in i den levande hjärnan med hjälp av nya avbildningsmetoder, vilket är oerhört kraftfulla tekniker för oss forskare att studera hjärnan med.

Det andra är genteknikens utveckling, där vi mer och mer börjar förstå vilka gener som styr hjärnans utveckling, och mekanismerna som förorsakar olika neurologiska utvecklingstillstånd.

Vad vet vi idag om hjärnans egen förmåga att reparera och kompensera en skada?

Hjärnskador är permanenta. Men vi vet också att hjärnan är plastisk, omformbar. Och om 10 procent av hjärnan är skadad har vi ju 90 procent frisk hjärnvävnad.

Om vi då tränar den friska delen kan den ta över några funktioner från den skadade, och på så sätt får vi några procent till. Det vi vet generellt om hjärnans plasticitet, omformbarhet, oavsett om skadan skett under fostertiden eller senare, är att träning möjliggör att nya nervkopplingar sker.

Vi kan träna upp nya så kallade neuronala nätverk. Vi kallar det kompensationsmekanismer.

Vilka bevis finns för att träning och stimulans fungerar?

Vi kan se förändringar i hjärnan när vi tränar en funktion. Ett av vår forskargrupps stora genombrott är att vi sett att kognitiv träning ger en förbättring av arbetsminnet och mildrar symtom vid till exempel adhd.

Ju mer vi vet om orsakerna till vad som förorsakat tillståndet, ju mer kan vi utveckla metoder att påverka detta, och optimera möjligheterna till exempel med träning och inlärning.

Ska man känna stress kring detta som förälder?

Vi vet att tidig träning är bra men vi vet fortfarande inte vilken träning, hur ofta och hur länge som är det bästa för barnet. Vi ser att det är vanligt att man når den möjliga effekten ganska snabbt.

Jag tycker inte att man ska känna stress som förälder, det är viktigt att vara förälder i första hand, inte tränare.

Vilken kunskap finns idag kring att förebygga hjärnskador?

Vi vet mycket idag om hur vi kan förebygga hjärnskador genom att vi vet mer om vilka hälsorisker som finns, och vi har också identifierat friskfaktorer. Just nu pågår också forskning om hur stress påverkar fosterutvecklingen.

Vi ligger också långt fram i Sverige när det gäller barnöverlevnad, och har kommit långt när det gäller att minska omfattningen av till exempel syrebristskador.

Vad tror du om fram­tidens möjligheter att kunna kompensera en hjärnskada med inopererad teknik?

Vi har ju sett en otrolig framgång med så kallade cochleaimplantat, som genom elekt-
risk stimulering av hörselnerven ger hörselskadade och döva personer möjligheter att uppfatta ljud, och nu är ju också ett chip för synen på gång.

Att kunna styra proteser är också projekt som just nu pågår. Man har också hittat material och metoder för att kunna stoppa in främmande föremål i kroppen.

Ser du några etiska dilemman kring fosterdiagnostik?

Nej. Jag ser inga dilemman med att avbryta en graviditet där man konstaterat att fostret har en allvarlig hjärnskada som kommer att innebära svåra funktionsnedsättningar.

Vi avbryter ju 30 000 graviditeter utan denna orsak. Man väljer ju utifrån helheten, från sin egen och sin familjs situation, oavsett om barnet har en skada eller inte.

Vad är svårast i ditt jobb som läkare?

Vi har ett jättesvårt etiskt dilemma när vi först räddar ett barn, och sen upptäcker att hon eller han har en mycket svår hjärnskada och behöver livsuppehållande hjälp för att leva vidare. Det finns inget rätt eller fel och det är en diskussion mellan föräldrar och oss om man ska avbryta behandlingen eller inte.

Vad är din vision om framtiden?

Utvecklingen går fort och allt fler hjälpmedel och medicinska framgångar kommer att kunna hjälpa till att kompensera funktionsnedsättningar. Vi kommer också lära oss mer om hur vi kan stimulera de friska delarna av hjärnan. Att transplantera stamceller i hjärnan ligger långt bort, men kan också bli möjligt framöver.

Vad är forskarens viktigaste uppgift?

Delaktighet i samhället en viktig dimension enligt WHO:s beskrivning av funktionsförmåga och funktionshinder i relation till hälsa. Det är ett bra perspektiv även för oss forskare. Vårt mål med barnets behandling ska vara att möjliggöra delaktighet, inte att mätresultaten ska vara perfekta.