Det är sorgligt att inte ens Kommunal vill hjälpa till
Denna vecka har tidningar skrivit om att personal kastat bort boendes kallelser till cancerscreening i Malmö och att en brukare på boende i Kalmar fått slå sig fördärvad och sovit i avföring utan att närvarande personal ingripit.
Delaktighet och självbestämmande diskuteras ofta när man talar om fördelar med personlig assistans. Det är helt klart att dessa principer är viktiga i LSS, som jag också skrivit egna lektioner om i LSS-skolan här på HejaOlika.
Det är en seger för vår intressepolitik, att vi nu hör politiker och riksmedia tala i sådana termer. Men segern grusas av att man samtidigt säger att alternativet till personlig assistans, det vill säga gruppbostad, är en återgång till institution.
Jag har protesterat många gånger mot en sådan beskrivning. Det går aldrig att jämföra gruppbostad med forna tiders stora institutioner, som bland andra Karl Grunewald beskrivit i sin stora bok ”Från idiot till medborgare”.
Men det finns både bra och dåliga gruppbostäder idag. Uppdrag granskning presenterade ett antal dåliga i sitt program den 31 oktober. 1800 officiella Lex Sarah-anmälningar på två år får alla föräldrar till barn med funktionsnedsättning att rysa och ha mardrömmar om framtiden för sina unga vuxna när de ska flytta hemifrån.
Omkring 400 av anmälningarna rörde just det som vi trodde aldrig skulle upprepas efter det att institutionerna avvecklats på 80- och 90-talen, det vill säga dåligt bemötande och försummelse av ansvar. Ett stort antal rör kränkningar och övergrepp samt slarv med mediciner. 21 anmälningar rörde dödsfall. Ingen kunde vara oberörd, men jag hör inte att någon förändring planeras.
Många kommuner kan inte leverera tillräckligt med gruppbostäder, så valfrihet med delaktighet och självbestämmande är bara en dröm för de flesta. Att få välja var, och med vem, man ska bo är satt på undantag. Kommunerna bygger dessutom större och större gruppbostäder med långt fler boende än det Socialstyrelsen rekommenderar, det motiveras med köer som man själv har skapat. Bemanningen är inte bara begränsad med alltför få anställda, utan många kommuner har även sparat in alla vikarier. Utbildning verkar inte vara ett krav på boendestödjare utan de blir bara ”en pinne” i bemanningsplanen.
Än mer sorgligt är det att inte ens fackförbundet Kommunal vill hjälpa till, utan de nöjer sig med att de nu fått igenom en lag om skyddskläder i gruppbostäder.
LSS, lagen om stöd och service, ställer krav på utbildning för alla som ska jobba på en gruppbostad, inte bara för föreståndare. Kraven står tydligt i lagen och i Socialstyrelsen skrifter, för de som orkar läsa eller som bryr sig. Sanktionerna för de kommuner som inte följer lagen är för billiga! Dessutom saknar IVO personal för uppföljning, även om de bryr sig. Rättsäkerheten i förvaltningsrätterna fungerar inte heller.
Med tanke på allt detta, kan ni kanske förstå att jag tycker att det är allt svårare att hävda att ”gruppbostad är ingen institution”. Men när jag säger det utgår det från det som står i lagen och de tolkningar som Socialstyrelsen gjort i sina skrifter – det som egentligen gäller för gruppbostad!
Det jag skriver ovan är ett sorgligt och kraftfullt underkännande av ansvariga politiker! Men det går inte att slåss mot väderkvarnar.
Än mer sorgligt är det att inte ens fackförbundet Kommunal vill hjälpa till, utan de nöjer sig med att de nu fått igenom en lag om skyddskläder i gruppbostäder.
Detta gör mig extra arg då de flesta som bor i gruppbostad inte är sjuka! De har svåra funktionsnedsättningar som utvecklingsstörning och autism.
Kommunal borde se till att personalen (deras medlemmar) får den utbildning de behöver för att utföra ett bra jobb, det som LSS begär. Och avseende delaktighet och självbestämmande har föreskrifterna om skyddskläder gjorts ovanför huvuden på de boende, för vilka gruppbostäder finns. Vi som företräder de boende och framför deras åsikter har helt körts över!
