”Det är alltid chefens fel!”

Det är alltid chefens fel om en organisation har hög personalomsättning. Det extra problemet med LSS-handläggare är att det drabbar enskilda medborgare som behöver deras stöd, skriver Harald Strand, ordförande för Stockholms läns FUB i denna debattartikel.

 

På DN Debatt skrev forskaren Pia Tham nyligen (den 11 oktober 2014) om socialsekreterares kraftigt försämrade villkor. Hon konstaterar att de arbetsuppgifterna för nyexaminerade socialsekreterare ofta tillhör de allra svåraste, som egentligen kräver mer specialistkunskap.

Beslutet de tar under tidpress får stora konsekvenser för de barn och unga som berörs. Uppgifterna borde utföras av de mest rutinerade med lång yrkeserfarenhet. Hon konstaterar att personalomsättningen är så hög att möjligheter att få stöd i sin arbetsgrupp saknas.

Just här handlade det om utsatta barn, men det skulle lika gärna kunna gälla de mest utsatta personerna med funktionsnedsättningar, som omfattas av LSS och där socialsekreterare heter LSS-handläggare.

Socionomutbildningen har allt mer blivit en generalistutbildning. En av anledningen till detta är att bredda socionomers yrkesområde. Det som minskat och saknas är specialistutbildning. Det måste man skaffa sig hos arbetsgivare när man börjat jobba. Men detta fungerar dåligt om ”handledare” saknas. Eftersom personalomsättningen är så hög saknas erfarna arbetskamrater att söka stöd hos.

I en turbulent organisation är det svårt att uppnå den stabilitet som behövs för goda arbetsvillkor.

Jag har själv sett stora brister i LSS-utredningar i FUB:s undersökningar av domar i Förvaltningsrätterna och att detta leder till avslag på många rimliga ansökningar. Kom då ihåg att LSS-handläggaren skall vara den person som stödjer brukaren i behovsansökningar!

Ofta är LSS-handläggare de nyexaminerade socionomernas första jobb, precis som Pia Tham beskriver i sin artikel om socialsekreterare, där de med knapp introduktion sätts att avgöra livsvillkoren för personer med vitt skilda funktionsnedsättningar och diagnoser.

Deras kunskap från skolan är ofta någon veckas kurser under sin annars långa socionomutbildning. Till deras hjälp (eller stjälp) finns kommunernas egna (tveksamma) riktlinjer och ”juridisk praxis” som har som mål att begränsa utbudet av stöd, det vill säga spara pengar.

De flesta av deras kollegor är också nya i jobbet. Det saknas därför någon erfaren att fråga om råd. Osäkerheten och kompetensbristen gör att det individuella perspektivet i LSS försummas. Det är lättare att kopiera andras beslut.

Hur detta påverkar oss föräldrar har Socialstyrelsen skrivit i en rapport, där föräldrar säger om LSS-handläggaren: ”Att förlora en kompetent och pålitlig handläggare handlar om mer än att förlora en trygg relation och ett personligt stöd. Hela rättssäkerheten upplevs stå på spel”.

En förälder påtalar vad hon anser vara ett faktum, nämligen att LSS i sig inte innebär någon särskild trygghet för familjen. Istället är tryggheten helt avhängig den aktuella handläggaren. ”Förlorar man en duktig handläggare, förlorar man även tryggheten i lagen”, konstaterar hon.

Detta leder till att den enskilde idag ofta får avslag på sina även rimliga ansökningar om LSS-insatser och tvingas överklaga detta i Förvaltningsrätterna. Vilket bedrövligt sätt att behandla utarbetade föräldrar som måste slåss för att deras funktionshindrade barn (även de vuxna) skall få det stöd och service som LSS-lagen utlovar! Med prognosen att förlora 9 av 10 mål samt kanske få strida i domstol mot övermäktigt motstånd i flera år, orkar faktiskt de flesta inte ens överklaga. Så till de siffror vi presenterar i vår rapport på reclaimLSS från Förvaltningsrätterna skall läggas ett mycket stort mörkertal.

Samtidigt är utvecklingen mot fler domstolsförhandlingar destruktiv. Kommunens vilja att driva mål till domstol baseras knappast på en vilja att hamna rätt i sin handläggning utifrån intentionen med LSS. En vanlig anledning är istället att kommunen söker undkomma sitt ansvar att ge stöd. Ibland vill kommunerna påstå att de driver mål mot enskilda för det allmännas bästa. Det är i verkligheten en kamp mot lagstiftningen, ingenting annat. Att handla rätt i förhållande till lagstiftningens intention är dessutom något annat än att få rätt i en domstolsförhandling.

Man hör ofta att personalomsättningen bland handläggare som tar beslut om LSS är hög. En orsak är att det är nedbrytande att behöva ta beslut som går emot egen uppfattning. Om kommuner värnade mer om sin värdighet, än att kämpa mot LSS, skulle personalomsättningen vara lägre.

Jag vill se LSS-handläggarna som de funktionshindrades ”ombudsman” och den som är specialisten på att skräddarsy insatser efter varje persons individuella behov! Om så vore skulle vi många föräldrars och sedermera gode mäns livslånga börda väsentligt lindras. Vi skulle kanske till och med kunna vara bara vanliga föräldrar, som alla andra med vuxna barn.

En väl utbildad och erfaren LSS-handläggare med hög integritet, som gör sitt jobb från ax (utredning) till limpa (uppföljning) skulle innebära att mycken onödig frustration för oss föräldrar skulle undvikas och kanske leda en bra bit på väg mot goda levnadsvillkor för våra barn. Det skulle dessutom leda till en rättvisare fördelning av kommunens resurser.

Begränsningen av LSS-handläggares och andra socialarbetares professionalism är ett generellt problem för samhället. Det borde vara fullkomligt självklart att en handläggare inte skall behöva lämna ifrån sig en undermålig utredning på grund av ekonomiska skäl. Jämför med en läkare som inte får sätta diagnos för att det inte finns några ekonomiska möjligheter att behandla sjukdomen. Hur skulle samhällets förtroende för vården påverkas då?

Vi vet nu, från Pia Thams avhandling, att personalomsättningen bland socialsekreterare är extremt hög. Hon säger att varannan funderar på att byta jobb. Trots att de flesta bara jobbat ett par år i yrket.

Som ett verkligt exempel från en kommun, som jag känner väl, så har 8 av 12 LSS-handläggare sagt upp sig i år!

Det finns säkert många mer eller mindre bra ursäkter för detta, men jag hävdar med egen lång erfarenhet från en då stekhet tjänstebransch:

Det är alltid chefens fel om en organisation har hög personalomsättning! Det extra problemet med LSS-handläggare är att det drabbar enskilda medborgare som behöver deras stöd!