”Det är nu eller aldrig som gäller för LSS”
Nu är flera lag klara till LSS-maraton i Almedalen – vår ”engångstankesmedja” för att hitta lösningar på aktuella LSS-frågor.
– Det är nu eller aldrig som gäller, säger Cecilia Ekholm om möjligheterna att påverka LSS-utredningen och beslutsfattarna.
Hon ingår i ett av lagen som under 24 timmar kommer att diskutera och formulera lösningar.
Och här nedan svarar hon på fem frågor inför den unika ”engångs-tankesmedja” som drar igång i Almedalen den 5 juli klockan 12.00.
Läs även: Inbjudan: Så kan vi tillsammans lösa problemen med LSS
Vill du också medverka i engångs-tankesmedjan om LSS? Sista dag för anmälan är idag 15 juni. Behöver du mer information eller vill du anmäla dig direkt? Kontakta Anna Barsk Holmbom på anna@abhutbildning.se
Hur ser du på möjligheterna att påverka LSS-utredningen genom att vara aktiv nu och i Almedalen?
– Det är ”nu eller aldrig” som gäller, säger Cecilia Ekholm.
– Politiker och tjänstemän med reell makt över vilken riktning utredningen slutligen tar måste bli varse att det inte är ok att, efter drygt två års väntan, föreslå något som inte innebär en utveckling utan snarare än en fortsatt avveckling av personlig assistans. Det har redan inneburit ett oacceptabelt lidande i form av oro, ångest och utebliven insats, trots stora behov, för alltför många.
– Om allmänheten till slut får bred insikt om vad vi alla riskerar att hamna i vilken dag som helst, om oturen är framme, kommer det att ske förändringar. Det känns inte ogörligt längre! Numerärt är det en liten grupp i samhället som kämpar, men forskning visar att när medvetenheten om en fråga sprids till 25% av populationen, i en grupp, så finns stora möjligheter att vända opinionen i hela gruppen. Det är det vi ska kämpa för nu!
Vad tror du att utredningen kommer att prioritera?
– Introduktion av en insats i kommunal regi som man kan beteckna som ”assistans light” och som kommer vara betydligt mer bunden till en plats, till exempel hemmet, vilket kommer erbjudas de som har ett behov av personlig assistans under ett visst antal timmar/vecka, till exempel 70 timmar.
– Syftet kommer att vara att kraftigt minska gruppen med statlig assistansersättning och att bromsa kostnadsutvecklingen för staten. Man kommer troligtvis också komma med ett förslag på ändrad ersättningsmodell för den statliga assistansersättningen.
Vad skulle du själv satsa på om du vore utredare?
– Det skulle vara bäst för såväl skattebetalare som för alla som söker LSS-insatser om behovsprövningen utfördes av en fristående instans, med hög kompetens, som fattade beslut om det faktiska behovet och som därefter estimerade och samordnade vilken andel av detta som skulle finansieras av kommun, landsting och stat. Då skulle förhandlingen om finansieringen inte påverka beviljandet eller utförandet.
Som det är nu faller personer mellan stolarna, och blir hängandes där utan tidsbegränsning, när de är som mest sårbara. Det är absolut inte värdigt vårt samhälle. Skulle också införa att man tillåter behovet av olika insatser att fluktuerar mer för varje enskild individ och att individen själv kan styra det inom ett visst intervall. Livet är inte likformigt och heller inte omfattningen av behovet av olika insatser. Det skulle ge mer frihet till individen och spara pengar åt skattebetalarna- ett win-win.
Om du ska vara realist – vad tror du är det bästa som utredningen kommer fram till?
– En vettig förändring av ersättningsmodellen kanske skulle kunna vara realistiskt att hoppas på, så att ersättningen mer adekvat möter anordnarnas kostnader på ett sätt som premierar kvalitet i assistansen. Det bästa vore dock att utredningen lades ned. Den har jobbat alldeles för länge och för splittrat med helt fel premisser. Det måste till personer som kommer in med nya friska perspektiv och ser på de här frågorna.
Och vad tror du är största risken?
– Att människor, med mindre starka lobbygrupper bakom sig, inte kommer att kunna styra sina egna liv eller bli betraktade som värdefulla, och att detta accepteras och befästs i den allmänna normen för personer med funktionsnedsättning. Att vårt samhälle utarmas på mångfald och att allas utrymme att vara unika eller olika stryps allt mer, att ingen vågar föda barn som, redan i fosterstadiet, kan diagnosticeras som avvikande från gällande norm och att det tillsammans gör vårt samhälle fattigare på ett kallt och obehagligt vis. Så får det inte bli! Jag tänker inte acceptera en sådan utveckling och det tror jag inte de flesta andra heller är villiga till när de väl ser och förstår vad det här ytterst handlar om.
