Den sista krönikan

Livet, döden och kärleken kan vi inte planera. Det händer oss ofta när vi minst anar.

Under många år så visste vi att vi en dag skulle förlora vår son i den sjukdom som han hade utvecklat som en följd av sitt medfödda hjärtfel. Vi trodde att vi kunde planera och förbereda oss för hur det skulle bli.

Men det fungerar inte så. Det går inte att förbereda sig för hur det är att förlora ett barn. Kanske är det bra att vi inte visste hur smärtsamt det skulle bli. Kanske hade vi inte orkat bära den kunskapen.

Den 4 mars 2015 lämnade vår son detta liv och vi som fanns kvar drabbades av den största sorg och förlust en människa kan genomlida. Men sorgen är något mer än bara en förlust. Det är också en väg till en förändrad och förnyad syn på livet och tillvaron. Det vi vet i dag är något som vi aldrig hade kunnat räkna ut eller förstå in­nan vår son lämnade denna värld.

Vi har skrivit upp sju insikter som vi lärt oss av att förlora ett barn. För någon som inte varit med om en liknande upplevelse, eller någon som står inför en stundande förlust, så kanske dessa punkter kan vara värdefulla att läsa. Och för de få som genomlevt något liknade kanske kan hitta saker att känna igen sig i.

1. Kärleken dör aldrig. Kärleken har en början, men inget slut. Vi kommer alltid att älska vår son. Om han finns kvar i sin kropp eller inte förändrar på inget sätt vår kärlek till honom. Kanske trodde vi ibland att förlusten av vår son även skulle vara en förlust av kärleken till honom. Men om vi någonsin tänkte den tanken, så har den sannerligen motbevisats i våra liv. Kärleken är helt intakt.

2. Vi är medlemmar i en klubb vi inte valt, men heller aldrig kommer lämna. Att förlora ett barn är en fruktansvärd sak att uppleva. Men vi växer även av våra smärtsamma erfarenheter, och när man möter andra som delar denna oönskade erfarenhet så märker man snart att vi har som osynliga trådar av medkänsla och värme mellan varandra, som inte ens behöver kommuniceras verbalt. Det händer att vi stöter på människor med den här erfarenheten och i det ordlösa så ser vi varandra. Vi förstår varandra och vi ser varandras skörhet och styrka på samma gång. Människor med smärtsamma erfarenheter förvandlas till livets mest starka krigare.

3. Vi kommer alltid att sörja. En av de kanske vanligaste fördomarna är att det ska bli bättre nån gång. Att sorgen ska ”gå över”. Den går aldrig över. Men man lär sig leva med den. Det är en helt annan sak. En del tycks tro att man ska kunna ”gå vidare” eller ”komma över” en sorg. Men sorgen är en del av de vi ÄR nu! Man kan inte plötsligt sluta sörja och sakna den man älskar.

4. Tomrummet kan aldrig fyllas. Det går inte att ersätta en stor förlust med någonting annat. Tomrummet är där och är en del av vilka vi är som familj nu. Hålet kan inte, och bör inte fyllas med någon ersättning. Det tomrum som finns där en älskad människa en gång fanns är hål som inte alls behöver vara en fiende. Man kan lära sig att leva med ett tomrum i en familj. Man kan låta det tomrummet få vara en del av det framtida livet.

5. Helgdagar blir aldrig enklare utan vår son. Födelsedagar, jul, påsk, midsommar och nyår. Alla dessa högtider blir extra smärtsamma att genomleva. Kanske i synnerhet eftersom vi vet hur mycket vår son älskade dessa stunder på året när vi bara samlades och var tillsammans utan några särskilda krav eller agendor som skulle tas om hand. Att uppleva dessa högtider efter vår sons död kan ibland kännas som en tortyr. På vår sons födelsedag tänder vi alltid ljus och minns honom med värme och kärlek. När en anhörig hör av sig på någon av dessa högtider så betyder det väldigt mycket. Där kan ni som anhöriga fylla en viktig funktion. Det känns viktigt att den man saknar inte faller i glömska.

6. Sorgens alkemi. Vi kan i dag uppleva den allra högsta glädjen – inte trots vår sorg, utan på grund av den. Ju djupare sorgens rötter gräver ner sig, desto högre kan glädjen sträcka sig upp mot himlen ovanför oss. Det är inte det ena eller det andra. Det är alltid både och! Glädjen och sorgen går hand i hand! Vi försöker inte undvika det smärtsamma i livet, då vi vet att det bidrar till att även bjuda in det mest glädjefulla när pendeln slår tillbaka åt andra hållet igen.

7. Vi kan inte ta någonting för givet! Tacksamheten över att få vara människa här på jorden ytterligare en stund är stor. Vi vill inte ta våra kroppar eller vårt liv för givet. Och det går inte heller. Alla vet vi att morgondagen inte är given oss. Morgondagen kanske aldrig kommer. Det här är den dag vi får. Faktum är att varje dag vi vaknar så är den första tanken ”tack, för att jag får ännu en dag”.

Det är dags för oss att tacka för den här tiden som krönikörer i Föräldrakraft. Det har varit givande och värdefullt för oss att kunna uttrycka tankar och känslor i vårt liv med vår son. Men vi känner att det nu är dags för någonting annat att ta plats. Både i våra liv och i denna fantastiska tidning. Tack kära läsare för de här åren. Vi ses någonstans på någon plats.