Det glömda språket

Det finns ett språk som är näst intill bortglömt. Ett språk som är universellt. Som kan förmedlas över alla gränser. Som inte heller behöver några lexikon eller översättningar.

Det är känslans språk.

Att lära sig italienska, turkiska, mandarin eller swahili kräver lång tid av noggranna studier.

Men känslornas språk kan förmedlas av nyfödda bebisar oavsett vilket land man är född i eller vilken kultur man tillhör.
Jag är övertygad om att om man lär sig förstå känslor så kan man förstå hela världen. Inte bara människor, utan även djur, växter och hela vår existens.

Om man tillåter sig att leka lite med tanken att man skulle införa ett universellt språk som alla människor på jorden skulle kunna använda sig av, så skulle det kunna vara känslornas språk.

Det är ett språk som inte har tillkommit i skallen. Det kommer från hjärtat.

Jag tycker att det känns som en kittlande idé, även om den sannolikt inte skulle kunna genomföras ännu på ett antal generationer.

Genom åren med vår annorlunda prins har vi ofta fått anstränga oss för att förstå hans språk som inte alltid har varit så enkelt att tolka. Ord som för honom har varit hur tydliga som helst har kunnat tolkas av oss ”normalstörda” som rena rama rappakaljan.

Det har även medfört en hel del komiska situationer.

Som när han lekte agent och vi trodde att han föreställde James Bond, och han ilsket menade att han faktiskt föreställde Per Forsman.

Vi andra i familjen undrade vad det var för nåt häftigt med att heta Per Forsman, innan vi till slut kom på att han hade menat Pierce Brosnan.

Eller när han en dag hade funderingar över alla dessa hemska flyktingbananer. Jag undrade länge vad det var för sorts bananer som var på flykt, varför de flydde och varför han ansåg att de var så hemska. Efter någon stund kom jag på att han menade fläckiga bananer.

Den typen av missförstånd är vardag för oss i vår familj.

Och vi har lärt oss att hantera det med värme och humor istället för att se det som endast ett språkligt hinder i tillvaron.

Men när samtalsämnena har varit angelägna och seriösa, så är det en helt annan sak. När man behöver prata om allvarliga saker, så är det inte lika enkelt att ta det med ett skratt och gissa vilt vad det är vår prins försöker säga.

Genom åren har vi upptäckt att det finns ett sätt att förstå honom och andra människor med liknande problem. Det handlar om att koppla bort det analyserande lyssnandet och låta hörseln få ledas genom hjärtat istället. Att låta känslorna tolka det som vill bli förmedlat.

Och märkligt nog så har det visat sig att det är det absolut bästa sättet att både förstå och bli förstådd av andra.

Att låta lyssnandet och orden få existera i en tillåtande atmosfär är som ett sorts mirakel. Känslan förmedlas ständigt mellan oss människor. Det gäller bara att våga vara öppen för att kommunicera bortom begränsade resurser. Ibland är det ordlösa stämningar som behöver ventileras. Känslorna behöver inte följa en logik eller en förutsedd mall. Känslor kan explodera i alla tänkbara riktningar. Rädsla, ilska, sorg eller glädje. Alla är lika viktiga och fyller sitt syfte i olika sammanhang.

Jag anser att alla vi som lever nära människor med begränsad förmåga att förmedla sig, är viktiga tolkar till det glömda och gudomliga språket som vi alla besitter.

En del människor kanske har glömt bort språket. Men alla bär det inom sig. Det krävs bara en liten ansträngning. Att återigen börja lyssna med känslorna.

Och kanske kan du plötsligt höra vad naturen, djuren och alla dina medmänniskor säger i det ordlösa språket.
Sen är ju frågan om vi verkligen vill höra vad de säger. Men det är en helt annan fråga… Lycka till!

Sören Olsson