Den gemensamma nämnaren

Vi lämnar den matematiska betydelsen av den gemensamma nämnaren åt sidan och använder begreppet istället för att beskriva orsakssamband, det vill säga den röda tråden i ett antal händelser, det som är gemensamt.

Den gemensamma nämnaren för problemen inom LSS är i första hand kompetens, eller snarare brist på denna.

Vi ser det i skolan, där lärare normalt saknar kunskap om funktionsnedsättningar och dess uttryck.

Vi ser kompetensbristen om olika funktionsnedsättningar och hur de ska kompenseras hos LSS-handläggare i kommunerna.

Vi ser motsvarande kompetensbrist, om olika funktionsnedsättningar och dess effekter, hos sjukvården, hos läkare med flera.

Vi ser bristen i kunskap om funktionsnedsättningar och medföljande svårigheter hos jurister i Förvaltningsrätten, som ska svara för rättssäkerheten inom LSS.

Alla dessa har gemensamt att den högre utbildningen till socionom, lärare, jurist och läkare, saknar sådan utbildning i sina program. Här är det universitetsledningens ansvar, men även utbildningsdepartementet.

Det leder in på en viktig grupp i samhället, våra politiker. Även här ser vi bristen, vilket är allvarligt då riksdagspolitiker är lagstiftare och kommunpolitiker är ansvariga för att LSS fungerar i praktiken.

Den gemensamma nämnaren i andra hand är resurser. Det krävs extra resurser för att kompensera för olika funktionsnedsättningar, vilket tydligt är påtalat både i skollagen och i LSS. Att då höra ”att det är för dyrt” är en skrämmande människosyn, men även lagtrots! Tyvärr saknas skarpa verktyg mot detta. Kanske för att det var osannolikt att det skulle behövas?

Den gemensamma nämnaren i tredje hand är politisk. Det är ett litet område med en röstsvag grupp, som just därför inte prioriteras i jakten på marginalröster. Ett tidigare kommunalråd i min kommun hade ett ont öga till ”finanshajar” som bara maximerade vinster, men fick en returboll från mig som kallade honom ”politikerhaj” som bara maximerade röster i valet (han skrattade gott och vi kan fortfarande umgås).