Den (o)möjliga kombinationen

Publicerat av
Anna Pella
Dela

Går det att kombinera en heltidstjänst med att vara förälder till ett barn med stora behov? Svaret är ja om du frågar Trine Nyberg. Men det kräver en mycket flexibel arbetsgivare. Och frågan är om det håller i längden.

Kalmar i augusti. Hon har just kommit tillbaka efter sommarledighet och borde vara utvilad och redo att hugga tag i höstens alla utmaningar på jobbet. Istället känner hon sig tröttare än innan semestern.

Trine Nyberg är informations- och pressansvarig på Regionförbundet i Kalmar län. Hon har personalansvar för två personer och arbetar heltid. Hon beskriver sin tjänst som mycket flexibel, att hon kan planera och förlägga arbetet som hon vill.

Annons

Men i arbetet ingår också en del oförutsedda händelser, som till exempel att agera snabbt när det sker något i media. Hon försöker hålla kvällar och helger rena från arbete, men det går inte alltid.

Arbetstiderna är annars mycket tillåtande, det viktigaste är att hon gör det hon ska, och att hon fyller sin årsarbetstid.

Hennes äldsta dotter Hilda har en fler­funktionsnedsättning med mycket svår epilepsi och är vaken flera gånger varje natt. Hilda sover i föräldrarnas sovrum och trots att de turas om att gå upp, väcks de båda två varje gång Hilda vaknar.

Annons

Trines man jobbar idag bara 25 procent och tar den största delen av merarbetet kring Hilda, men ett tag jobbade även han heltid. Det funkade men var väldigt slitigt.

Trine började sin tjänst på Region-förbundet när Hilda var nio månader.

– Under den här perioden mådde Hilda jättedåligt och krampade dygnet runt och vi harvade runt i rädsla och sorg samtidigt som vi skulle landa i föräldraskapet och jag i ett nytt jobb.

Annons

Inledningsvis berättade hon inte om sin situation på jobbet. I dag kan hon inte riktigt svara på varför.

– Jag antar att jag inte ville bli särbehandlad. All energi gick åt till att sätta sig in i jobbet, vara trevlig mot kollegorna och däremellan gråta på toaletten. Det var en fruktansvärt jobbig tid.

Hon säger att det som höll henne uppe den här tiden var att hon stormtrivdes på jobbet.

Annons

– Det var underbara kollegor och fina chefer. I dag är jag väldigt öppen med vår situation mot mina kollegor. Vi rycker in för varandra när det behövs. Har jag en svacka så säger jag det, men försöker att inte låta det påverka jobbet.

Hon och hennes närmaste chef har egentligen aldrig pratat om hennes situation.

– Jag har informerat och det är inte mer med det. Däremot har vi diskuterat min roll utifrån ett allmänt perspektiv, om hur tillgänglig jag vill vara, vilka arbetstider som funkar och om jag kan vara nåbar på helgen. Eftersom vi har landat i ett allmänt förhållningssätt så tycker jag att det har varit lättare att säga vad jag tycker och vill. Vi har hittat en modell som funkar jättebra.

Annons

Hennes chef har också varit tydlig med att hon måste signalera om något inte funkar och det tycker hon är bra. Men där finns också en fara inser hon.

– Om man som medarbetare hamnar i ett läge där man inte själv kan bedöma vad som är bäst för en själv. Jag är fri att säga att jag inte orkar. Men om jag inte vet att jag inte orkar? Om jag har haft en dålig natt, jobbar jag kanske hårdare än vanligt.

I perioder är Hilda vaken mer på nätterna och då händer det att Trine bara sovit ett par timmar när hon kommer till jobbet. Då har hon gått till vilrummet och tagit en powernap.

Annons

– Det händer att jag får dåligt samvete över att inte räcka till på både jobbet och hemma. Säger jag ja till tjänsteresor, kvällsmöten eller tidiga morgonmöten får min man en ökad belastning hemma. Tackar jag nej till dessa möten, då sviker jag kollegorna. Det är en ekvation som ibland är omöjlig att få ihop.

Det senaste halvåret har hon funderat mycket på om det är hållbart att fortsätta jobba heltid.

– Om jag ska blicka två år framåt så tror jag inte det. Först och främst på grund av sömnen. Jag håller igång dygnet om. Jag vilar aldrig.

Annons

Hon säger att på något sätt funkar det. Kanske tack vare att hon är i så god fysisk kondition. Hon tränar varje dag. Det har hon gjort sen Hilda föddes.

– Träningen är jätteviktig. Den rensar skallen. Jag har ett starkt behov av att göra något som bara handlar om mig. Något där jag inte är kollega eller fru eller mamma, och där ingen annan kräver något av mig.

Och hon tycker att hon har hittat sitt drömjobb. Att det på ett sätt är skönt att hon inte särbehandlas, utan behandlas som småbarnsförälder först och främst.

Annons

Å andra sidan saknar hon något. Kanske att bli sedd fullt ut.

– Jag förstår att det är svårt för chefer att känna av var gränsen går, ”att de inte klampar in och snokar” i privatlivet. Men Hilda är en så stor del av mitt liv och min identitet. Kanske skulle det vara bra om jag ibland fick frågan ”Hur går det hemma?”.

Hon tänker att det kanske skulle vara bra om chefen frågade medarbetaren hur hon eller han vill ha det, vill man prata om sitt privatliv och på vilket sätt? Det har hon själv gjort med dem hon har personalansvar för.

Annons

– Det vore kanske bra att ta hjälp utifrån, med samtalsstöd i form av en psykolog som är med på medarbetarsamtalen eller som man träffar regelbundet. Jag skulle tacka ja direkt.

Att få frihet under ansvar är viktigt. Men här finns en risk.

– Vi blir experter på att organisera tack vare våra barn. Vi överkompenserar och jobbar hårdare än andra. Det är mitt eget ansvar att säga nej, sätta stopp. Men allt ska göras ändå. Man har inte förmågan att se när det gått för långt. Senaste året har det varit extremt mycket hemma och på jobbet. Gradvis märker jag att jag glömmer vissa saker, att jag inte riktigt är mig själv, och jag tänker att jag måste dra ner på saker. Men det är inte alltid man har den insikten. Man behöver få hjälp att se. Det finns ju ingen gräns för hur mycket vi kan göra för Hilda eller hur mycket jag kan göra på mitt jobb.

Annons

Jobbet har både större och mindre bety­delse idag. Å ena sidan är det viktigare.

– När jag kliver in här på jobbet kan jag koppla bort det andra, det är jätteskönt. Och prata med mina kollegor om helt andra saker. Jag blir inte heller så uppstressad för småsaker på jobbet längre. Jag tror också att jag kan se bättre hur folk mår och ha en ökad förståelse när någon har en dålig dag. Samtidigt, om vi hemma står inför svåra beslut, kanske livsavgörande, kan det vara svårt att uppbåda entusiasm för att ”bara” skriva ett vanligt pressmeddelande.

Att välja att lägga ned sin yrkesbana helt och bara arbeta som personlig assistent är dock inget alternativ.

Annons

– Som personlig assistent till sitt eget barn blir man ensam i det. Jag har sett exempel på det i min närhet. Går man bara hemma och harvar runt och ältar, blir man isolerad och mår inte bra. Man måste få perspektiv på sitt liv och ha foten kvar i verkligheten.

Och om arbetsgivaren har problem med att man har det rörigt hemma och behöver vara borta eller sticka i väg på kort varsel så kanske man ska söka sig någon annanstans.

– Då tycker jag man ska man fundera på om det verkligen är en arbetsplats man vill vara på. Den här arbetsplatsen är så pass tillåtande så här vill jag stanna.

Annons
Annons

Artikeln publicerades 2013-10-15

Publicerat av
Anna Pella

Denna webbplats använder cookies.

Läs mer